Det var en jobbig vår förra året för Carina Condrup. På en skidresa med sin son råkade hon ut för en svår skidolycka.
– Jag fastnade med skidan, och hörde hur det knäckte till när jag försökte komma loss.
Läkarjournalerna talar ett torrt språk. “Främre korsbandsdistortion/ruptur. Ett mycket instabilt knä på grund av avrivna ledband. Tre av de fyra stora stabiliserande ledbanden skadade.” Det var inre blödningar och frakturer.
Carina Condrup har sitt eget drastiska sätt att beskriva sin skada.
– Benet hängde och dinglade, knäet satt knapp fast alls i benet längre.
Sjukpenningen drogs in
Läkarna berättade om att flera operationer skulle behövas, och att hon måste förbereda sig på ungefär ett års operationer och rehabilitering innan hon kunde få tillbaka bruket av sitt ben. Men för Försäkringskassan blev det ett skäl att efter en månad helt dra in Carinas rätt till sjukpenning.
Eftersom att det troligen skulle ta över ett år att bli så frisk att hon kunde använda benet och jobba som fastighetsskötare igen, så skulle hon istället genast bedömas efter jobb som var “normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Hon behövde alltså säga upp sig och söka ett annat jobb på åtminstone på 25%, skrev Försäkringskassan.
Men i läkarintyget står det inte att Carina kan börja jobba, inte ens deltid, utan tvärtom. “Ej ännu i skick att arbeta deltid” stå det.
– Jag förstår inte varför de inte lyssnar på läkare, och ortopeder? Jag hade flera operationer framför mig och gick på stark smärtmedicin. Jag kunde knappt röra mig eftersom jag hade hela benet i paket, säger Carina Condrup.
Arbetsförmedlingen skrattade
Carina skickades till Arbetsförmedlingen. Men där skrattade de bara åt henne, säger hon.
– De sa att det finns ju fullt friska människor som söker jobb, varför skulle de anställa dig?
Så Carina vågade inte säga upp sig från sitt jobb. Följden blev att hon blev nollad av Försäkringskassan, blev av med sina sjukpenninggrundande inkomst och fick leva på sina sparpengar.
Hon blev hotad med vräkning och till slut var situationen så dålig att socialen blev inkopplad.
– Då mötte jag äntligen mänsklighet, människor som jag kunde prata med. Men det är en press att ständigt söka om minsta lilla, att aldrig veta om jag kan betala mina räkningar.
Längtar efter att få jobba igen
Carina har överklagat till Förvaltningsrätten, och om hon får rätt kommer hon att betala tillbaka den hjälp hon fått från socialen.
Hon har gjort stora framsteg i sin rehab-träning, och om det inte varit för en ny operation som behövde göras i januari i år så hade hon kunnat vara tillbaka på sitt jobb nu, tror hon.
– Jag längtar efter det, men samtidigt så har jag ju förlorat allt. Det lilla sparkonto jag hade tänkt ha till ålderdomen.