Jag gillade true crime förut. Sen uppstod någon sorts övermättnad. Jag började tänka hur arg jag skulle bli om någon av mina vänner mördades och det ett par månader senare betraktas som spänningsunderhållning med royaltyfri skräckmusik i bakgrunden. Om man överhuvudtaget blir ihågkommen som något annat än en massakrerad torso, så blir det som ett platt, lagom städat porträttfoto och någon gammal gymnasiekompis utsaga om att man var ”så full av liv”.

Sen finns det de som ser på true crime på ett helt annat sätt. Som blir besatta av tanken på att olösta fall ska klaras upp för att ge offren upprättelse. En sådan person var Michelle McNamara. Hon var skribent och drev en omtyckt true crime-blogg och snöade in särskilt på en serievåldtäktsman och mördare som härjade i Kalifornien under 70- och 80-talen.

”Golden state-mördaren”, ett alias McNamara myntade, hade fått betydligt mindre uppmärksamhet offentligt än andra ökända seriemördare som ”Zodiakmördaren” och ”The night stalker” tills hon skrev en artikel om fallet för Los Angeles magazine.

Hon var övertygad om att privatspanarnas kollektiva intelligens, polisutredarna som inte gav upp och DNA-teknikens utveckling skulle leda till att mördaren kunde gripas. Hon fick rätt, men fick inte uppleva när mördarens verkliga identitet avslöjades. 

Dokumentärsnackisen I’ll be gone in the dark, baserad på Michelle McNamaras bok, handlar om de människor som vigt sina liv, antingen yrkesmässigt eller sin fritid, åt att försöka lösa gåtan bakom den ökände mördaren. Den handlar också om hans överlevande offer, som skildras både värdigt och gripande. Men mest handlar den om Michelle McNamara själv och hur boken serien bygger på blev till.

Det är ett rörande porträtt, men tyvärr får den delen av berättelsen ta för mycket plats. Vördnaden för den för tidigt bortgångna författaren har gjort att en berättelse som kunde ha gjorts till ett tätt dokudrama på 1,5 timme, nu istället är sex timmar. Och det är inte en slump att true crime-genren exploderat i poddformatet snarare än på tv. Det är sex timmar av samma bilder. Samma långsamt filmade rapporter, samma dörrar, korridorer, knapprande på datortangentbord, och samma tidslinjegrafik.

Strömningstjänsternas önskan om att hålla kvar publiken så länge som möjligt har lett till evighetslånga format som innehållet inte håller för – och det är synd på en spännande mördarjakt med hjärta och etik som denna.

I'll be gone in the dark visas på HBO Nordic från och med 29 juni.