Inflationen är också skyhögt över vad Riksbanken räknade med för ett år sedan, samt lite högre än Riksbankens aktuella prognos. Allt det här borde tala för panikbromsning för Riksbanken.

Riksbankens inflationsmål innebär ju att Riksbanken ska höja räntan för att motverka inflationen om den ser ut att bli över två procent. Det borde alltså vara läge att bli orolig om man sitter med stora rörliga bolån.

Men riksbanksledningen tar, som det ser ut, jullov i godan ro. Och vi vanliga dödliga kan fokusera på hur elräkningen påverkas när vi sticker i kontakten till julgransbelysningen, och strunta i bolånen. Eller?

”Fåfäng kamp”

Dagens inflationssiffra är den högsta sedan december 1993. Det var då Sverige var som djupast nere i den långa hemmagjorda ekonomiska kris som i grunden hade sitt ursprung i okontrollerad inflation.

Då hade Riksbanken i ett par decennier fört en fåfäng kamp mot inflationen, alltså konsumentprisökningarna. När priserna steg följde lönerna efter, och exportindustrin fick svårt att konkurrera. Kronkursen flöt inte fritt som nu utan hade ett bestämt värde mot andra valutor.

Men när trycket blev för hårt tvingades Sverige devalvera, alltså skriva ner värdet på kronan. Då blev det lättare för exportföretagen igen, men allt som importerades blev dyrare. Och hela inflationscirkusen började om med lönekrav för att kompensera för dyrare varor, sämre konkurrenskraft för exportföretagen, och ny devalvering.

Det höll såklart inte. För att få slut på devalveringarna, och spekulationerna på valutamarknaden om kommande devalveringar, skulle Riksbanken försvara kronan genom att höja räntan. Det höll inte heller. Riksbanken sträckte sig ända till 500 procents ränta, men spekulationerna mot kronan fortsatte i alla fall.

”Skulle betraktas som landsförräderi”

Den 19 november 1992 gav regering och Riksbank upp och släppte kronkursen. Jag var i Rosenbad och hörde dåvarande statsministern Carl Bildts sammanbitna ”Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande”.

Det är svårt att nu nästan 30 år senare beskriva den uppskruvade stämningen i maktens korridorer hösten 1992. Men försvaret av den fasta kronkursen betraktades som ett krig. Seniora ekonomijournalister (inte jag…) som eventuellt funderade i kritiska banor kring kronförsvaret vågade inte skriva en bokstav om det. Det skulle betraktas som landsförräderi.

Kronförsvaret var vår sista chans att ta oss ur inflationsspiralen. I stället blev nu ett fånigt litet inflationsmål det enda vapnet.

Men det gick. Inflationen har till och med underskridit målet många gånger. Och när inflationen gick över treprocentsstrecket 2008 tog Riksbanken i för mycket och höjde räntan bara några dagar innan den globala finanskrisen brakade lös.

Nu, när inflationen är tillbaka på 90-talskrisnivå är skräcken som bortblåst i Riksbankshuset. Och visst, den nutida svenska inflationen, till skillnad från den amerikanska som är nästan dubbelt så hög, beror hittills mest på elpriser, som alltid rör sig kraftigt upp och ner.

Men å andra sidan: efterfrågan på el kommer stiga snabbare än utbudet, globalt, i många år framåt. Och om inte elpriserna fallet tillbaka snart kommer de fortplanta sig till andra varor. Häromdagen menade bönder att priserna behöver höjas på mjölk och kött på grund av elräkningarna till exempel.

Kanske är det ändå dags att hålla ögonen på bolånen – och lönen.