Mia: Jag kanske missade något men nog måste de väl veta vilken livrem som användes? Dokumenterar man inte själva dödsfallet som man (polisen)gör om självmordet sker i hemmet? Så man kan gå tillbaka och se om frågor uppstår.

Anna Engholm: Ja, vi tycker också man borde veta det vid det här laget.

Jill: Hur lång tid tog det att göra reportaget?

Karin Mattisson: Knappt tre månader, med research, inspelning och redigering

Anna : Intressant program ikväll, jag har själv bipolär sjukdom. det är viktigt att man lyfter upp denna sjukdomsbild, för att fler ska förstå hur allvarligt det kan bli när man mår dåligt.

Karin Mattisson: Ja oerhört viktigt för att förstå hur det kan bli i en kritsk svacka,

Linda: Tack för ett intressant reportage. Har själv upplevt något liknande. Min bror tog sitt liv inlagd på en psykiatrisk avdelning på NÄL i Trollhättan.

Karin Mattisson: Beklagar din bror, Filip är tyvärr inte ensam!

Anna: Varför har man inte kameraövervakning på sådana patienter?

Karin Mattisson: Det har jag hört som förslag, men att det kan uppfattas som integritetskränkande.

Ulla: Så bra research! Tur och tack för att ni finns! Jag kan inte se annat än att personalen är problemet.?!

Karin Mattisson: IVO och sjukhusets ledning säger själva att det finns problem att rutiner inte alltid följs. Som en del av problmet.

Anna: Vad är ert syfte med att göra detta reportage?

Anna Engholm: Att uppmärksamma missförhållande inom psykiatrin i Malmö. Att visa att bakom varje streck i statistiken finns en människa. Att reportaget ska uppmärksammas och i den bästa av världar – leda till förändring och förbättring.

Sanoj: Hej! Det framgår mellan raderna att det är saker och ting som inte stämmer utifrån journalerna. Jag tror tyvärr att detta är ett utbrett problem, kanske i första hand för att skydda personal som begått fel. Har ni tittat på detta rent allmänt? Jag menar också att bristande eller subjektiva uppfattningar vid journalskrivning kan skapa många felbeslut i förlängningen, därför är detta allvarligt och borde granskas särskilt.

Karin Mattisson: Det kan du nog ha rätt i, men vi har bara granskat just det här fallet och inte andra journaler.

Nicole Hjortevall: Vilket bra program. Mycket rörande, många känslor och frågor väcks, men det är bra att bristerna inom Psykiatrin kommer fram för att åstadkomma en förändring

Anna Engholm: Tack så mycket Nicole! Är glad att du tittade.

Elof: Märkligt att inte erkänna att det är ett misslyckande om någon suiciderar inne på vårdavdelningen

Anna Engholm: Vi förvånas också över det. Bo Runesson, professorn som intervjuades sist i programmet, som inte arbetar i Malmö, säger dock rakt ut att det är ett misslyckande för vården.

Kimiya: Fruktansvärt. Hjärtskärande. Så jäkla sorgligt men ett så otroligt viktigt program. Tack för att ni har fått mig att inse att jag som privatperson måste vara med och ändra på detta. Så otroligt viktigt att detta pratas om, tack till er för att ni gjort ett grymt program!

Anna Engholm: Tack Kimiya. Ja det är fruktansvärt sorgligt och viktigt att vi pratar om psykiatrin.

Underläkaren: Hej! Tack för ett bra program. Jag är själv läkare men ännu inte legitimerad. Har arbetat inom psykiatrin och självklart är suicidbedömning det som är svårast och det som man är mest rädd för – en felaktig bedömning kan ju få fruktansvärda konsekvenser. Där jag arbetar har man faktiskt slutat med 15-minuters-tillsynen. Min fråga är: vet ni hur många andra patienter på avdelningen som hade ständig tillsyn den där kvällen/natten? Det är ju väldigt resurskrävande i form av antal personal på avd, och kanske kan det ha påverkat bedömningen av vilken tillsyn Filip skulle få? Skulle även vilja kommentera att inskrivande läkare skrev att ”absolut ingenting” pekade på höjd suicidrisk. Snacka om efterhandskonstruktion – hen hade ju bedömt 15-min-tillsyn vilket ju bara görs på patienter man vill hålla extra koll på..

