Tre unga islamister ska döda en serietecknare som gjort karikatyrer av profeten Mohamed, men attacken misslyckas och bara en av dem överlever – en flicka som hamnar på en rättspsykiatrisk klinik. Hon hävdar att hon kommer från framtiden med ett viktigt meddelande. I Unga Klaras uppsättning av De kommer att drunkna i sina mödrars tårar har regissören Farnaz Arbabi, tagit sig an en science fiction-dystopi om nationalism, extremism och rädsla.
Berättelsen för till lika delar tankarna till Guantánamo, Harry Martinson och George Orwell. I det Sverige som skissas fram tvingas invånarna skriva på ett medborgarkontrakt för att inte klassas som sverigefiender och skickas till Kaningården, där man tvingas till svensk med totalitära uppfostringsmetoder.
Första akten tar sitt avstamp i serietidningsbutiken. Vi känner väl igen de välfyllda backarna med seriealbum, tidningsställ, den lite skräpiga men samtidigt hemtrevliga atmosfären. Butikens ägare heter inte Charlie Hebdo, men väl Christian Hondo, och mannen som ska prata om sin satiriska seriestripp har det vita håret på ända. Ja, Johannes Anyurus berättelse lägger sig tätt intill verkligheten, men tar sig också stora friheter med den.
Hans Augustprisade roman har flera tidplan, parallella universum och tidshopp. Att dramatisera en sådan berättelse är givetvis ingen enkel resa, men Farnaz Arbabi har skickligt manövrerat i materialet och effektiviserat berättelsen så att den till sin väsentlighet finns kvar och sömlöst rör sig mellan tidsplanen.
Teaterscenen bjuder ju också möjligheter som inte är lika påtagliga i romanform. En konkret gestaltning av flickans eventuella schizofreni eller alternativa liv beroende vilket tidplan och medvetande vi rör oss i görs på scenen helt enkelt genom att två olika skådespelare gestaltar henne.
I andra akten löses första aktens någorlunda fasta konturer upp mer och mer. Scenen töms på scenografi och berättelsen bärs snarare fram i skådespelarnas kroppar med hjälp av Mikael Karlssons musik. Det skälver om Tina Pour Davoys flicka, som slits mellan lojaliteter.
Till de lättsamma inslagen hör Robin Keller, som plastiskt och njutbart karikerar såväl serietecknaren som skolkuratorn och butiksinnehavaren.
För den som inte har läst boken är det möjligen svårt att hänga med i alla tidshopp, men berättelsens betydelsefulla delar – rädslan, utanförskapet, de extremistiska strömningarnas verkningar – är ändå så pass starka att de biter sig fast. Johannes Anyurus sorgesång är skrämmande men genom flickans resonemang kring att tiden inte är en rak linje skönjs en tro på möjlig förändring. Vi slutar i ljust hopp om att berättelsens muslimske författarsubjekt ska kunna ge sin dotter ett annat arv än vansinnet.
