Jannike Åberg erbjöds en ”behovsanställning” på Grekiska kolgrillsbaren i Umeå förra året. I kontraktet utlovades inte några fasta, eller regelbundna, timmar. Lönen var 90 kronor i timmen, och det saknades ersättning för OB eller övertid. Men avtalet gjorde samtidigt den anställde ansvarig för att betala eventuella straffavgifter, eller böter från myndigheter om hygien-, miljö- eller larmrutiner hade försummats. Dessutom skulle det kosta sex månadslöner om man pratade med någon om det som ansågs hemligt, vilket enligt avtalet kunde vara nästan vad som helst.

– Det enda som jag tänker på, som fastnar i min hjärna är ”Vad är det som är så himla hemligt?”, säger Jannike Åberg.

Kerstin Ahlberg är forskare och har skrivit flera böcker om arbetsrätt. Hon upplever Jannike Åbergs avtal som överdrivet.

– Det låter som att det är ett amerikanskt läkemedelsföretag som försöker knyta till sig en högspecialiserad expert som ska hålla på med att hantera jättevärdefulla patent och sådana där saker – och så är det ett restaurangbiträde på en liten restaurang som ska jobba ett år, säger hon.

Nära halv miljon utanför svenska modellen

Om Jannike Åberg skrivit under kontraktet hade hon blivit en av de nära en halv miljon arbetande svenskar anses stå utanför det som kallas den ”svenska modellen”, en arbetsmarknad där arbetsgivarorganisationer och fackförbund sluter avtal.

Svensk arbetsmarknad har förändrats. Få stora arbetsgivare har stegvis ersatts av många mindre, som ofta saknar kollektivavtal. Får man sitt första jobb 2014 innebär det inte sällan krångliga avtal med hårda krav på den anställde, även för enklare jobb på deltid. De som kanske har störst behov av lagligt skydd står idag många gånger utanför trygghet som kollektivavtalen erbjuder.

– Både detta att ha en tidsbegränsad anställning och den höga risken för arbetslöshet som finns bland de unga gör ju att man hamnar i en svagare position i förhållande till arbetsgivaren än för 20-30 år sedan, säger Anders Kjellberg, professor i sociologi som forskar på arbetsliv och organisationer.

Vågar inte berätta

Uppdrag granskning har samlat in hundratals berättelser från personer i Sverige med olika arbetsvillkor. Det är många som inte vågar berätta öppet om vad de upplevt eftersom de skrivit på kontrakt där de förbinder sig att betala stora belopp till sin arbetsgivare om de avslöjar något om arbetsplatsen eller -villkoren.

Jannike Åberg skrev aldrig under sitt avtal, och kan därför berätta om vad hon erbjöds, men det ledde till en konflikt med Arbetsförmedlingen.

– De sade att jag måste ta det jobb som jag blir erbjuden. Och att jag annars inte får någon ersättning, säger Jannike Åberg.

Jannike Åberg kände att hon hamnade i kläm när hon fick beskedet från sin arbetscoach. Men det är egentligen inte Arbetsförmedlingens jobb, säger Carola Larsson chef på Arbetsförmedlingen i Umeå.

– Vi har ju inte arbetscoacher, vi har arbetsförmedlare. Sen så har vi flera samarbetsforum till exempel där det också finns arbetscoacher. Vi har ungdomscoacher, där det finns arbetsförmedlare. Det finns coacher från kommunen osv. Men det är återigen så att vi tittar ju på de här delarna. Och är det något som inte ser bra ut, så tar vi ju den dialogen, säger Carola Larsson

Har inget ansvar för villkoren

Arbetsförmedlingen har normalt inget ansvar alls för arbetsvillkor. Men i Jannike Åbergs fall handlade det om ett jobb med ekonomiskt stöd och då ska myndigheten fråga facket och gå igenom anställningsvillkoren.

– Om man skulle få ett sådant i sin hand så är det mycket möjligt att man reagerar på det, men sen att agera på det – det uppdraget har vi inte, säger Carola Larsson.

– Sen så brukar vi också tipsa; kontakta Hotell och restaurang eller Unionen, eller vad det nu kan röra sig om, säger hon.

Jannike Åberg vände sig till Hotell- och restaurangfacket för att få hjälp. Och hon fick råd och stöd – men formellt sett kunde inte facket göra något eftersom hon inte skrivit under anställningsavtalet och inte var medlem.

Jannike Åberg kände sig pressad av situationen. När hon tackat nej till kontraktet valde hon att börja plugga.

På Grekiska kolgrillsbaren i Umeå svarar ägaren Robert Katic att han inte vill ha rädda anställda och att han tagit in en jurist för att skriva avtalet.

– Vi känner att ofta om man går vidare så kanske man inte behöver avslöja vår omsättning per dag från måndag till fredag och sådana saker. Resten har vi ju inte någon laglig rätt att förbjuda någon person att föra vidare. Men just det som är kritiskt för vår verksamhet eftersom där är det fyra restauranger som slåss om samma publik i en väldigt litet område så vill ju vi inte att det förs runt hos de andra anställda, säger Robert Katic.

När det gäller att anställda skall betala böter för företaget menar Robert Katic att det är normalt men medger att formuleringen kan uppfattas som lite hård. Vidare menar Katic att sex månadslöners vite också bygger på praxis i branschen, men att det kanske är i högsta laget.