Karin Mattisson: Ja det måste vara oerhört svårt. Men som Bo Runeson sa i slutet av reportaget fanns det mycket i det här fallet som talade för en hög suicidrisk. Hur många som hade tillsyn den kvällen har vi inte fått veta, men jag känner till att det är flera andra psykiatrikliniker som inte har kvartvak. Tack för du tittade.

En.till.anhörig: Simon du hade inte kunnat gjort annorlunda. Inte ni andra fina anhöriga heller.Ni var utmattade hade sömnbrist och var oroliga.Ni kan inte komma ifatt med tempo och antal uteslutna sömntimmar. Att ha bipolär sjukdom är svårt, kanske lika svårt att vara anhörig. Det är på många sätt en lömsk sjukdom. Tycker det bordes göra insatser för anhöriga.Tycker avslutningsfrågan är felställd. Vad ska de anhöriga göra? De flesta anhöriga gör så gott de kan!

Anna Engholm: Jag håller med. De anhöriga gjorde verkligen allt de kunde. Professorn menar att de anhöriga ska lyssna och hjälpa personen till att få vård.

Parre: Skulle ni kunna tänka er att göra ett mer genomgripande avsnitt om hur det fungerar inom psykiatrivården i hela landet här i Sverige? Detta problem behöver lyftas upp ännu mer. Tack än en gång för ett så bra inslag ikväll. Var verkligen gripande och rörande att se.

Karin Mattisson: Tack, ja med tanke på de många reaktioner vi fått de senaste dagarna så tror jag att det verkligen skulle behövas ytterligare granskningar.

Maria: Jag är självmordsbenägen. Var ska jag höra? Jag är bipolär i Skåne

Anna Engholm: Hej Erika, Prata med någon och sök hjälp. Här har vi samlat olika nummer till jourer som kan hjälpa dig nu. Var rädd om dig. http://www.svt.se/ug/har-kan-du-fa-hjalp-mot-sjalvmordstankar

Linda: Anser ni att IVO har gjort tillräckligt när man granskat psykiatrin i Malmö? Borde de vidtagit ytterligare åtgärder som myndighet som ska granska vården?

Karin Mattisson: Efter en stor verksamhetstillsyn och flera inspektioner har de nu åter igen startat en stor inspektion utifrån flera fall. Jag ställde frågan hur långt det kan gå men IVO anser att de gjort tillräckligt. Vi får se vad som händer nu..

UG – Moderator: Vi har sammanställt en lista med var du kan vända dig för att få hjälp om du har självmordstankar. Du hittar den här: http://www.svt.se/ug/har-kan-du-fa-hjalp-mot-sjalvmordstankar

Mamma: Tack för ett otroligt viktigt program! Vill skicka massor av styrkekramar till Filips anhöriga! <3 Har själv ett barn som vårdats inlagd på BUP tillsammans med oss föräldrar. Hen blev därefter flyttad till allmänpsyk direkt hen passerade 18-årsstrecket. Fruktansvärt! Vi trodde hen var trygg där, men under en vecka försökte hen ta livet av sig tre gånger. Tack och lov räckte tillsyn varje kvart.... men det kunde lika gärna varit vi som satt i studion nu. Känner igen mig så i deras berättelse. Skrämmande att de sjuka överhuvudtaget lämnas ensamma på sitt rum. De borde aktiveras, pratas med, skötas om och få vanlig medmänsklighet av personalen.

Karin Mattisson: Ja där satte du nog fingret på något viktigt, att det är viktigt med närhet och att ha någon att prata med i en sådan situation, inte bara tittas till vid en så allvarlig kris. Tack för att du berättade och tittade.

Barbro J: Tack för ett fantastiskt program, när/om ni har chansen att granska psykiatrin i Stockholm, så hittar ni samma problematik, jag lovar! Förälder till deprimerad son, har kämpat i sju år utan hjälp från psykiatrin. Två tvångsvårds perioder, en ingen uppföljning, vad gör man??

Anna Engholm: Hej och tack Barbro! Det finns naturligtvis problem inom psykiatrin på andra ställen i Sverige också. Det är svårt att säga vad du ska göra. Förstår det är en svår situation.

