I Frostviken i nordligaste Jämtland har släkt och vänner i Ohredahke och Raedtievaerie samebyar samlats. Det är juli och dags för kalvmärkning.

Det här är renskötaren Pär Mikael Åhrén. Hans släkt har hållit på med renskötsel i sedan åtminstone 1600-talet.

För Pär Mikael är kalvmärkningen en höjdpunkt, men den är också förknippad med viss oro. För det är nu han får en uppskattning av hur många renar som klarat sig och hur många rovdjuren tagit.

I Sverige ska det finnas både renar och rovdjur. Men vad händer när balansen rubbas? Vem är det då som har företräde?

Pär Mikael Åhrén: Det har stadigt gått bakåt, sakta men säkert blivit värre och värre. Och det som hänt då i vår sameby är att vi har blivit färre och färre renskötare. Vi har slagits ut en efter en.

Pär Mikael är sällan hemma hos sin familj. Som renskötare är han ofta ute i flera dygn i sträck för att försöka bevaka och skydda hjorden från bland annat björn.

Pär Mikael Åhrén: Den som är mer besvärlig han kan förbanne gå in och lägga sig här vid en sten och ligga och vänta några dygn på att det kommer kalv, att de börjar föda mer kalv. Och sen sätter han igång.

Men det är inte bara björn som tar ren. Även lodjur, kungsörn och varg ser dom som födokälla. Och så finns järven. Och det är här i Jämtland som det finns flest järvar i hela Sverige.

Pär Mikael Åhrén: Som vi har sett tidigare år, så kom över fjället från det där hållet, så går de efter den här ryggen. Och sen då?

I ödemarken mellan Sverige och Norge fortsätter kampen mellan järven och renen. Och det här är en syn som renskötarna menar blivit allt vanligare.

Pär Mikael berättar att de körde ner en renhjord till skogarna i fjol höst. Nu i våras när de skulle köra tillbaka till fjället, fattades 400 renar. Det motsvarar ungefär 700 000 kronor i förlorade slaktintäkter.

Pär Mikael Åhrén: Ja, det var rent förfärligt faktiskt. Vi hade några oerhörda skador i vinter av järv. Han hade sådant tag på ren när det var så mycket snö som det var i vinter. Och då vart det, ja då var det i stort sett ohållbart. Tillslut var det bara att rädda flocken och ta sig därifrån.

Reporter: Vad gjorde ni då alltså?

Pär Mikael Åhrén: Vi fick stänga in i hage och mata dom istället.

Reporter: Vad hade du önskat då?

Pär Mikael Åhrén: Då hade jag nog önskat att, framförallt att vi hade kunnat få en förebyggande skyddsjakt innan det blir sådana här skador. Att vi inte ska behöva förlora flera hundra renar till järven på bara någon månad. Utan att vi måste få en förebyggande skyddsjakt, för det är den samlade mängden rovdjur som är det största bekymret åt oss.

Reporter: Hur då menar du?

Pär Mikael Åhrén: Ja, det är så mycket av både järv och lodjur att det räcker att varje individ tar tio renar så blir det hundratals vet du som försvinner.

Reporter: Men hur går det ihop då?

Pär Mikael Åhrén: För vår del? Ja, för vår del så går ju inte riktigt ihop. Det är det som är det största bekymret.

Rennäring bedrivs i hela Sápmi, samernas land som breder ut sig över fyra länder. I Sverige är renskötselrätten förbehållen samer som är medlemmar i någon av de 51 samebyar som finns och som alla har olika geografiska områden. Det är stora ytor, på sina håll sträcker sig byarna från norska gränsen ner till Bottenviken.

Men långt ifrån all mark är lämplig för bete. Skogsbruk, vattenkraft och gruvdrift har begränsat marktillgången.

En sameby är en ekonomisk sammanslutning. I den är sen några renskötare med egna företag. Det är dom som har till uppgift att ta hand om renarna.

Pär Mikael Åhrén: Det här är det bästa renskötaren vet. Det är när det är lugnt och stilla. Inget jävelskap.

När Pär Mikael började med renskötseln var de åtta renskötare i samebyn. I dag är de tre. Några har pensionerats, andra har bara gett upp. Ekonomin har inte gått ihop.

Att få nya att kliva in har varit svårt. Joel är ändå en som vill, men det har varit tufft. 

Joel Åhrén: Ja, jag tappade all kalv i år. Allt som jag skickade ner. Det var ju tragiskt tyckte jag då när man ska prova att bygga upp.

Reporter: Så du får börja liksom om från scratch nu?

Joel Åhrén: Ja. Det får jag.

Nils Henrik Åhrén: Man kan säga som att där försvann en hel generation. 

Reporter: Ja, precis, det blir ju så. Vet du vad? Jag hittade ett brev som du skrev 2013. Kom du ihåg det? 

