Erik Holmström har vanligtvis en utomordentlig förmåga att satiriskt fånga samtiden i formmässigt intressanta experiment, inte minst med sina dockföreställningar för vuxna på Malmö dockteater.

Lovande på papperet

Och visst lät det på papperet lovande med en satirisk diskussion om konstens villkor med den italienska filmindustrin som fond. En absurdistisk Pirandelloroman i nutida bearbetning och fritt spelrum på stor scen med tillika stor ensemble – vilken dröm!

Men det här är en uppsättning som tyvärr faller på sitt eget grepp och bjuder på klichéartad italienska för nybörjare med yviga gester, överdriven mimik, italiensk smörpop och ofiltrerade känslor. Därtill ett författar-alter ego som i form av kameraoperatör kommenterar skeendet och kommer med snusförnuftiga kommentarer kring konstens villkor ifall vi nu helt har somnat till och i så fall skulle missa budskapet.

”Vidlyftiga scenografier”

Budskapet ja! Även detta bjuder på de allra mest elementära sanningar; att konsten i Italien på 1910-talet, liksom i Sverige i dag, slåss mot kommersialismens krafter.

Att konstnärerna känner sig som gisslan i händer på pengarna och att all form av konstnärlig utveckling motarbetas. Att ledarskap är en konstform i sig. Och så en föga utvecklad diskussion om människan versus maskinen, att det är vi människor som står för berättelserna, och att konsten ju tjänar sitt eget syfte enligt det gamla franska slagordet L'art pour l'art.

De ödesdigra skotten i Sarajevo avhandlas i en replik, men att Europa står på randen till ett världskrig laddar knappast rummet med någon hotbild. Desto mer plats åt Barilla och Melanzane alla Parmiggiano samt åt vidlyftiga scenografier mot Göteborgs stadsteaters funktionalistiskt stjärnbeströdda rundhorisont.

”Scener som glimtar till”

 Jag tror att jag förstår vad Erik Holmström vill åt. Repliken ”Hade det varit en film hade man tyckt att det var överdrivet” är kanske en nyckel. Här har vi en regissör som har bestämt sig för att ge sig hän åt alla överdrifter, må det bära eller brista.

Det hade kunnat bära – gränsen mellan succé och fiasko är som bekant ofta väldigt fin. Men här brister det, trots scener som glimrar till och trots konsekventa och bitvis träffsäkra rollgestaltningar, framför allt från de fyra skådespelarpraktikanter som medverkar.

Jag ser ansatserna, jag ser hur kul de har, men tyvärr havererar uppsättningen på samma sätt som filminspelningen de iscensätter.

Som metakonst är det ju förvisso ett intressant experiment.