Iris: På bilden som Philip tog på sig själv ser jag att han bär ett bälte från Moschino. Det är ett mycket exklusivt och iögonfallande bälte och bortom min fattningsförmåga att det kunde ha missats vid visiteringen!!!

Anna Engholm: Hej Iris, Vi är också förvånade över att man inte kan ge svar om bältet.

Kenneth: Tyvärr togs inte ett viktigt problem upp i inslaget, personalen på psykavdelningarna är oftast helt outbildade och egentligen inte intresserad av yrket, har erfarenhet från akutpsyk och det är när man pratar med de sk skötarna så är de flesta där bara för att det är ett enkelt och inte så attraktivt jobb att ha, , behöver ingen utbildning och ”man behöver ju bara sitta och på sin höjd avstyra bråk” och på natten så sover pat oftast eftersom de flesta är sömnmedicinerade....där är den största bristen, engagerad och utbildad personal är vad som måste till.

Karin Mattisson: Jag har pratat med många som jobbar inom psykiatrin under arbetets gång, de har andats mycket frustration över personalbrist och att just flyttas runt utan att hinna bli en del i ett team. Säkert olika på olika ställen men det är nog ett av problemen som Baba Pendse berörde i reportaget.

leg läkare: I programmet framkom att en brist med betydelse för patientsäkerheten är för lite personal, och att flera av dessa inte är fast anställda. Man måste ställa sig frågan om tillgång till bättre personalresurser hade gjort att pat. ifråga fått extravak och att detta kunnat bidra till att förhindra självmord. På slutet i programmet får vi höra att politikerna i region Skåne ska göra en genomlysning av hela psykiatrin i regionen. Det låter märkligt. Dessa politiker har år efter år sparat på psykiatrin; dragit ned på resurser. De borde veta. Varför intervjuar ni inte ansvariga politiker? Eller gör det i ett kommande program.

Karin Mattisson: Politikerna i regionen håller på med en genomlysning just nu utifrån den upprepning av kritik som IVO riktat mot verksamheten, och den är inte klar.. Ja det är högst troligt att vi följer upp vad som händer.

Personal: Jag skulle uppskatta en nyanserad dialog där personal kommer med i bilden – de som med engagemang och idogt arbete försöker förhindra sådana här tragiska händelser. Tillsyn var 15:e minut är en extremt farlig ordination – vi slutade med detta för många år sedan – hoppas fler gör det nu!

Anna Engholm: Vi har verkligen försökt få intervjua personal, för att få deras syn, men ingen har hittills velat prata. Intressant att ni slutat med kvartsvak där du jobbar. Vi har skrivit om detta på webben: http://www.svt.se/ug/lakare-tillsyn-varje-kvart-racker-inte

Jill: Har mycket erfarenhet av psykisk slutenvård och det är stor personalbrist nästan överallt. När jag var inlagd var vi oftast 20 patienter på en avdelning gjord för 13 patienter. Fanns ju självklart inte tid till att ha vettig tillsyn av folk och många gånger fick någon ligga i korridoren. Flera gånger var de tvungna att slå ihop extravaken så en personal vakade över flera patienter samtidigt vilket inte är bra.

Karin Mattisson: Det låter oroande, förstås, med tanke på att de som verkligen får en plats på en slutenvårdsavdelmning ofta har ett stort behov av just vård och tillsyn.

Anita: Jag bor i Skåne och känner väl till psykiatrin. Tänker på Maria som skrev till er. Psykiatrin har en sida med sina akutmottagningar, är hon självmordsbenägen borde hon omedelbart söka sig dit! se http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Psykiatri-Skane/Akut-hjalp/

Bert inge: Vem tar hand om trasiga anhöriga ?

Karin Mattisson: Det är en väldigt bra fråga. Det är förkrossande att de som nu mist en älskad son, bror, livs kärlek lämnas utan svar – och hjälp.

