Den manusförfattande regissören Hirokazu Kore-eda hämtade inspiration från det egna livet när han gjorde ”Sådan fader, sådan son”, nyfiken som han var på frågan om vad som väger tyngst – arv eller miljö?

Läser i en intervju att Kore-edas jobb tvingade honom att vara hemifrån långa tider, vilket påverkade hans relation till den lilla dottern. En gång när han hade varit borta en hel månad och bara hann vara hemma en natt kände hans lilla dotter knappt igen honom, och när han gav sig av morgon efter deras korta kvällsmöte, stod hon i dörren och sa:

”Hej då pappa. Jag hoppas vi ses någon mer gång.”

Lite jolmigt kanske, men det träffar rakt i mitt fadershjärta. Precis som filmen, kan man tillägga.

Det är en enkel och i grunden ganska lättsam historia, som ändå slår djupa rötter ner i de mänskliga relationernas mylla. Två pojkar har förväxlats vid födelsen, två par föräldrar har gått hem med fel barn, vilket uppdagas först sex år senare, i filmisk nutid.

Det känns som om vi sett det här upplägget förut, i en handfull mindre intelligenta amerikanska komedier, men Kore-eda skojar inte till det, tvärtom ligger han nära föräldrarnas och barnens känslor – utan att förfalla till spekulativt snyftande.

Myndigheterna föreslår ett omedelbart tillbakabyte, men riktigt så lätt är det ju inte bryta blodsband som härdats under så lång tid. Även om de nu skulle vara imaginära.

Samtidigt som det handlar om genetik och familjetraditioner, är det lika mycket en spegling av klass- och statussamhället Japan. Den rike fadern föreslår att han och hans fru ska ta hand om båda barnen, eftersom de trots allt kan erbjuda pojkarna en bättre framtid, vilket naturligtvis får det andra, lite mer vildvuxna paret att gå i taket.

Och så håller det på, med barnen som allt mer förvirrade åskådare.

Som förälder tycks det från början självklart att man skulle vilja behålla det barn som man i sex års tid har betraktat som sitt eget. Det här är en strikt japansk skapelse, gick tanken, gjord och ämnad för ett samhälle som lutar sig hårt mot vikten av det patriarkala arvet (betänk exempelvis att Kore-Eda, trots att inspirationen kom från relationen med den egna dottern, gjorde en film om fäder och söner, inte döttrar).

Men sedan kommer ändå lik förbannat ifrågasättandet krypande, och jag köper motvilligt men självklart Kore-edas premisser.

Så som man ju för övrigt alltid gör när det gäller den här finstila regissören som gav oss stillsamma postmortem-dramat ”Efter livet” och gravt gripande ”Barnen som inte fanns”.

Medan du läser detta jobbar Steven Spielberg på en remake för hemmamarknaden.

Ja, jag vet, det låter mer som ett hot än ett löfte.

Den amerikanske ikonen har som bekant sentimentaliteten i blodet, och den här historien tjänar verkligen inte på att släpas genom såpaträsket.

Nåväl, han lär ha lovat Kore-eda att göra USA-versionen så japansk som möjligt, vilket ju är ett lite svårtolkat uttalande, men vi kan nog ändå vara ganska säkra på att det kommer att gå åt fler näsdukar när det är ET:s pappa som håller i regipinnen.