En del gömmer sig, andra har rätt att vara här. De lever i ett skuggland utanför trygghetssystemen. Deras utsatta situation gör att få vågar prata öppet om hur det har det. Sedan över hundra år tillbaka har fackförbunden och arbetsgivarorganisationerna själva kommit överens om hur lönerna i Sverige ska se ut. Och det har varit facken som sett till så att alla avtal hållits.
Men nu är något på väg att hända. LO-facken har tappat var fjärde medlem. Och EU-medborgarnas fria rörlighet, arbetskraftsinvandring och flyktingkatastofen bidrar till att de de gamla spelreglerna ofta sätts ur spel. Vår reporter Anna-Klara Bankel har gett sig ut i en värld där många idag lever liv som liknar de liv daglönarna hade för hundra år sedan.
Det är ett industriområde i en av Stockholms närförorter. Lördag kväll, så det är ganska mörkt och öde, men inte så ödsligt som det borde vara den här tiden. Här och där lyser det, fast man tänker att det skulle vara mörkt.
Reporter: Här ser man nån tittar på TV. Och det här är ju inte ett bostadshus.
Vi är nära den första adressen på vår lista. Det handlar om ställen i olika industriområden runt om i Stockholm, där vi fått reda på att det ska finnas illegala boenden som hyrs ut av företag.
Reporter: Det lyser bakom alla rullgardiner här.
Vi vet att det handlar om gamla kontorshus, baracker och rivningsfärdiga industrifastigheter.
Reporter: Såg du råttan?
Vad vi inte vet, är vilka som bor här.
Reporter: Hej hej.. Anna heter jag. Engelska? Okej, jag heter Anna.
Anonym: Vi tycker om pengar.
Anonym: I Litauen, för mitt jobb. inte så mycket pengar.
Reporter: Vad tjänar du här då? Vad är skillnaden?
Anonym: Stor. Mycket stor.
Reporter: Okej. Hur mycket tjänar du här då, i Sverige?
Anonym: Det vill jag inte tala om. Men bästa pengarna!
Reporter: Okej. Är det okej om vi filmar?
Anonym: Inte mitt ansikte.
Han är här i Sverige och jobbar. Men han vill inte bli filmad öppet, eller intervjuad om hur han bor eller hur han och hans kamrater har det. Men han säger att han förstår varför jag är där och söker kontakt.
Reporter: Förstår du?
Anonym: Jag förstår men vi lever väldigt bra här. Vi är nöjda. Vi har allt här. Tvättmaskin, vad kallar ni det, kylskåp. Vi har två kylskåp. En för is och en för kylning. Vi har allt. Vi är lyckliga. Jag tänker inte gråta ut hos dig “hjälp mig, hjälp mig”.
Reporter: Ok. Lycka till med arbetet. Tack.
Reporter: De ville inte visa oss in, men de sa att de hade det bra. Det var lite fest däruppe på rummet tror jag. Det luktade vodka. Kände du det?
Vi bor i samma stad, men vi går mest om varandra. De börjar tidigt på morgonen. Och i många branscher på arbetsmarknaden utgör de idag en stor och växande del av jobbstyrkan. Utländska arbetare som har låglönejobb inom exempelvis städ, bygg och transport.
Reporter: Vad för slags jobb har du?
Anonym: Snickare.
Reporter: Snickare? På bygge?
Anonym: Ja.
Reporter: Har ni varit uppe tidigt i morse?
Anonym: Ja. Klockan fem.
Reporter: Klockan fem? Skönt ni att kan sova på tåget.
Anonym: Ja, ibland.
Jag vill ta reda på hur de egentligen har det, de som kommit till Sverige på senare år, de som jobbar för lägre lön, utanför de svenska trygghetssystemen och ibland även utan uppehållstillstånd. Vår resa in i deras värld ska ta oss till både arbetsplatser och boenden som är okända för de flesta av oss svenskar.
Reporter: Är du på väg till jobbet?
Anonym: Jag är på väg till jobbet.
Reporter: Vad gör du för slags jobb?
Anonym: Jag städar.
Reporter: Det är tidigt.
Anonym: Ja.
Så här dags, vid 6-snåret på pendeltåget, finns det knappt någon som pratar svenska i tågvagnen. Men en träffar jag.
Anonym: Jag jobbar i Södertälje nu och jag bor i Tensta och jag vaknar fyra på morgonen. För att kunna hinna i kapp och börja sju på morgonen.
Reporter: Vad jobbar du med då?
Anonym: Rivare. Nu river jag stambyte i Södertälje.
Reporter: Det är tungt jobb?
Anonym: Ja. Inte bara tungt. Det är farligt också. Vissa personer förlorar fingrar, foten också. Jag har klarat mig.
Han har bott länge i Sverige. Men någonting har hänt sedan han kom hit. På jobbet.
Anonym: Det är mycket stress på jobbet. För vi har konkurrens från de utländska som kommit in och jobbat.Reporter: Och din firma, är den svensk?
Anonym: Svensk, ja.
Reporter: Utländska, hur konkurrerar de då?
