Frågan är nu varför inga varningsklockor ringde hos de för samhället viktiga företagen, varken på låg eller hög nivå?
”En gång är ingen gång – två gånger är en gong-gong” är ett talesätt som passar denna vecka då två jättebanker anklagas för att göra affärer på ”den mörka sidan”, för det finns likheter mellan dem.
Svårt att bortförklara
Vi börjar med SEB: En av Sveriges största banker i hjärtat av svenskt näringsliv, styrd av den mäktiga Wallenbergfamiljen. SEB:s tyska verksamhet misstänks ha medverkat till att mångmiljardbelopp lurats från tyska staten, alltså tyska skattebetalare.
Upplägget i affärerna har också gjorts av andra stora fina banker, men precis som på skolgården går det inte att skylla ifrån sig. Med SEB:s hjälp misstänks kunderna fått ut återbäring på en skatt som aldrig ens betalts. Banken fick naturligtvis betalt för arbetet.
Så till Nordeas affärer som avslöjades i början på veckan: Nordea är en av Europas största banker. Så stor att den räknas som systemviktig för hela Europas finansiella system och som därmed har en strängare kontroll. En bank som nu anklagas för att ha varit behjälplig för att kunna genomföra den stora penningtvätten i Danske Banks filial i Estland.
Tysta varningsklockor
Betalningar för påhittade varor från påhittade företag utan verksamhet påstås ha landat på konton i Nordea. Allt för att de slutgiltiga okända adressaterna av de svarta pengarna skulle kunna stoppa de nytvättade slantarna i fickan utan insyn.
Inget av dessa förhållanden, trots att de var återkommande, fick varningsklockorna att ringa. Tystnaden var så total att man kunde höra ett mynt falla på golvet i banksalarna!
När det gäller Nordea går det ju inte att skylla på att det hände i Baltikum – långt från nordiska myndigheters kontroll och företagsledningarnas insyn. Nordea har så sent som 2015 fått böta miljoner för systematiska brister i förmågan att motverka penningtvätt. I SEB gjordes det påstådda fusket i Tyskland, ett land med starka myndigheter.
Efter veckans avslöjanden ligger nu också hotet tungt över båda bankerna att amerikanska myndigheter ska komma med miljardböter. För när olagligheter begåtts som involverar det amerikanska finanssystemet kan det bli dyrt, mycket dyrt.
De flesta internationella affärer, lagliga såväl som olagliga, görs ju upp i världsvalutan dollar vilket kan räcka för att amerikanska myndigheter ska ta till storsläggan.
Den moraliska luckan
Men varför blir inte ”fina” banker avskräckta från att delta i tveksamma affärer? Samtidigt tycks myndigheter sakna förmåga att upptäcka fusket. Det är ju visselblåsare i olika former som avslöjat affärerna. Sett från bankernas perspektiv måste det någonstans finnas en ekvation som slutar på plus om man lyckas och inte allt för många minus om man har otur och åker dit.
Danske Bank lät göra en egen utredning om penningtvätten i dotterbanken i Estland. Den kom fram till att olagligheter på en industriell skala hade genomförts, men att styrelse och ledning i Danmark var oskyldiga till det inträffade.
Låt oss leka med tanken att denna internutredning faktiskt har rätt i ansvarsfrågan. Har vi inte då hittat en nyckel till problemet varför varningsklockorna är tysta?
Ett brott kan begås utan att någon betraktas som skyldig, åtminstone inte på högsta nivå. Drivkrafterna för bankernas ledning att genomföra rigorösa kontroller krymper därmed ner till en moralisk fråga. Kontrollerna riskerar ju i förlängningen att påverka den egna lönen och bonusen.
När den moraliska alarmklockan är ställd på snooze vaknar man alltid upp för sent innan man faller för frestelserna på den mörka sidan. Men har man inte ens brytt sig om att ställa klockan, då vaknar man aldrig.