Det finns en hel härva självsaboterande dysfunktioner i frågan om kulturhyrorna, det konstaterades i en rad panelsamtal under torsdagen. Enklast uttryckt: hyreskostnaden tar allt större del av kulturanslagen, och lämnar allt mindre till verksamheten.

Dramatens nya VD Kitte Wagner fick veta att företrädaren lagt en tredjedel av sin arbetstid på fastigheten. När Operan nu, vid sammanbrottets rand, äntligen får sin genomgripande renovering kommer det – med nuvarande regelverk – att leda till en så massiv hyreshöjning att institutionens ekonomi kan krossas, säger Operans VD Fredrik Lindgren.

Överdrift? Nja, snarare i linje med utvecklingen på Nationalmuseum, som nu håller stängt en extra dag i veckan för att skrapa ihop pengar till den nyrenoverade hyran.

Problemen är välkända och identifierade – även om Statens fastighetsverk, iögonenfallande frånvarande i panelsamtalen, ofta framstår som ovilligt att dela övriga aktörers problembild och verkar ha kommit på kant med sina kulturella hyresgäster.

Lösningar, då?

Fredrik Lindgren formulerade ett tydligt delmål: separera finansieringen av fastigheterna (ofta extremt kostsamma sådana) från finansieringen av själva verksamheten i dem.

Västra Götalandsregionen drar igång en egen utredning med brett uppdrag att söka alternativa hyresmodeller – problemet är inte exklusivt statligt, snarare generellt. I uppdraget ligger att söka vägar att sätta ett pris på de samhälleliga värden som kulturen skapar, och sätt att ta betalt för dessa i hyressättningen.

Det är en sak som hittills varit svår att genomföra (eller ens få gehör för) i offentlig sektor, men som faktiskt redan har genomslag i den kommersiella fastighetsmarknaden.

När fastighetsjätten Fabeges affärsutvecklingschef Johan Zachrisson säger att de driver Friends Arena med förlust och tjänar pengar på att utveckla Arenastaden runtomkring, då tindrar det i många ögon: tänk om stat, region, kommun räknade så när det gäller deras kulturinstitutioners försörjningsplikt.