Anonym: Vad ska man säga jag menar inte att anklaga folk men däremot de jobbar för billigare lön och de kommer från utländska, och många svenska, av mina kompisar, de kan inte jobba. De har jobbat som snickare för Skanska och så vidare. Det är synd faktiskt.
Anonym: Vad ska man säga, vi jobbar inte som gamla tiders svenskar. Jag kommer ihåg när jag kom hit på 90-talet. När jag kom hit vi jobbade som svenskar. Idag jobbar vi som utländska. Mindre rast. Jag har en timmes rast men jag kanske kan använda 20 minuter av den. 40 minuter så satsar jag på att jobba på.
Reporter: Du jobbar på din rast?
Anonym: Ja, för jag har inget val. Om jag inte gör det blir det massa klagomål, det blir problem för min chef. Så det gäller att anpassa sig själv.
Bänkarna på centralstationen funkar lite som en mötesplats för utländska låglönejobbare i Stockholm. Ja för vissa, till och med arbetsplats. Här möter jag mycket långväga resenärer. Ali är från Indien.
Ali: Jag var student, men inte nu.
Reporter: Tror du att du kommer fortsätta dina studier?
Ali: Nej, jag tror inte det, för jag måste tjäna ihop mycket pengar och skicka till Indien. Jag har många skyldigheter.
Ali: Det är min egen mat.
Ali och hans kamrat är arbetare på en ny sorts arbetsmarknad där man inte sällan får jobba gratis. Och eftersom arbetskraften är så extremt billig så uppstår jobb som förut inte funnits i Sverige. Att leverera mat från restauranger hem till privatpersoner, till exempel.
Anonym: Får vi inga leveranser får vi inga pengar.
Reporter: Hur många leveranser har du fått idag?
Ali: Idag har jag inte fått några alls.
Reporter: Men nu är det kl tre på eftermiddagen. När kom du hit?
Ali: Jag kom hit klockan 11.
Reporter: Så du har bara väntat sedan klockan 11?
Ali: Ja. Väntat bara.
Reporter: Och du får inget betalt alls?
Ali: Nej.
Anonym: Igår till exempel, kom jag fyra-fem timmar och väntade. Fick ingen leverans.
Ali: Samma för mig.
Anonym: Ingen leverans betyder att vi inte får några pengar.
För en leverans tjänar killarna 30 kronor efter skatt. Men för att få chans till leveranser måste de sitta och vänta, uppkopplade mot företagets app. Ingen leverans, ingen lön, för garantilön utgår bara om man också får leverans, och då bara under rusningstid.
Uber kallar de som levererar deras mat från restaurang till kund för leveranspartners, säger man till Uppdrag granskning. Anställningarna ordnas via ett annat företag.
Reporter: Du sa att du jobbat två veckor. Hur mycket har du fått ihop?
Ali: På de här två veckorna har jag tjänat 400 kronor.
Reporter: 400 kronor på två veckor?
Ali: Ja.
Sverige ser ut att bli ett misslyckande för Ali. Men det blir en erfarenhet han tar med sig hem.
Ali: Jag har lärt mig många saker här. Jag vet hur man hanterar ensamhet. Hur man arbetar. Hur man arbetar på tom mage. Efter det här kan jag hantera allt i Indien. Jag vet att jag kan hantera motgångar.
Ali: Jag vill öppna ett hem för herrelösa hundar. Jag är en stor djurvän. Det är min dröm. Det är också min mammas dröm.
Den typen av avtal som Uber eats-buden har är inte otillåtna. Men det finns företagsledare som är beredda att rent av bedra människor i beroendeställning på lönen för deras arbete. Äger man dessutom någon form av tom lokal så finns det ännu mer pengar att hämta.
Vår research har börjat få oss att förstå att det bor människor i illegala boenden i industriområden runt omkring Stockholm. Genom att fråga oss fram får vi tag på adresser som vi nu besöker. Ibland blir vi insläppta, ibland inte.
Reporter: Men om det är vägglöss behöver man ju byta.
Reporter: Hallå, får jag bara fråga dig en grej? Jag heter Anna.
Ed: Hej.
Reporter: Vi letar faktiskt efter er som bor i det här huset.
Ed: Jaha.
Reporter: Jag pratade med en annan kille tidigare här.
Efter en stunds samtal i skuggorna får vi löfte om att följa med in. Ed var med och byggde köpgallerian Mall of Scandinavia i Solna, säger han.
Ed: Du vet de där skinande stålgrejerna du ser där, det var vi som byggde dem. Gratis.
Reporter: Va, fick ni inte betalt?
Ed: Ja jag åkte inte ens hem vid nyår för det var så bråttom, och så i slutet sa att han redan betalat oss tillräckligt. Så det var typ en halv miljon kronor.
Reporter: Och du, hur mycket förlorade du?
Ed: Inte så mycket, 50.000 ungefär.
Reporter: 50.000?
Ed: Ja.
Reporter: Och vad gjorde du åt det?
Ed: Inte så mycket man kan göra. Vi hade typ en muntlig överenskommelse.
Reporter: Hur många var ni som förlorade de där pengarna?
Ed: Alla på vårt företag, typ, det var ett par månader som vi inte fick lön för.