Siv Nyman: Siv Diamanten Nyman 5 min . Ser på ettan om Filip en ung kille som tagit sitt liv inne på en psyk avd. Känner igen mig så Senaste förra veckan hände det igen. Jag kom in t IVA medvetslös på tisdag morgon. Vak där t jag vaknade vid sex på kvällen. Sen upp på psyk avd. De gick igenom min väska Jag var hungrig bad o få en t smörgås. Fick ingen. Insåg att jag låg på fel avd för mina stora fysiska problem. omvårdnaden kunde de inte fixa. Katern fick jag ringa om hela tiden osv. Var så hungrig o hade värk. Låg vaken hela natten vid tretiden hittade jag i väskan ett. fack m 2 morfin kartor o en kvick inicillin spruta. Hade jag varit djupt deprimerad så hade jag helt klart tagit mitt liv.. Nu tog jag 2 tabletter Kallade på verkstad chefen dagen efter, som jag har stort förtroende för. Han tackade mig för att jag inte använde detta o att jag berättade f honom. Jag vill att vården ska bli bättre! Chefen över Västerviks psyk gick iväg o skrev genast en lex lisa Dagen efter blev jag utsparkad i mitt tillstånd av en hysterisk avd överläkare Fattade inget. Inte personal o patienter heller. Medicinerna behöll dom Satt i taxin hem helt förvirrad. Hemma fanns massor av möjligheter..... Det värsta är att jag tappade en fantastisk sjuksköterska som såg hela mig, som började dra i alla trådar runt. Mig.....Ensam sitter jag här. Ingen bryr sig. Hur ska jag ha nån självkänsla när jag gång på gång får uppleva dessa övergrepp o ointresse om mig.? Mårjävligt dåligt just nu.Tagit en sobril, väntar på 1177 i tel. MEn jag har ju ingestans att åka. Platsar ju inte ens på psyk!

Anna Engholm: Hej Siv, det låter som du har det väldigt jobbigt. Om du inte kommer fram på 1177 så finns det andra hjälplinjer att ringa. Jag skickar en länk här. Var rädd om dig! http://www.svt.se/ug/har-kan-du-fa-hjalp-mot-sjalvmordstankar

UG – Moderator: Väldigt många av er skriver långa berättelser om egna erfarenheter. Vi uppskattar att ni delar med er, men har inte möjlighet att svara er alla. Det beklagar vi.

Nina: Tack för ett bra rep. Är anhörig till en bipolär partner. Ett suicid försök i hemmet trots detta skickades han hem utan min vetskap fr just pakt Malmö, som anhörig är man helt hjälplös. Lyft dessa frågor mer. Än en gång tack

Karin Mattisson: Tack, så allvarligt och jag håller med om att frågorna som rör psykiatrin måste lyftas.

W.: Hej jag förlorade min bror för 1 år sen och han var 23 år gammal lämna in sig själv på psyket i Gotland då han kännde att han behövde hjälp med sina självmordstankar och behövde trappa ner på sin medicin som han hade börjat bli beroende som läkarna skrev ut massor av, han ville helt enkelt bli bra igen men de gick inte så bra.. Min pappa ringde flera gånger till psyket för att påminna dem om att kolla till min bror var femte minut och de hade sagt att de skulle göra de men på 45 min den 11 oktober 2014 valde dem att inte gör de och under den tiden valde han att att ta sitt liv inne i rummet med hjälp av en sladd till lampan som satt på sängen. När de kom på att han inte syntes till eller hördes och art de glömde kolla till honom så var de redan försent han var hjärndöd och dog på vägen i ambulansen. hur kunde dem låta detta hända fast de visste hur han mådde och vad han var kapabel till. Han hade försökt tidigare men lyckades inte. Man tänker att ens nära är i trygga händer och att de är bevakade på bästa sätt och att de gör sitt jobb men tyvärr. Hur kan de ens anställa sånna människor som inte brinner för sitt jobb som inte tar så unga människor på allvar, när patienterna familjer förlitar sig på att deras anhöriga är i trygga händer, vilket dem inte är.. Varför låter de på psyket gång på gång ha föremål framme som kan användas eller används av inlagda patienter när de vet vad de är kapabla till att göra..

Anna Engholm: Vad tragiskt. Jag beklagar din sorg.

Ola: Tack för ett bra program. Jag har själv Bipolär. Hur eftersatt tror ni psykiatrin i Sverige är och tar politiker psykiatrifrågor på allvar egentligen?

Karin Mattisson: Svårt att veta, men jag har en känsla av att många hoppas att detta blir en hetare politisk fråga!

Jill: Väldigt bra program och tack Karin Mattison, du är en riktigt bra reporter!

