I samband med Almedalsveckan 2011 lanserade Rädda barnen kampanjen Black. En kampanj som skulle sätta fokus på alla de fattiga barn som lever i Sverige.

I filmen som visades i samband med kampanjen uppgav Rädda barnen att det 2011 fanns 220 000 fattiga barn i landet. Barn, som enligt kampanjen inte kunde äta sig mätta.

Och det tog ordentlig fart. Håkan Juholt ägnade en stor del av sitt tal i Almedalen åt att prata om barnfattigdomen och media rapporterade okritiskt siffrorna.

Men när Uppdrag gransknings Janne Josefsson gav sig ut på en resa i Sverige för att granska barnfattigdomen visade det sig vara svårt att hitta alla dessa hungriga barn. Det finns inte många som känner igen sig i bilden Rädda barnen ger i Black-kampanjen.

Dallas Diabaté har jobbat med barn och ungdomar i 30 år i det som beskrivs som Sveriges fattigaste område, Rosengård.

– Det finns visserligen barnfattigdom för föräldrar som inte kan köpa en iphone till sina barn, dom kan inte köpa en datamaskin till sina barn och det barnet betraktas som fattigt enligt svenska normer.

Har du aldrig träffat något barn som inte får mat?

– Aldrig. Aldrig, säger Dallas Diabaté.

Och när Janne Josefsson träffar Rädda barnens Sverigechef, Agneta Åhlund, erkänner hon att kampanjen – som säger att en kvarts miljon barn tvingas gå i sommarskor mitt i vintern och inte kan äta sig mätta – ger en felaktig bild av barnfattigdomen i Sverige.

– Det ger inte en riktig bild av 240 000 barns livssituation, nej. Men det ger en riktig bild av några barn, säger Agneta Åhlund.

Hur många då? Har du en aning?

– Nej, jag har inte det. Jag kan inte svara på den frågan.

Hur kan man säga så då? Om man inte har någon aning om?

– Ja, det är väl för att försöka fånga en beskrivning av en livssituation för barn. Ger det då en beskrivning av en livssituation för 248 000 eller 220 000 som det var då, då är det inte en bra kampanj, säger Agneta Åhlund.

Och Rädda barnen är inte ensamma om att rapportera tveksamma siffror och överdrifter kring barnfattigdomen i Sverige.

Bris har en pågående kampanj som kallas ”När pengarna inte räcker till”. Man har intervjuat barn i Sverige och Afrika och konstaterar att svenska barn ”förvånansvärt ofta vittnar om en liknande oro och stress över hur de ska få tag på mat som barnen i Moçambique”.

Bris går alltså så långt att de jämför de svenska barnen med de svältande barnen i Afrika.

Men när Uppdrag granskning träffar Bris generalsekreterare, Kattis Ahlström, menar hon att det är svårt att jämföra fattigdomen mellan länderna.

– Det finns ju ett problem naturligtvis med att jämföra sig med ett land som Moçambique. Den fattigdomen ser ju helt annorlunda ut. Därför har vi nog valt snarare att fokusera på vad som händer med barnens identitet? Det går inte att jämföra fattigdomen i Sverige och Moçambique på något annat sätt. Och då är det så att man kan förvånas över att så pass många barn som vi mötte ändå är hungriga och inte orkar hänga med i skolan för att de inte får tillräckligt med mat, säger Kattis Ahlström.

Hur många barn hade ni med i den här undersökningen då, när pengarna inte räcker?

– Eh, då hade vi med fjorton barn. Den här gången, vi kommer ju träffa fler.

Hur många utav dom fjorton sa att dom inte hade mat tillräckligt?

– Exakt hur många, det får vi nästan kolla upp, men det var väl några stycken i alla fall som hade det.

Du vet inte om det är ett eller två eller tre eller fyra, fem av dom barnen?

– Jo, det är fler än ett och det räcker med ett för oss. Så är det för oss. Det räcker.

Då kan ni inte basera och jämföra Afrika och Sverige på ett barn?

– Men vad är det vi jämför med menar du?

När ni skriver att det gemensamma här, i det här är att man inte får mat för dagen.

– Ja men det är inte det vi har lagt fokus på, säger Kattis Ahlström.

Även den tredje stora barnrättsorganisationen i Sverige, Majblomman, har balanserat farligt nära lögnen i sin rapportering om fattigbarnen.

2008 meddelade organisationen att 40 procent av alla barn som behövde glasögon inte hade råd att skaffa det. Året efter hade siffran sjunkit till 11 procent. Men då sade man istället att det var 4 procent året innan – och inte 40 som man tidigare sagt. På det viset såg det ändå ut som om fattigdomen ökade.

Lena Holm är generalsekreterare på Majblomman.

– Det, det finns metodfel i dom här första förstudierna som vi har gjort.

Vad är metodfelen? Kan du berätta vad det är för fel ni har gör?

– Nej, jag kan inte berätta det. Jag har inte, jag får titta igenom dom siffrorna om det är exakt den frågan som du vill ha svar på, säger Lena Holm.

Majblomman har också rapporterat att bidragsansökningarna ökar år från år. Men när Uppdrag granskning tittar närmare visar det sig inte stämma alls.

56.000 ansökningar om bidrag är den senaste siffran men 2004 var den närmare 100 000, det vill säga nästan en halvering?

– Vad som ökar, det är ändamålen som ökar, säger Lena Holm.

Ja, men det är ju som att jämföra äpplen och päron?

– Ja, det blir ju det.

Det var ju 100 000 då?

– Mm.

Och nu är det nere i 56 000?

– Mm.

Det är väl ingen ökning, det är ju en...

– En halvering ser det ju ut som att du säger. Mm.

Hur kan ni skriva så?

– Jag kan inte svara på det, säger Lena Holm.

Reporter: Janne Josefsson

Text: Magnus Johanson