Vem har inte någon gång i sitt liv mött en självutnämnd ledare som kräver makten bara för att hen har spjutet och starkast röst? Vem har inte själv känt rädslan förvränga klarseendet och därför inte i full utsträckning förmått agera utifrån god moral och rätta värderingar?

Levande naturbeskrivningar

När Helsingborgs stadsteater tar sig an berättelsen om pojkarna som blir strandsatta på en öde ö efter en flygkrasch gör man det med femton ton svart sand på Lillans golv och en överväldigande energi. Psalmen ”Härlig är jorden” sjunger pojkkören i inledningen, som för att understryka de sköna naturbeskrivningar som i Goldings roman existerar sida vid sida med de tilltagande ohyggligheterna.

Här får vi föreställa oss djungelns snår och sluttningarnas djup, men iscensättningen är trots det överväldigande. Lillans begränsade rum förstärker på samma gång instängdheten och ödsligheten. Golvet, täckt av femton ton svart sand, fungerar som både rugbyplan, krigsskådesplats och lägereld.

Fonden skiftar färg, från gult till blått och så småningom grått i takt med att dagar passerar och berättelsen blir allt mörkare. Ödesmättnaden i situationen tecknas också i musikens muller och ljusets explosiva förändringar.

”Blodtörstig masspsykos”

Jämfört med romanen är det mesta givetvis renodlat i pjäsen – handlingen och eventuellt också motsättningarna mellan grupperna, men det pojkaktiga fångas väl i både manus, tonalitet och energi. Förnuftige Ralph, klarsynte Piggy och barbariske Jack (liksom de mer perifera vildarna) gestaltas av en vuxen ensemble som har hittat fram till både det oskuldsfulla och otyglade hos barnen.

Jack är sektledaren som drar i gång en blodtörstig masspyskos. Och hur kan gruppmekanismernas kraft och dödandets upphetsning skildras bättre än i en rytmisk stroboskopdans?

Det talas om ett odjur, men här är förstås pojkarnas rädsla den värsta fienden. Det som i andra pojkromaner från samma tid stod för äventyr – en egen ö är väl en våt dröm för vilken pojke eller flicka som helst – eskalerar här till något mycket svartare, i still med Joseph Conrads Mörkrets hjärta från 1899.

Nutida relevans

Flugornas herre på Helsingborgs stadsteater är en regi- och ensembleseger och en uppsättning som ställer viktiga frågor. Hur borgar kollektivet för de svagaste, vill vi ens göra det? Vad är ett gott ledarskap i tider av kris – att tänka efter och besinna sig eller bygga en försvarsstyrka och hetsa mot en potentiell fiende? Ja, ni hör – det finns världsledare av i dag som lätt skulle kunna bo i den här pjäsen.

Hur skapar man en sund demokrati? Mot bakgrund av det som nu sker i Sverige, Europa och världen är det den frågan som fortsätter mala i huvudet då jag lämnar teatern.

Och utan att avslöja för mycket antyder regissören Johan Paus i pjäsens slutscen att vi måste våga hoppas på förändring. Kanske är det ändå just i barnen som detta hopp kan gro.