Russell är en försiktig badvaktssnubbe med stora ögon. Han och den ettrigt charmige amatörkonstnären Glen träffas en vardag på gayklubb och går hem och ligger. Dagen efter går de dessutom emot den oskrivna en-gång-är-ingen-gång-regeln och ses igen.

 De spenderar helgen tillsammans, super, röker och drar en jävla massa kola. De blir kära helt enkelt. Tyvärr måste Glen flytta till USA när helgen är slut, ett problem som växer ju mer deras one-night-stand utvecklas till riktig kärlek.

Andrew Haigh har både skrivit och regisserat, och trots att ”Weekend” är rejält lågbudget är hans vassa dialog perfekt synkad med fotot. Den förstärker känslan av osäkerhet och kärleksblandad förtvivlan. Allt som händer i filmen är ju att två killar snackar och har sex.

”Weekend” är väl tajmad med gaykulturens ambivalens inför att det nya alternativet att binda sig. I New York har rätten att gifta sig skapat en våg av bröllop där gemensamma nämnare är Abercrombie and Fitch, baseballkeps, livslång partner. All den straighta skit som gayvärlden sluppit tidigare. Men mest av allt kapslar Andrew Haigh in ett allmänmänskligt dilemma i ett kort möte. 

Glen ”kan inte ha ett förhållande” och någonstans kan vi ana att han inte tycker om den borgerliga riktning gayrörelsen är på väg mot i västvärlden. Russell försöker övertala honom att giftemål är något radikalt i en tid då så många fortfarande begår hatbrott. Samtidigt blir deras politiska diskussion mest en plågsam charad för att förtränga en allt tyngre känsla av separationsångest. Det är lika jobbigt som genialiskt att titta på.