I det här kontorshuset är det inrett med små kök. Ed delar det men en kompis som också hyr ett litet sovrum här. Lyx jämfört med ställen han bott på förut i Stockholm, som husvagnar till exempel, säger han.
Reporter: Så hur mycket måste ni betala här?
Ed: 14.000.
Reporter: 14.000? Det är mycket pengar.
Ed: Det är vad det kostar.
Han hade börjat berätta om när han hyrdes ut av ett svenskt företag till arbete både vid Citybanan under NCC som huvudentreprenör, och Mall of Scandinavia, under PEABS flagg. De sista månaderna fick varken han eller kollegorna ut sin lön, berättar han.
Ed: Jag vet inte. För att de vet att jag inte vet så mycket om lagar. Jag vet vart jag ska gå med problem. Jag vet om facket och så där, men ingen kommer göra någonting ändå. De vet att ingen kommer göra någonting, de kommer klara sig undan med det.
Reporter: Är det därför de gör det?
Ed: Ja. I mitt land, om du inte betalar någon, då får du benen avbrutna. Här händer ingenting. De känner sig ostraffbara. Om jag går till rätten här får han rätt för han är svensk och vet vad han ska säga. Jag vet ärligt talat ingen som blivit lurad och sedan fått tillbaka några pengar. Jag vet folk som försökt, men det är delvis vårt fel också, för du vet, det är muntliga avtal och sådär.
Han säger att hans chef först sa att deras företag inte fått betalt i sin tur av NCC.
Ed: Men sedan gick jag till NCC och frågade och de sa att han redan hade fått betalt för länge sedan. Så han hade helt enkelt ljugit.
Reporter: Men hur kände du dig när du förlorade de pengarna?
Ed: Ursäkta men det är en väldigt dum fråga. Hur känner man sig. Särskilt när du arbetat med dina egna händer. Det är annorlunda än om du till exempel sålt en bil och inte fått betalt, jämfört med om du arbetat in pengar med dina egna händer.
Reporter: Säger du att det är värre?
Ed: Såklart. Dum fråga. Om en arbetsgivare ser en möjlighet att inte betala, då tar de den. Ibland känns det som att man det är mer sällan man får betalt än att man får det. Det händer verkligen ofta.
Reporter: Har du tänkt på att prata med facket?
Ed: Ja men du vet vi kunde bevisa det, men vi kunde inte bevisa det. Från vår sida var inte allting lagligt heller. Delvis var det vårt fel också. För ibland gör vi inte allting korrekt heller.
Reporter: Du menar med skatt och sånt?
Ed: Ja exakt. För om du gör allting enligt reglerna där, då är det ingen poäng att komma hit. Det är lättare att bara gå vidare och ta ett annat jobb. Lägga alla de där arga känslorna i jobbet, tjäna in de där 50.000 på några månader och försöka att inte vara så dum nästa gång.
PEAB säger att man inte fått information om att något av de företag som man anlitat låtit bli att betala löner. Ett företag som agerar så blir diskvalificerat för uppdrag hos Peab, säger företaget. NCC skriver i en kommentar att man inte har kännedom om att ett företag anlitat av dem vid Citybanan, inte skulle ha betalat anställda de sista månaderna.
Vi går ut, men här står fler killar från huset.
Reporter: Oj. Hej tjena!
De röker och verkar ha festat en stund. De vill inte att vi filmar deras ansikten.
Reporter: Vi gör en dokumentärfilm om arbetare.
Reporter: Om utländska män?
Reporter: Ja.
Anonym: Verkligen?
Reporter: Ja.
Som EU-medborgare har Ed och de andra laglig rätt att arbeta och vistas i Sverige. Men de kommer från ett låglöneland i Europa. De och de andra vi möter, lever här i Sverige, bredvid oss, inte sällan på samma arbetsplatser som vi. Men de säljer sin arbetskraft till mycket lägre pris än vad vi gör.
Anonym: Det är vad svenskarna säger till oss: Ingen i 21: a århundradet vill göra det jobbet som vi gör. Den unga generationen vill inte göra det tuffa arbetet. Det är det som händer i Sverige. De vill bara sitta bakom datorn.
Reporter: Vad får du i lön?
Anonym: Mindre än jag borde.
Reporter: Vad betyder det?
Anonym: Det tänker jag inte tala om.
Reporter: Mindre än en svensk lön?
Anonym: Ja, mycket mindre.
Reporter: Och om du får mindre, blir de arga?
Anonym: Svenskarna? Nej, de är inte arga. De skrattar åt oss.
Anonym: Vi jobbar snabbare än de. Mycket snabbare. När basen kommer till dem och frågar varför vi jobbar mycket snabbare än de, då kommer de och säger till oss att sakta ned. Det är cool. De har jobbat här länge. Vi är de nya killarna i det här landet.
Reporter: Vad är det för musik?
Anonym: Rysk. Lettisk.
Det här är en kväll när svenskar sitter hemma med familjen och kollar melodifestivalen. Jag tackar nej till ett glas vodka.