Karin Mattisson: Tack!

Erika: I sommar gjorde jag 3 allvarliga självmordsförsök med intensiv vård. Ändå nekas jag öppenvård och behandling efter.

Anna Engholm: Hej Erika, ja platsbristen är ju ett annat problem inom psykiatrin, som vi inte lyft den här gången.

Karin : Finns ett större ansvar från vårdgivarens sida om den som tar sitt liv på avd ligger inne under LPT?

Karin Mattisson: Jag kan inte tänka mig annat än att ansvaret är lika stort oavsett  vårdform om en person tar sitt liv inne på en avdelning.

Siv Nyman: JAg har över ett år tänkt tagit kontakt med er ang min upplevelse sita 1,5 året. JAg har massor att berätta o delge om ni är intr. Just nu mår jag mkt dåligt o 1177 svarade inte. Men det finns ändå ingen för mig. JAmin terapihund då förstås

UG – Moderator: Hej Siv. Prata med någon och sök hjälp om du mår dåligt. Vi har samlat nummer som du kan ringa nu med en gång: http://www.svt.se/ug/har-kan-du-fa-hjalp-mot-sjalvmordstankar Vill du berätta mer om din situation för oss får du gärna mejla till granskning@svt.se. Ta hand om dig! /Frida

kim: I Göteborg tar en person varannan vecka livet av sig som är patient i psykiatrin (sluten eller öppen). När chefer intervjuas säger de ”oundvikligt” ”patientgrupp med hög dödlighet”.

Anna Engholm: Om man säger ”oundvikligt” låter det som man har gett upp, tänker jag. Men visst är det en patientgrupp med hög dödlighet. Många av patienterna som söker sig till psykiatrin är självmordsbenägna.

Anders: Det här är en ledningsfråga och de måste ta sitt ansvar – vad är orsaken till att ni inte belyser det mer starkt eller tar upp det i chatten här?

Karin Mattisson: Ja det är förstås en ledningsfråga, och det är förstås viktigt att påpeka! I chatten svarar vi på frågor och gör inte andra inlägg.

Mkt oroad förälder: Vad är meningen med denna chatt? Känns som att ni mest tar in inlägg som berömmer programmet. På de frågor som ställs har ni inte ett enda svar.

Anna Engholm: Vi hinner inte svara på alla frågor, men självklart ska vi svara på kritik. Vad har vi missat?

Ester: Människor som mår dåligt och verkligen behöver hjälp kan av ett reportage av detta slag bli skrämda till att inte våga söka hjälp, hur ser ni på det? Vilket ansvar har media och tänker ni på vad följderna faktiskt kan bli av det ni rapporterar?

Karin Mattisson: Tack för din synpunkt. Jätteviktigt, tycker jag också. Därför hade vi med Bo Runeson i reportaget som också påpekar vikten av att söka hjälp och att vända sig till psykiatrin.

Jill: Ser gärna fler reportage om den psykiatriska vården i Sverige. Den tål att uppmärksammas. Har (tyvärr) lång erfarenhet av både öppen och slutenvård och har så många hemska historier och tjänstefel från personalen. Men de får dock inte glömmas att det finns änglar inom psykvården också! De är värda en eloge!

Anna Engholm: Ja det är ett ämne som borde belysas mer, håller med dig. Att jobba inom psykiatrin är säkerligen tufft – en eloge till alla som gör ett bra jobb.

Ester: Människor som mår dåligt och verkligen behöver hjälp kan av ett reportage av detta slag bli skrämda till att inte våga söka hjälp, hur ser ni på det? Vilket ansvar har media och tänker ni på vad följderna faktiskt kan bli av det ni rapporterar?

Anna Engholm: Hej Ester, Vi är medvetna om att det kan finnas de som blir rädda för att söka vård. Vi har tänkt mycket på det. Och därför avslutade vi programmet med professor Bo Runesson som sa  – man ska söka vård! Det är fler som får hjälp än som inte får hjälp inom psykiatrin. Det gäller förstås även i Skåne. Vi har också lagt ut en lista på telefonjourer man kan ringa till om man vill prata med någon om självmord ikväll: http://www.svt.se/ug/har-kan-du-fa-hjalp-mot-sjalvmordstankar

Mia: Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en förälder. Om det sker genom självmord blir de oundvikliga skuldkänslorna närmast omänskliga att bära. Jag vill sända en hälsning till Filips föräldrar och säga att ni faktiskt gjorde vad ni kunde och att ni såsmåningom kan lära er att leva med sorgen. Detsamma till Simon. Jag hoppas ni får det stöd och den hjälp ni behöver.

