”Snälla Cecile”, öppnar med en lång scen från ett dusch- och omklädningsrum där kameran hela tiden befinner sig i skrevhöjd. Full frontal nakenhet alltså. En bra start. Allt för få filmer förhåller sig naturligt till människor utan kläder, de få gånger vi ser ett kön på bio är det i princip alltid i ett sexuellt sammanhang, så inte här, inte till en början, men ganska snart sexualiseras bilderna genom att kvinnorna börjar prata om sina killar och vad de vill eller inte vill göra i sängen.

Men ändå, det är något befriande med den kallt registrerande kameran. Dessutom är det ett anslag som lovar mycket, kanske ett nytt perspektiv på sex och relationer, men… nja… nä... så blev det inte.

Tvärtom, faktiskt. Snarare knyter regissör och manusförfattare an till en gammal känd (fransk?) tradition där manliga filmmakare döljer sitt i och för sig högst naturliga begär efter kvinnokroppen bakom en intellektuell front.

I huvudrollen ses alltid en flickvamp, en ständigt pilsk ung kvinna som pendlar i blixtfart mellan barnslighet och femme fatalism. I den här filmen heter hon som snurrar upp grabbarna Cecile, för 25 år sedan kunde hon heta Betty och göras av Beatrice Dalle iJean-Jaques Beineix filmvetarhit ”Betty Blue”.

Vi var många som gillade Betty, när det begav sig, men jag är övertygad att de flesta av oss skulle rodna lätt om vi såg om filmen nu.

”Snälla Cecile” är tyvärr pinsam redan idag. Inte för att det kopuleras fritt utan för att det ter sig tämligen tydligt att filmmakarna inte riktigt verkar vara i kontakt med sina egna motiv.

Eller så är de det. Det kanske bara är jag som i ren välvilja försöker sätta alla exponerade kön i en kontext.

Det är självklart inget straff att titta på snygga människor som har sex men i längden blir det faktiskt ganska tråkigt. Det är lite som med tv-spel: det är trist att se andra hålla på, men kul att göra det själv.