Reporter: En del säger att i framtiden kommer det att vara utländska jobbare som gör allt byggjobb och sånt.Anonym: Så är det redan. Det är redan fler utländska än svenska på byggena.
På de svenska storbyggena där företag som Peab och NCC är huvudentreprenörer ska svenska kollektivavtal gälla. Det är en överenskommelse mellan facket och Sveriges byggindustrier. Och enligt den svenska modellen så ligger ansvaret för kontrollen över att rätt löner också betalas ut, på parterna. Men idag skakas det systemet i grunden. För allt fler av arbetarna är utländska människor som inte är medlemmar i svenska fackföreningar.
Både inom bygg och transportbranschen har låglönearbetet blivit så utbrett, att allt fler av de företag som vill följa avtal, konkurreras ut.
Men det är alltså inte bara genom att betala för lite i lön, som entreprenörer idag kan skaffa sig bättre läge i den hårda konkurrensen. Skatteverket bekräftar ett omfattande fusk med skatter där mörkertalet är enormt. Pia Bergman, nationella samordnare Skatteverket: Man måste se att här har vi en utveckling och här måste vi göra någonting.
Reporter: Fackförbunden pratar om miljardbelopp som går förlorade i skatt som de tror.
Pia Bergman: Ja det är mångmiljardbelopp.
Reporter: Det är mångmiljardbelopp?
Pia Bergman: Ja, det är det och det är allvarligt. Dels naturligtvis, dels att det är mångmiljard som inte kommer in till oss, till samhället, till välfärden. Men det är också viktigt att komma åt det här för de här mångmiljardbeloppen de är en osund konkurrens. Dvs det är marknadsandelar som de seriösa företagen skulle kunna haft. Och utvecklas med och ge nya jobb på. Men så har vi de här företagen som bara ser det som affärsidé att luras och som agerar kriminellt.
Pia Bergman: I Sverige har vi många storbolag och vi har stor offentlig upphandling. Och om vi kan få ordning med hur det är från toppen. När vi börjar en beställning som slutar nere i ett litet företag som ska göra de här bitarna. Om vi får ordning på den, hela kontrollen så får vi ordning på alla leden. Men det är ju faktiskt i toppen som man bestämmer hur det ska se ut i botten.
Andrzej Stamirowski, skyddsombud Byggnads: Först påträffade jag 15 polacker från den här firman, som var klädda i arbetskläder från ett företag.. Och hade legitimation på samma företag, men när jag ställde frågan visade det sig att inte en enda är anställda på den här firman.
Reporter: De är inte anställda på det företaget som står på deras ID-kort?
Andrzej Stamirowski: Nej, exakt. Alla är F-skattare från Polen.
Jag sitter i en bil med Andrzej Stamirowski, regionalt skyddsombud på Byggnads. Han tror inte att någon av arbetarna på bygget vi är på väg till, kommer att våga prata med mig.
Andrzej Stamirowski: Jag frågade hur mycket de fakturerar och svaret var att de fakturerar 140 kronor brutto per timmen.
Reporter: Och vad betyder det då skulle du säga? Är det kollektivavtalsenligt?
Andrzej Stamirowski: Nej. Om de betalar skatt, det vet vi inte idag, och alla arbetsgivaravgifter, då kanske de tjänar femtio kronor i timmen. Men det är inte bara de som är intressanta på den här arbetsplatsen. Efter några minuter träffade vi på tre killar från ett ställningsföretag. Och här var det lite mer fusk..
Andrzej Stamirowski: En av dem hade fem ID06 i plånboken. Fem stycken! Visade han dig det? Ja. Så när jag frågade: Men det är inte du som är på kortet? Jo!, Nej. Efter lite tjafs sa han okej det är inte jag. Så chefen kom efter en halvtimme. Jag ställde frågan, vem är han? Det är nån typ kusin. Ja jag sa, men han jobbar svart här! Han byggde ställning 9 meter utan kompetensbevis! Hela ställningen.
Reporter: På 9 meters höjd?
Andrzej Stamirowski, skyddsombud Byggnads: Ja.
Reporter: Och det är farligt.
Andrzej Stamirowski: Ja. Det är farligt.
Andrzej Stamirowski: Närmast anhörig: Abbe, Abbe, Abbe.. Abbe det är samma person..
Reporter: Det är samma person?
Andrzej Stamirowski: Ja.
Reporter: Och vem är han då?
Andrzej Stamirowski: Ja det är han som säger att han är tillfällig BAS-U.
Reporter: Högsta chefen på bygget?
Andrzej Stamirowski: Ja.
Reporter: Han är också närmast anhörig till de här människorna?
Andrzej Stamirowski: Ja.
Reporter: Så om det skulle hända en olycka med någon av dem.. då är det..?
Andrzej Stamirowski: Ja.
Andrzej Stamirowski: Han har skrivit…?
Andrzej Stamirowski: Ja, det är hans namn där.
Reporter: Okej, men vi får väl se om det är någon som säger något där inne till oss också. Vi hänger på er.
Här har Stockholm stad godkänt bygget av över 1000 studentbostäder. Företaget Prime Living är byggherre. Men de har ingen närvaro på plats. I handlingarna jag läst tycks ansvaret delegerats bort i flera led.