Anna Engholm: Fint skrivet Mia. Vi ska hälsa detta till alla anhöriga. Ja man kan inte göra mer än vad Filips föräldrar och pojkvän gjorde.

Skötare: Idag hade vi tre klossvak på16 patienter. Grundbemanningen är tre personal kvällstid, alltså hade det inte funnits någon personal kvar till övriga tretton patienter. Då tar man in timanställda för att täcka upp. Summa sumarum: Budgetunderskott och automatiskt krav på besparing. Av vad? Jo personal. Politiker vakna!! Tillför mer pengar om vi skall kunna bedriva en säker vård. Nej, de väljer väl att bygga ytterligare en Citytunneln i Malmö

Karin Mattisson: Jag har förstått att det är väldigt svårt med bemanning, men det du beskriver är ju en omöjlig ekvation!

Reza: Personalen vågar inte ställa upp för intervju, de får sparken direkt

Karin Mattisson: Det hoppas jag verkligen inte stämmer.

Ida: Varför frågades inget om vad som generellt brukar hända med självmordsredskapet? Om det blir tydligt kan man lätt ta reda på vad som skedde.

Anna Engholm: Visst hade vi kunnat fråga det, men jag tror inte det hade hjälpt. Chefläkaren kunde inte svara på nåt om livremmen.

Nisse: Alla dom som gör ett fantastiskt arbete – har ni tänkt på hur dom mår??

Karin Mattisson: Ja det har jag, och jag förstår att det är jättesvårt för dem.

Carla igen: Tack för att ni vågar! Vet allt för många som inte får ngn hjälp. Som psykiatrin ser ut idag får man hoppas att fler ställer upp för sin ”nästa”. Om man nu har ngn...

Karin Mattisson: Tack, sorgligt att det är så men viktigt att ändå fortsätta att försöka få den hjälp man behöver i en svår situation.

Emil : Frågan är ju om vi borde ha en minister som bara jobbar med psykiatrin? Någon som kan sätta fler riktlinjer och se till att dem följs? Själv bipolär och är glad att ni lyfter upp frågan!

Karin Mattisson: Bra tips och något att bolla vidare till politiker.

Hannes Q, aktiv inom RSMH: Dessvärre tycker jag att ert program om självmord fick helt fel fokus. Det handlade inte om vilken hjälp en suicidnära människa behöver, utan om hur mycket livremmar, sladdar och skåpshandtag som finns i patientens närhet. Det skall givetvis inte vara uppenbart lätt att göra självmordsförsök på en vårdavdelning, men det går heller aldrig att med 100-procentig säkerhet förhindra självmord eller självmordsförsök, utan att man samtidigt skapar en fullständigt outhärdlig och kränkande miljö för patienterna. Vad som behövs är närvarande personal, som är beredda att lyssna och prata med patienten under hela det akuta skedet.

Anna Engholm: Hej Hannes, Vårt uppdrag är att granska, visa på misssförhållanden, och det tycker jag vi gjorde. Vi förstår att det aldrig går att skapa en 100-procentigt säker miljö inom psykiatrin. Men den ska väl vara så säker som möjligt? Att se till att en självmordsbenägen ung kille inte har tillgång till en livrem, och ett handtag som tidigare använts för självmord – det kan man göra utan att skapa en outhärdlig miljö.

Skötare: Tack för att ni tar upp dessa allvarliga problem i psykiatrin. Jag håller med Kenneth att engagerad och utbildad personal behövs, och jag tror att det är där roten till de flesta problemen ligger. Att politiker och högt uppsatta chefer lägger ner avdelningar (som ökar trycket på inskrivande läkare och kvarvarande avdelningar)och minskar personalen så att flera ”timanställda” måste hoppa in vid hög belastning lär ju inte hjälpa situationen.

Karin Mattisson: Hej skötare, många har hört av sig och berättat om personalproblem och att det saknas resurser!

