En ärkebiskop har funnits i Uppsala sedan Sverige – eller det som var på väg att bli Sverige – blev en egen kyrkoprovins 1164, då en viss Stephanus blev den förste på stolen.

Tidigare lydde hela Norden en tid under biskopen i Lund, och ännu tidigare låg det nordiska missionsområdet under ärkebiskopsstolen i Hamburg/Bremen.

Uppsala vann striden...

Att ärkebiskopssätet skulle placeras i Uppsala var långt ifrån någon självklarhet. Flera andra platser var aktuella, särskilt Linköping var en stark kandidat.

Men Uppsala vann alltså maktkampen, och stärkte sin position genom den framväxande S:t Eriks-kulten; den i livet inte särskilt helige kung Erik dödades ju i Uppsala just vid den tid då ärkesätet förlades dit.

Allra först huserade ärkebiskopen i vad som i dag är Gamla Uppsala, men i slutet av 1200-talet flyttade han till dagens Uppsala, där också den nya domkyrkan uppfördes.

...och fick t.o.m. två biskopar

Uppsalabiskopen förblev sedan ärkebiskop fram till 1990 – då de båda rollerna skildes, och Uppsala fick en egen biskop. En av huvudkandidaterna i det senaste valet var just Uppsala-biskopen Ragnar Persenius.

Avsikten är att ärkebiskopen ska kunna koncentrera sig på sitt uppdrag som hela kyrkans ledare, inte minst i det internationella arbetet, men han är fortsatt knuten till Uppsala stift och har uppgifter där. Stiftet kallas ibland också ärkestiftet.

Främst bland jämlikar

Även om ärkebiskopen är kyrkans ledare, så står han formellt inte över de övriga biskoparna. I stället använder man den latinska termen primus inter pares, ”främst bland jämlikar”.

I praktiken är dock ärkebiskopen kyrkans högste företrädare, något som snarast har blivit mer tydligt efter kyrkans skiljande från staten.

I den lutherska statskyrkan var det ju kungen, i modern tid företrädd av regeringen, som var kyrkans överhuvud. Från och med år 2000 är kyrka och stat skilda åt och det finns alltså ingen utomkyrklig överhet.

Därmed bortfaller också den gamla ordningen då regeringen utnämnde ärkebiskopen efter de kyrkliga valen; i dag sker utnämningen helt i kyrkans egen regi.

Minnesvärda figurer

Anders Wejryd är nr 69 den rad av manliga ärkebiskopar där Stephanus är nr 1. Denne pionjär som ursprungligen var en munk från Alvastra, utmärkte sig inte på något sätt som givit avgörande intryck i historien, även om man kan notera att han i den turbulenta 1100-talsmiljön höll sig kvar i livet och på biskopsstolen i hela 21 år.

Bland de många efterträdarna finns några minnesvärda figurer. Gärna skulle man ha velat veta mer om männen med de kärnfulla tillnamnen Olavus Lambatunga och Olavus Basatömer, men källorna sviker oss tyvärr därvidlag.

Blodbad och barnramsa

Längre fram i tiden träder några gestalter fram mer tydligt. I början av 1500-talet dyker Gustav Trolle upp, som några minns från hans inblandning i Stockholms Blodbad och andra från en populär men inte helt rumsren barnramsa.

Ett par generationer tidigare möter Jöns Bengtsson Oxenstierna, som tidvis lyckades förena sin kyrkliga värdighet med posten som riksföreståndare, under de förvirrade unionsstriderna kring mitten av 1400-talet.

Mellan dessa båda stridbara herrar innehades ärkebiskopsstolen under hela 46 år av Jakob Ulvsson, vars mest minnesvärda insats torde vara grundandet av Uppsala universitet 1477.

Skilsmässohistoria

Minnesvärd är också Johannes Gerechini – latin för Jöns Gereksson – som var unionskungen Eriks av Pommern favorit men inte Uppsala domkapitels. Hans rykte är gediget uselt, även om det finns historiker som anser att detta mest beror på att hans fiender skrivit historien. 

Det är svårt att säkert veta hur mycket sanning som döljer sig bakom anklagelser om förskingring av kyrklig egendom och missbruk av ämbeten.

Det tycks dock klart att han var inblandad i en ytterligt tilltrasslad skilsmässoaffär i Stockholm vid pass 1420, något som synes mindre lämpligt för en ärkebiskop; Gerechini blev vederbörligen avsatt efter påvebeslut, och slutade sina dagar på Island där han invecklades i nya stridigheter och så småningom blev ihjälslagen.

Lasse Petersson m fl

Alla dessa herrar tillhörde förstås den katolska kyrkan. Efter reformationen var det dags för den förste protestantiske ärkebiskopen Laurentius Petri (eller Lasse Petersson) år 1531.

Efter reformationen visar namnlängden också att rekryteringsbasen ändrats. Det är inte längre rikets främsta adelsätter som besätter biskopsstolar, utan vi möter en rad namn som är latiniseringar av betydligt enklare ursprung: ännu en Laurentius Petri, Andreas Laurentii (Anders Larsson), Abraham Andreae Angermannus (Abraham Andersson från Ångermanland), Nicolaus Olai Bothniensis (Nils Olsson från Västerbotten), Olaus Martini (Olle Mårtensson) m fl.

Syskonen Hammar var inte först

Under de följande århundradena gick prästyrket ofta i arv och det högre prästerskapet hämtades ofta ur dessa prästsläkter. På 1700-talet följde tre herrar Benzelius efter varandra som innehavare av landets högsta kyrkliga ämbete – de tre var bröder, och deras far hade varit ärkebiskop några årtionden tidigare.

Så syskonen Hammar som i 2006 års val anmälde sig som kandidater att efterträda sin bror hade de föregångsmän att peka på.

Psalmdiktare och Nobelpristagare

Psalmdiktaren Johan Olof Wallin krönte sin långa karriär med att bli ärkebiskop 1837, men avled redan efter två år.

Bland de senaste århundradets ärkebiskopar kan nämnas Nathan Söderblom, som för sitt ekumeniska arbete fick Nobels fredspris år 1930, och hans efterträdare Erling Eidem, som är den senaste som valdes till ärkebiskop utan att först ha varit biskop. Eidem var teologiprofessor innan han efterträdde Söderblom 1931.

Numera är huvdkandidaterna oftast biskopar. I dag kvalificerar man sig för posten som ärkebiskop genom att vara biskop.