Abbe: Hej..
Reporter: Hej! Anna-Klara heter jag. Jag hänger på killarna här idag. Jag jobbar på Sveriges television.
Abbe: Ni är jättevälkomna men då måste ni ha hjälm, väst, skor, så ni får jättegärna boka ett möte och komma tillbaka. Inga problem.
Reporter: Jag lånar gärna om det finns.
Abbe: Vi har inte skor i din storlek. Det kan jag garantera!
Reporter: Jag kanske kan ha de här. Jag har haft dem på bygge förut.
Abbe: Nä tyvärr. Det går inte.
Reporter: Är det du som är högsta ansvarig här nu?
Abbe: Nej.
Reporter: Nä? Inte du? Är det någon annan som jag kan fråga?
Abbe: Jag är skyddsombud. Vi har ju regler som gäller på en arbetsplats.
Reporter: Är du skyddsombud? Du är facklig alltså?
Abbe: Nä förlåt jag är BAS-U här.
Reporter: Du är högsta chef på bygget?
Abbe: Nej.
Mannen som möter oss kallar sig Abbe. Till facket har han uppgett att han är sk BAS-U på det här bygget. Om det skulle stämma betyder det att han enligt lagen har högsta ansvar för arbetsmiljön dvs säkerheten för dem som jobbar här.
Abbe: Säkerheten är mitt ansvar.
Reporter: Då är du högsta ansvarig här på bygget?
Abbe: Jag är inte beställare. Jag är utförare.
Reporter: Men hur kommer det sig att folk arbetar här med felaktiga ID-kort?
Abbe: Återigen. Jag har inte med totalen att göra..
Till facket har Abbe inte kunnat uppge vilka företag som finns på bygget eller hur många som arbetar här. Han säger att det företagsnamn som finns på hans egen ID-bricka är en av entreprenörererna som på plats.
Reporter: Du är ju också närmast anhörig till flera av arbetarna enligt listorna här?
Abbe: En är jag anhörig till.
Reporter: Men du säger ju att du är BASU- det betyder högsta ansvarig på det här bygget, för dem som arbetar här?
Abbe: Ja.
Reporter: Men då skulle jag vilja ställa frågor till dig om hur det kan komma sig att det jobbar folk här med felaktiga ID-kort? Det är ju fusk ju? Det är ett lagbrott?
Abbe: Det får ni ta med Prime. Jag har inte anlitat någon eller kontrollerat allt som händer här bygget. Då kan jag inte trolla!
Inga handlingar vi kunnat hitta styrker att mannen framför mig, juridiskt har den ansvarsställning som han påstår. Han var visserligen noga med mina skor – och det är ju en säkerhetsfråga på ett bygge. Men hur är det med resten? Hur gick fackets skyddsrond där inne?
Reporter: Vad hände?
Andrzej Stamirowski: Ja, skyddronden har avslutats med skyddsstopp. På det första huset. De killarna vi träffade i förra veckan de saknade kompetensbevis och då är det klart att ställningen inte blir rätt. När man ställer frågan till de som äger ställningsföretag så säger de att ”om jag ska utbilda den killen eller tjejen, så efter utbildningen byter de jobbet till någon annan som betalar tio kronor mer.”
Reporter: För att det är inhyrd personal personal då som går som daglönare på olika byggen?
Andrzej Stamirowski: Exakt. Och bästa exemplet här när man äger två ställningsföretag och BAS-U kan inte svara på vem som jobbar här! Han svarar ”förhandlingen är inte klar”. Men ställningen är byggd! Behövs det mer kommentar på det?
Andrzej Stamirowski: När vi var på åtta arbetsplatser förra veckan, fem avslutades med skyddsstopp.
Reporter: Kan det vara papperslösa människor också?
Andrzej Stamirowski: Det var killar från Ukraina. Tio timmar för en hundring. Tio kronor i timmen.
Reporter: När går du upp på morgonen?
Anonym: 4.40
Reporter: Hur mycket tjänar du?
Anonym: Det är okej.
Tidigt på morgonen dominerar de här i tågvagnarna. Killarna från Mongoliet, Uzbekistan, Polen och Baltikum som pendlar till byggena. Städare från Latinamerika och Afrika som håller smutsen borta från våra hem, skolor och kontor.
Anonym: Jag pratar spanska.
Reporter: Arbetar du?
Anonym: Ja städar på kontor här.
Reporter: Hur mycket tjänar du?
Anonym: 8.000
Reporter: I månaden?
Anonym: Ja.
Reporter: Varifrån kommer du?
Anonym: Bolivia.
Reporter: Har du familj här?
Anonym: Nej.
Reporter: Varför är du i Sverige?
Anonym: Lönen är bättre här.
En del har flytt hit undan förföljelse, andra kommit bara för att de har svårt att försörja sig på hemmaplan. Men när de arbetar här i Sverige, hamnar de i ett närmast totalt beroendeförhållande till arbetsgivare.
Mamadou: Jag har ett problem för jag har ingenstans att bo. Jag bor hos kompisar. Jag kan inte öppna ett bankkonto, jag har inget pass, eller uppehållstillstånd.