Ulla: Det är fantastiskt bra att ni granskar psykiatrin! Jag har själv råkat mycket illa ut, fast inom psykiatrin i Stockholm. Tack för ett mycket viktigt reportage!

Karin Mattisson: Tack för att du tittade, och det finns kanske anledning att återkomma till ämnet.

Johanna, psykiatripatient: Om ni var intresserade av att göra något annat än ett superytligt reportage hade ni kunnat fråga psykiatriexperter om farorna och problemen med att sträva efter en nolltolerans mot objekt på avdelningarna som går att skada sig med. Ja, för det finns faror med det. Men som sagt, bättre för ett mindre ytligt reportage.

Anna Engholm: Hej Johanna, Man får inte plats med alla aspekter i ett reportage. Och varken vi eller någon annan drev frågan om att det borde vara nolltolerans. Men vi tycker det är anmärkningsvärt att man inte byter ut garderobshandtag, när vården själv konstaterar att det är en riskfaktor.

Läkare: Jag arbetar som läkare inom psykiatrin. Jag och mina kollegor gör allt vi kan för att patienterna ska få bästa möjliga vård trots dåliga resurser. Det känns viktigt att få förmedla det till människor som mår dåligt. Sommarens rapportering har varit mycket dyster att läsa. Vi har gjort försök att svara på den men inte fått respons från media. Jag tror att det finns risk att personal säger upp sig efter denna jakt på fel inom vården. Jag är en av dem som överväger att sluta.

Karin Mattisson: Tack för att du hör av dig här, jag är säker på att många med dig gör allt de kan för att ge den bästa vården, och att patienter också ska kunna känna det vid kontakt med psykiatrin. Det är också viktigt att visa på de problem och brister som finns – se det som en möjlighet till förändring?

Bert inge: Kedjan slutenvård – öppenvård – socialen sitter inte ihop. Är det något Ni sett ?

Anna Engholm: Nej inte i det här reportaget. Vi har inte tagit upp socialen över huvudtaget. Bara slutenvården inom psykiatrin.

Hannes Q, aktiv inom RSMH: Jag kan försäkra att livremmar och skåpshandtag inte är de främsta problemen i psykiatrin och att utrensning av sådant inte heller är den viktigaste uppgiften för att förhindra självmord eller självmordsförsök. Ni missade det.

Anna Engholm: Vi har fokuserat på de brister som IVO tagit upp under sin mer än ett år långa granskning av Malmö psykiatri: självmordsriskbedömningar, personal som inte följer rutiner och att man inte gör anhöriga delaktiga i patientsäkerhetsarbetet.

Karin Mattisson: Tusen tack för alla ni som hört av er och haft synpunkter och berättat om era erfarenheter. Tyvärr lämnas en hel del obesvarat. Åter igen – tack!

UG – Moderator: Nu avslutar vi kvällens chatt. Tack för era frågor och engagerande berättelser. Vi har sammanställt en lista med var du kan vända dig för att få hjälp om du har självmordstankar. Du hittar den här: http://www.svt.se/ug/har-kan-du-fa-hjalp-mot-sjalvmordstankar

Birgitta Hjalmarssom: Min dotter tog sitt liv 27/10 2014 under permission från psyk i Malmö. Hon hade 2 timmars permission gick från avd 10:45 ringde avd 12: 45 fick ytterligare 2 timmaRSS permanent. Personalen upptäckte först vid kvällsmaten kl 19:00 efter samtal från vänner att hon inte hade återkommit från perm. Hon hittades död i sitt hem. Idag har jag varit i Malmö och fått del av Ivo så beslut angående händelsen av min dotters självmord. Patienter med en psykiatrisk diagnos är dom svagaste orkar inte göra sin röst hörde. Där finns inte några Rosa band galor. Vi måste få politiker att satsa på den psykiatriska vården få engagerad personal. En psykisk diagnos är dödlig. Jag arbetar som sjuksköterskan inom onkologi jag önskar min dotter hade fått en cancerdiagnos hon hade fått en helt annan vård då

Anna Engholm: Hej Birgitta, vad tungt för dig och din familj. Jag beklagar din sorg. Jag håller med dig – det borde göras galor även för psykiskt sjuka i Sverige!