Eftersom du brukarrecensera teater för Kulturnyheterna, lär du ha stenkoll på kulturåret 2012.Vad minns du bäst?

– De verk jag personligen har berörts av mest är de scenkonstupplevelser, där jag sluppit sitta still och istället själv fått delta – som konstnärsduon Lundahl och Seitls virtuella guidning Proscenium på Dramaten (läs gärna mer i Nummer.se) eller den New York–baserade gruppen Punchdrunks helt fantastiska performativa vandring Sleep no more, löst baserad på tragedin Macbeth och utformad som en film noir à la Alfred Hitchcock. Med ett spöklikt soundtrack i öronen och vit karnevalsmask för ansiktet vandrade jag under tre timmar fritt genom ett trettiotalshotells dunkla och extremt detaljrikt utrustade rum, fördelade på sex våningar, och kunde när som helst hamna mitt i ett våldsamt slagsmål eller ömsint kärleksscen. Läskigt, spännande och enormt inspirerande!

– Underbart var också Folkoperans projekt Operahjälpen, då krisande Stockholmare kunde beställa hem en operasångare med ordinerad musikmedicin – i mitt eget fall sjöng Henriikka Gröndahl Mimis aria ur La Bohéme som plåster på relationssår hemma i vardagsrummet. (Även detta kan ni läsa mer om i Nummer.se). Ett liknande koncept var Thomas Jennefelts och Magnus Florins operavandring Hos oss, som förflyttade sig mellan Södermalmslägenheter och bjöd ett sextiotal besökare åt gången på närkontakt med vardagsdramatik i musikalisk form.

Har någon särskild scendebatt varit särskilt viktig?

– Det har varit flera intressanta debatter inom scenkonsten, ofta med politisk/feministisk udd. Året inleddes med en vild och bitvis ganska hatisk debatt kring Valerie Solanas Scum-manifest, som i slutet på förra året hade premiär på Turteatern i Kärrtorp. Debatten om sexismen och den osedvanligt mossiga synen på kvinnan på och bakom operascenen kom inte en dag för sent.

Anna Hedelius har skrivit en hel krönika om just interaktivitet i scenkonsten, som kan läsas här.