Klockan var 15.29 när en signal ljöd över redaktionen och en gul lampa började blinka, tecknet från TT att något stort hade hänt.
En fredag, i juli. En sommartrött nyhetsdesk kom snabbt på fötter. Så även jag.
Jag jobbade på Aftonbladet då. Tjugo minuter senare satt jag och sex kollegor på tåget till Arlanda. En timme efter det ombord på ett plan.
”Det är döda barn överallt”
När vi landade i Norge plingade alla mobiler till unisont. Ett sms från vår chef.
”Det pågår skottlossning på en ö.”
Vi delade upp oss. Oslo föll på min lott, tills en kollega som hade åkt åt det andra hållet ringde.
”Du behöver komma till Utöya. Det är döda barn överallt.”
Den meningen glömmer jag aldrig.
Döda barn. Överallt.
Vad är egentligen terror?
Enligt ordboken är det ”extremt våld för att skapa rädsla i ett samhälle”. Och vad skapar väl mer fruktan än att ge sig på dess barn? Timmarna och dagarna som följde är etsade i mitt minne för evigt. Föräldrar som väntar på tur för att se om deras son eller dotter överlevt. Ett samhälle som går samman för att trösta de otröstliga. En rädsla som inte liknar någon annan.
Jag förutsatte att jag aldrig skulle uppleva något liknande igen.
”Telefonen har fortsatt ringa”
Det gick ett år, sedan ringde telefonen.
”Någon har skjutit en massa barn på ett ställe som heter Newtown.”
Nya barnlösa föräldrar, nya tomma blickar, nya nallebjörnar på en minnesplats.
Telefonen har fortsatt ringa. Terrordåd i Washington, Paris, Belgien. I Charleston, Libanon, Bagdad, Orlando och nu senaste Nice, där barn som ville se fyrverkerier dödades av en man i en lastbil.
Och jag vet instinktivt vad som väntar.
Nya barnlösa föräldrar, nya tomma blickar, nya nallebjörnar på en minnesplats.
”Just i dag vill jag fokusera på ett annat perspektiv”
Nu när femårsdagen av terrordåden i Norge är här kommer det att publiceras en massa summeringar av vad våld gör med ett samhälle. Läsvärda artiklar som beskriver hur attackerna påverkat hela Norden. Hur svenska vapenlagar skärpts, hur det i Norge numera är förbjudet för privatpersoner att köpa den sorts gödsel som Oslobomben byggdes av, och hur Säpo idag enklare kan avlyssna människor. Siffror och uppgifter som visar på hur samhället i stort har blivit lite räddare, så som syftet med terrorism är.
Allt det där är viktigt.
Men i dag, fem år efter att 77 människor dödades i Norge, vill jag hellre fokusera på makroperspektivet.
”Terror är en grav som aldrig borde ha rests”
För det är där det slutar, trots allt. Det kan vara lätt att glömma det, när en ny notis i mobilen plingar till, om ännu en explosion någonstans i världen. Vare sig det är i den del som vi kallar hemma eller ej, så är det där allt slutar.
Terror innebär fortfarande ett matbord där någon per automatik dukar fram en tallrik för mycket. En julgran där det fattas en massa klappar som aldrig köpts till någon som inte kommer att öppna dem. Terror är en grav som aldrig borde ha rests över någon som aldrig borde ha dött.
Hur går man vidare efter det?
Såren är fortfarande djupa
Fem år efter den 22 juli 2011 visar en undersökning från centret för krispsykologi i Bergen att det sorgliga svaret är att många inte gör det.
63 procent av alla mammor som förlorade ett barn den 22 juli 2011 är fortfarande helt eller delvis sjukskrivna. Hos papporna är siffran 35 procent.
Det är vad terror gör med ett land.