Reporter: Har du fått din lön?
Mamadou: Nä inte allt för januari. Jag skulle få 7392 kr men de gav mig 5500 kr. Jag ringer dem ofta för att få mina pengar men får inget svar. Jag vet inte om han har lust att betala mig eller inte.
Mamadou: Jag äter en gång om dagen. Jag har vant mig vid att äta en gång, kl 22.
Reporter: Äter du bara en gång om dagen?
Mamadou: Ja, för om jag äter två gånger per dag så räcker inte mina pengar. Så måste det vara.
Reporter: Och hur mår du då, när du inte äter?
Mamadou: Jag mår inte bra, men jag har inget val. Det måste vara så här. Jag har inget val.
Byggnadsarbetare ska ju egentligen byta om på jobbet. Kläderna kan innehålla byggdamm till och med asbest men daglönarna som går mellan olika byggen och inte delar gemenskap med svenskarna i omklädningsrummen, bär dem på sig. Mamadou är dessutom hemlös. Han har fått ett tillfälligt tillstånd att arbeta här, men det går ut om några dagar. Stannar han kvar i Sverige ändå, utan uppehållstillstånd, måste han fortsätta sälja sig till arbetsgivare till det pris de bestämmer, annars är kriminalitet det enda som återstår, säger han.
Mamadou: Polisen brukar stoppa mig ibland. Men jag säljer inte droger. Jag är ingen fifflare. Ingen tjuv. Jag har vänner som gör det men jag kan inte göra det där. Jag är muslim. Det funkar inte för mig.
Jerk Wiberg, gränspolisen: Det är ett gammalt industriområde. Ett gammalt industriområde. Här är huset rakt framför.
Reporter: Och hur många lägenheter som du kallade det för, fanns det?
Jerk Wiberg: Cirka 40.
Reporter: Varför bor man så här?
Jerk Wiberg: Tja det är ju brist på bostäder. Så är det ju.
Vi är i Årsta partihallar, i södra Stockholm. Jerk Wiberg från gränspolisen ska visa var man några månader tidigare utrymde en industrifastighet. Här pågick en, vad man misstänker, mycket lönsam illegal uthyrningsverksamhet av de gamla kontorsrummen.
Polisen, Önskemål om brandskyddsöversyn
Stockholms stad, tjänsteanteckning
Stockholms stad, tjänsteanteckning II
Jerk Wiberg: Det var alla möjliga sorters folk. Vissa var asylsökande, andra var vanliga jobbare. Några hade inte tillstånd att vara i Sverige. Det var en mix av många olika sorters människor.
Reporter: Vad betalar de för det då?
Jerk Wiberg: Tja olika. Vi pratade med någon som sa att han betalade ett par tusen i månaden. Och det var ju kontant som man gav till någon vaktmästaren eller vad han kallade det för, som gick och samlade ihop pengar.
Reporter: Nu verkar vara helt tomt här, eller jag vet inte. Kan man veta det?
Jerk Wiberg: Nja det vet man väl inte utan att göra en kontroll. Men som sagt det var vite på att de skulle tömma stället. Det ser ut som om de har tömt det. Det ser väldigt övergivet ut.
Vi ser något i ögonvrån.
Jerk Wiberg: Det verkar ju vara någon kvar i alla fall. Det kanske är en städerska.
Det är en gravid kvinna, som tittat ut genom porten.
Reporter: Hej! Bor du här?
Anonym: Inte prata svenska.
Reporter: Bor du här? Fem familjer bor det här? Och baby? Får vi komma upp? Kan vi titta? Reporter: Det är brevlådor här också. Det är som ett hyreshus.
Jerk Wiberg: Ja absolut. Det var fullt med folk som var mantalsskrivna här också.
Reporter: Men hur kan det vara folk som bor här när det nyss har blivit utrymt?
Jerk Wiberg: Tja, det kan jag inte svara på eftersom det skulle ju tömmas som sagt, och det vara vite på det. Vissa ställen kanske är tömda.
Reporter: Det står namn på dörren.
Jerk Wiberg: Javisst. Det verkar som om det finns folk kvar i alla fall.
Reporter: Hej. Bor du här? Vilket språk?
Det känns inte bra för mig som journalist att söka upp människor som kanske lever här utan uppehållstillstånd och eftersöks av polisen, när jag är i sällskap med en gränspolis.
Jerk Wiberg: Ja förmodligen finns det väl för mycket pengar att tjäna för att man alldeles för lättvindigt ska släppa det här. Det är inte godkänt säkerhetsmässigt heller, brandskyddsmyndigheten har dömt ut det. Tidigare.
Jag såg leksaker på golvet därinne. Kan det verkligen vara så att det bor barn, illegalt, i ett utdömt gammalt kontor? Jag tänker att vi får komma tillbaka på egen hand.
Reporter: Så du kan inte göra någonting åt att det har flyttat in människor här igen?
Jerk Wiberg: Nej inte annat än att jag kan informera kommunen om att de är här igen då.
Reporter: Hej. Bor ni här eller?
