Den fyra avsnitt långa miniserien bygger på det verkliga fallet där fem svarta och latinamerikanska tonåringar mellan 13 och 16 år felaktigt anklagas och döms för att brutalt ha misshandlat och våldtagit en vit joggare i Central park i New York 1989.

Nu kommer en aningen osmaklig jämförelse, men det har ju redan gjorts tv av det: Om man ska jämföra When they see us med den serie den liknar mest i det massiva utbudet av rättsröteserier, The people vs O.J Simpson, är mordrättegången mot O.J Simpson bättre underhållning än våldtäktsrättegången mot ”the Central park five”.

I skildringarna av O.J Simpson-fallet, både dokumentären och fiktionaliseringen, ställs polisens och rättsväsendets orättfärdigt brutala beteende gentemot Los Angeles svarta befolkning mot det faktum att Simpson troligen på felaktiga grunder frigavs för mordet på sin fru. Det ger berättelsen en dubbelhet som lämpar sig bra för fiktion – orättvisa föder orättvisa och ingen framstår som sympatisk.

I When they see us och det verkliga fallet med rättegången mot Yusef Salaam, Korey Wise, Raymond Santana, Kevin Richardson och Antron McCray finns bara en linje: fem barn utsattes för justitiemord med tydliga rasistiska övertoner av media, polisen och rättsväsendet. Hur vidrigt det än var, är serieresultatet mindre spännande eftersom det inte finns utrymme för gråzoner.

Inga faktiska bevis kunde presenteras mot killarna som befann sig på fel plats vid fel tid, tvärtom fanns tydliga indikationer på att de befann sig i en annan del av parken och bråkade med cyklister vid den aktuella tidpunkten. De förhördes i timmar utan mat och utan föräldrar närvarande och skedmatades av polisen med utsagor som inte stämde och löften om att få gå hem om de ”erkände”. Det råder helt enkelt inga tvivel om vem som har rätt i sammanhanget.

Det är synd att seriens skapare Ava DuVernay (som tidigare gjort Selma) i början inte verkar våga lita på att berättelsen i sig räcker för att övertyga tittaren.

Polisen Linda Fairstein (sedermera deckarförfattare), som ansvarar för sexbrottsroteln har gjorts nästan parodiskt ond. I dokumentären Central park five (2012) beskrivs det enorma medietrycket på polisen som en bidragande faktor till den uselt genomförda förundersökningen. Det hade kanske gett en gnutta mer berättarteknisk nyans åt When they see us.

I stället får Fairstein säga Disney-skurksonda repliker som ”varenda svart man är misstänkt”, ”vi skickar in en polisarmé till Harlem som får gå in i varenda låginkomsttagarhem” och ”de är inte barn, de är våldtäktsmän”. Det är fullt möjligt att det var så även i verkligheten – men det gör inte berättelsen några tjänster.

Med det sagt: Det är omöjligt att inte bli berörd av berättelsen. Skräcken i ansiktet hos tonåringar som fortfarande ser ut som barnrunda nioåringar som får höra att de ska ha våldtagit en kvinna och familjens förtvivlan inför att maktlösa stångas mot en maktapparat som redan har bestämt sig är skildrat med fingertoppskänsla. Och den som inte får lite ont i hjärtat av Jharrel Jeromes tolkning av Korey Wise måste vara död på insidan.

Valet att lägga hälften av de fyra avsnitten på att berätta om tiden efter rättegången ger fördjupning och skiljer serien från andra mer sensationslystna rättegångsserier. Så trots en aningen övertydlig start är When they see us en sevärd och gripande serie.

Bonus: Donald Trump spelar en inte oväsenlig roll i fallet och (den verkliga) vändningen som ger Yusef Salaam, Korey Wise, Raymond Santana, Kevin Richardson och Antron McCray en senkommen upprättelse är som gjord för tv.

When they see us har premiär på Netflix 30/5.