“Wellness, here I come”, utbrister romanceförfattaren Frances (Melissa McCarthy) i bilen på väg till ett “transformationsretreat” på den hemlighetsomgärdade och svindyra kurorten Tranquillum, som erbjuder fullständig själslig förnyelse under tio dagars vistelse. 

Må bra-kulturen må ha sitt centrum i södra Kalifornien där Nine Perfect Strangers utspelar sig, men har ett fast grepp om västvärlden som helhet. KBT, astrologi och tysta retreats, infraröd bastu och periodisk fasta. Metoder med det gemensamt att individen ansvarar för sitt eget välmående.  

Frances möter snart Tranquillums övriga gäster, en brokig skara skadeskjutna själar: familjen Marconi, traumatiserade efter sonen Zachs självmord, den före detta fotbollsstjärnan Tony (Bobby Cannavale), förlorad i opioidmissbruk, den försynta men under ytan livsfarliga Carmel (Regina Hall), vars man lämnat henne för en yngre kvinna, bland andra.  

Alla har kommit för att få hjälp av den mystiska, alvliknande Masha, spelad av Nicole Kidman.  

Till en början får deltagarna utföra en rad mer eller mindre märkliga övningar, som att tävla i säckhoppning eller att gräva sina egna gravar.  

Många känner obehag. Flera deltagare gör ansatser att lämna stället, men ingen gör det.  

Och varför skulle de? En efter en blottas deras hemligheter och flera av dem mår faktiskt bättre efter några dagar. 

“Hon är så sval, så outgrundlig att det inte går att få något grepp om henne.” 

Ungefär så skrev jag om Nicole Kidmans rolltolkning i hennes förra serie The Undoing. Rollfiguren Grace, menade jag, stod i vägen för tittarens sympati och engagemang. Faktum är att Masha om möjligt är ännu svalare och ännu mer outgrundlig. Men det spelar mindre roll i Nine Perfect Strangers.  

Här är det ensemblen, snarare än Kidman, som utgör huvudrollen.  

Erfarne Bobby Cannavale gör en köttig och furiös rolltolkning av sin såriga skitstövel till fotbollsveteran. Samspelet mellan honom och Melissa McCarthy (vad roligt att se Bridesmaids-stjärnan i en dramaroll!) är en stor del av behållningen, tillsammans med familjen Marconis stegvisa nedbrytning av försvarsstrategierna de klamrat sig fast vid efter sonens plötsliga självmord. 

För i det uppriktiga mötet med såväl de egna demonerna som de andra deltagarna faller maskerna och kanske pekar berättelsen mot kollektivet som en lösning på förment individuella problem.  

Nine Perfect Strangers är långt ifrån perfekt. Utöver Nicole Kidmans märkliga rolltolkning finns onödigheter i manuset (mystiska dödshot mot Masha vi hade klarat oss utmärkt utan), en märklig okänslighet i klippningen, särskilt i de tidigare avsnitten, och kanske en eller två trådar för mycket i den övergripande handlingen.  

Men berättelser får gärna vara spretiga och ofullständiga. Dagens strömmade tv-serier har en tendens att ibland kännas lite viljelösa: resultatet av en klickmaximerande algoritmmaskin.  

I slutändan är det skådespelarprestationerna och ensemblens mänsklighet som gör Nine Perfect Strangers sevärd och njutbar.