Anonym: Nej. Ägaren han kommer nu precis, han är på väg.
Reporter: Jaha, vem är det då? Melad? Bor folk härinne?
Anonym: Nej nej.
Reporter: Hej hej. Anna-Klara heter jag, jag är journalist.
Anonym: När vi hittade några som sov härinne, så kastade vi ut allihop.
Reporter: Så du menar att du har inte vetat om att det bott över 60 personer här?
Anonym: Nej.
Reporter: 40 lägenheter, säger polisen.
Anonym: Polisen kan säga vad de vill.
Reporter: Men har du inte varit här och tittat då?
Anonym: Jag kommer sällan hit. Om han inte ringt till mig skulle jag aldrig komma hit.
Reporter: Du kom fort nu?
Anonym: Jag också kommer nu att ta video på dig och fråga grejer. Visa mig ditt tillstånd!
Reporter: Vi behöver inte tillstånd.
Anonym: Ni behöver tillstånd. Det här är mitt hus. Ni måste skämmas alltså.
Reporter: Vi behöver inte tillstånd för att filma här. Varför blir du så arg?
Anonym: Jag är inte arg. Precis som du har rätt att ta video, så har jag rätt att ta video också. Utan tillstånd.
Reporter: Det är inte så konstigt att man undrar varför det bor folk i ett industriområde.
Anonym: Ring mig, säg till mig vi vill komma och göra intervju, som människor. Vi bor i Sverige. Han vet mitt telefonnummer.
Reporter: Nä, du gillar inte det.
Anonym: Du kommer och ni vill göra rapport som ni vill, men det är inte bra.
Reporter: Nä du vill bestämma vad vi ska göra, men det går inte.
Anonym: Ring mig, jag lovar du får vad du vill. Inga problem. Bara ring mig och boka tid.
Reporter: Jag ringer.
Men vi får aldrig tag på mannen när vi senare söker honom på telefon. Han som presenterade sig som ägare till huset som används som illegalt boende. När vi kontrollerar vem han är ser vi att han tidigare haft näringsförbud och har dömts till fängelse för bokföringsbrott och grovt skattebrott. Han sitter inte i styrelsen för företaget som äger huset, men det gör hans fru. Vi ska komma tillbaka till det där huset lite senare.
För den som får avslag på sin asylansökan men före dess, lyckats skaffa sig ett arbete, är det idag möjligt att istället jobba sig till ett uppehållstillstånd. Om man haft en anställning här under fyra år kan man nämligen, igen, söka permanent uppehållstillstånd i Sverige.
Det här betyder att beroendeställningen till arbetsgivaren blir närmast total. Arbetaren upplever att det är arbetsgivaren som har makten över om de senare ska kunna beviljas permanent uppehållstånd eller inte.
Tariq: Jag kom till Sverige och sökte asyl. Då erbjöd företaget mig jobb, det var en person från Bangladesh, han kommer från ett ställe nära mitt hem i Bangladesh, så började jag jobbade. Han erbjöd mig 6000 i månaden i början. Sedan skulle jag få resten av pengarna och tillstånd också. Men han gav mig aldrig tillstånd och inte pengarna heller.
Tariq hade inte för avsikt att leva i Sverige som papperslös. Men eftersom det nu visat sig att han jobbade för en lön långt lägre än vad som är tillåtet för att inneha arbetstillstånd så har han de facto haft en illegal tillvaro. För att arbetstillståndet ska vara giltigt, så är kravet att löner ligger i nivå med kollektivavtal.
Bengt Sandberg: Okej Tariq, sitt ner.
Bengt Sandberg är kontaktperson för fackligt center för papperslösa. Här finns en chans, även för den som lever utan tillstånd i Sverige, att få hjälp när man lurats på sin lön. Centret är startat av en lång rad fackliga organisationer från LO, TCO och SACO.
Bengt Sandberg: Sen sänder jag originalen till dessa myndigheter som sänder de 863 000 vidare till företaget.
Bengt Sandberg: Det är fyra års arbete och för alla de åren, har han fått 173 000. Och det är inte så att han jobbat åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Utan det handlar om sju dagar i veckan och tio och tolvtimmars-pass. Därav den höga summan.
Men det finns ett problem. Alla fackföreningar är medlemsorganisationer och hjälper ju som regel bara den som är medlem. Och det är ovanligt att de som söker hjälp hos fackligt center för papperslösa, är medlemmar i facket.
Bengt Sandberg: Jag vet inte viken adress du har.
Så är det med Tariq. Han har sökt kontakt via fackligt center för papperslösa men blev nekad hjälp av Handelsanställdas förbund som är de som, om han hade varit medlem, skulle drivit hans fall.
Bengt Sandberg Fackligt center för papperslösa: Det känns för jävligt tycker jag. Alla de här organisationerna som sagt ja, de är medlemmar i vår organisation. De har sagt att vi gör ett superviktigt arbete. Men ändå, den här trögheten i att hjälpa de människorna som behöver, den är oerhört frustrerande.
Handels förbundssekreterare säger till Uppdrag granskning att det är väldigt viktigt för facken att hålla kollektivavtalen även för icke medlemmar, och om deras bidrag via centret för papperslösa varit för litet, kan man tänka sig att jobba på annat sätt.
Reporter: Men facket är ju ändå en medlemsorganisation, varför ska man ändå hjälpa dem som inte är med då?
Bengt Sandberg: Ja för att hålla våra kollektivavtal. Om vi säger att de företag som har få eller ringa med i facket, de ska inte heller behöva följa avtal, då är vi jävligt farligt ute. Om vi säger det är viktigt med våra kollektivavtal, vilket vi är helt överens om, då gäller det att hålla dem för alla, och det gäller ju oavsett man är medlem eller inte. Och det skall vi alltid hävda. Så det är ren självbevarelsedrift ska vi ta fajt för alla människor oavsett medlemmar eller inte.
Så sitter den numera pensionerade fackombudsmannen här, i ett hyrt rum på Rågsveds folkets hus, och tar själv på sig att börja driva Tariqs lönekrav gentemot företaget. Bengt Sandberg hoppas senare kunna övertyga Handelsanställdas förbund om att trots allt ta sig an fallet.
Reporter: Det har drivit mig i alla år som fackligt aktiv. Att människor blir utnyttjade och behandlade som slavar, det kommer jag aldrig att acceptera.
I Sverige finns ingen lagstadgad minimilön, som gäller även på arbetsplatser där kollektivavtal saknas. Och det är heller inget man velat införa från den svenska arbetarrörelsen sida.
Men något har börjat hända. I branscher där allt fler av jobbarna är utländska personer som inte är med i facket, får facket också allt svårare att hålla kontroll över lönenivåerna.
Bengt Sandberg: Du känner dig väl hemma här? Det är din gamla arbetsplats, som timanställd städare i din ungdom.
Och i våras slog dåvarande transportordföranden Lars Lindgren larm om att ”Facken har tappat kontrollen över svensk lönebildning.” Han varnar för ”hårdexploatering av arbetskraft” och ”ett växande låglöneproletariat” och han vill att Sverige ska utreda om inte kollektivavtalen ska bli lag och gälla för alla. Men Transports utspel tycks inte möta gehör hos regeringen.
Anders Ygeman, gruppledare socialdemokraterna ELLER fd inrikesminister: Min personliga uppfattning är att det vore fel väg att gå för du kommer inte undan arbetsmarknadens parter om du skall upprätthålla ordning och reda på arbetsmarknaden.
Reporter: Men alltså, det är ju många branscher där man ser att det här är helt urholkat. De som arbetar går inte med i facket, de jobbar för löner långt under kollektivavtalet. De konkurrerar också då ut företag som vill följa kollektivavtalen?
Anders Ygeman: Vi måste ha mer kontroller. Vi kommer inte undan att människor också måste organisera sig för att försvara sina rättigheter.
Reporter: Men om till och med ett viktigt fackförbund som transport går ut och säger vi klarar inte det här längre?
Anders Ygeman: Jag förstår deras frustration, men det gäller att få med sig arbetsgivaren och arbetstagarna att försvara det. Vi kommer inte kunna leasa ut det till staten. Staten kommer inte kunna vara runt på varje arbetsplats hela tiden.
Reporter: Men i andra länder finns det ju minimilöner. Varför inte här i Sverige?
Anders Ygeman: Det finns många länder som har minimilöner men som inte klarar av att upprätthålla grundläggande villkor på arbetsmarknaden. USA är ett sånt exempel där du har miljontals människor som jobbar illegalt trots att du har lagstadgade minimilöner.
Och så var det huset Årsta som gränspolisen trott var utrymt.
Reporter: Det är barn här. (SKRIK)
Reporter: Hej.. Anna. Var det vi som träffades förra gången? Förlåt att vi kommer in så här. Vi försöker bara se hur ni har det? Har ni uppehållstillstånd och så?
Anonym: Ja, permanent. Men ingen bostad.
Reporter: Hur mycket måste ni betala här då, i hyra? Hur mycket för ett rum?
Anonym: 6050.
Reporter: 6050 för ett rum. Det är mycket pengar, det här är inte ens bostad.
Anonym: Här är kök.
Reporter: Här? Är det här ni lagar mat? Okej.
Den pappa vi nu möter som bor här med sin familj säger att de har permanent uppehållstillstånd, att de är flyktingar från krigets Syrien. Han säger att han gjort allt för att hitta en bostad själv men att han till slut gick till socialen för att få hjälp.
Pappan: Jag åkte till socialen och satt där till arbetsdagens slut. Då sa de att de inte kan hjälpa mig, att jag jobbar. Jag sa jag har fyra barn. Varför kan ni inte hjälpa mig?
Socialtjänsten bekräftar att de inte har några lägenheter att erbjuda. Oavsett deras lagliga status i det svenska samhället, så har de ett gemensamt, de kommer från fattiga länder och här i Sverige lever de i ett skuggland. För en baltisk byggjobbare verkar det vara värt risken även om man kan bli lurad på lönen. Och möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige genom arbete, kan för en flykting som nekats asyl, bli en fantastisk andra chans.
Om man hamnar hos rätt arbetsgivare.