Joel Åhrén: Ja.

Reporter: Du skrev till länsstyrelsen.

Joel Åhrén: Ja. Precis.

Reporter: Varför gjorde du det?

Joel Åhrén: Nej, men man vill ju få någon balans i det hela. Vart ju lite less och besviken på dom då. 

Reporter: Fick du något svar? 

Joel Åhrén: Ja, jag fick ju svar. Men det var ju att det var bara lagarna vi skulle, de hade en massa lagar att följa och det gick inte att göra något åt och, ja, de tyckte det var synd att vi ungdomar som jag då inte ville satsa när man inte aldrig får någon hjälp.

Joel läser ur brevet: Ibland undrar jag, lyssnar ni verkligen på renskötarna. Det verkar som ni inte tar oss på allvar. Vi är som luft för er känns det som... 

Sverige ska ha livskraftiga rovdjursstammar enligt EU-direktiv och svenska lagar. När Joel skrev brevet, var rovdjursstammarna på en historiskt hög nivå. Tillväxten hade varit en av de starkaste i Europa. 

Men rovdjur tar ren och nu pekade allt på att de tog för mycket. Något behövde göras för att även rennäringen skulle kunna fungera.

I december 2013, när riksdagen beslutade om en ny hållbar rovdjurspolitik, godkändes därför, för första gången, en så kallad toleransnivå.

Den säger att en sameby inte ska behöva förlora mer än tio procent av sina renar till rovdjuren.

För bland annat Svenska samernas riksförbund var beslutet ett kvitto på att politikerna nu äntligen såg vilka problem rovdjuren orsakade.

Ur sameradion, Jenny Wik Karlsson, verksamhetschef SSR:

– Det känns skönt att regeringen ändå har lyssnat och fastställer ett uttalat tak för hur stora skadorna maximalt får bli för rennäringen.

Men den här toleransnivån var inget som fördes in i lagstiftningen. Det blev bara en målsättning.

Och det är nu vi kommer till pudelns kärna. För medan rovdjuren har lagen på sin sida har rennäringen inte det.

Reporter: Ni och alla andra samebyar skrev ju ett brev här till regeringen för ett tag sen. Vad handlade det om?

Pär Mikael Åhrén: Ja det handlade om att vi måste få in i lagstiftning eller förordning den här toleransnivån som riksdagen har uttalat om. Max tio-procentiga förluster. 

Reporter: Förluster till?

Pär Mikael Åhrén: Rovdjur.

Reporter: Funkar det inte i dag, eller hur ser det ut i dag då?

Pär Mikael Åhrén: Nä, det funkar i stort sett inte i någonstans i Sápmi det där, Det är nog ytterst få som är vid de där tio procenten som är toleransnivån.

Reporter: Hur mycket förlorar ni idag då till rovdjuren? 

Pär Mikael Åhrén: Ja, vi i våran by vi förlorar säkert 30,40 procent. 

Reporter: Är du bitter?

Pär Mikael Åhrén: Ja, på Naturvårdsverket. På myndigheter överlag ja. De har helt lämnat oss i sticket. Fullständigt.

Men 2013, när den nya rovdjurspolitiken sjösattes, var optimismen stor. Nu inleddes ett nära samarbete mellan samebyarna och länsstyrelsen i Jämtlands län. 

Johan Nyqvist, som var rovdjursförvaltare, berättar att de tillsammans satte sig ner och gjorde gemensamma planer. Målet var att både ha livskraftiga rovdjursstammar och en ekonomiskt hållbar rennäring.

Johan Nyqvist: En jätteviktig del i arbetet var att det är respektive funktion som ska beskriva sig själv. Alltså, ingen beskriver myndighetens roll bättre än myndigheten själv. Och ingen beskriver samebyns roll, eller arbetssätt eller förutsättningar, bättre än samebyn själv. Och det finns ju en lång rad, flera hundra år, av beskrivningar där Sverige har beskrivit samer. Men det finns inte så väldigt många beskrivningar utifrån deras egna perspektiv. Och det såg vi som en viktig del i arbetet. Att dom är den bästa att beskriva sin situation.

Efter nära två års arbete hade de bilden klar för sig. Bland annat var det tydligt att rennäringen är extra utsatt av rovdjur under kalvningsperioden.

Johan Nyqvist: De kommer dit för att ta del av resurs. Det är också ett helt naturligt ett skeende i ett ekosystem. De vet att det finns mat där under en tid när det är dåligt med mat i andra områden. Björnarna går dit, de går miltals för att komma upp dit. Problemet i den här situationen är bara att alla renar ägs av någon, så det är inte ett fullt fungerande ekosystem, utan det är ett ekosystem med ett inslag av tamboskap. Och då uppstår det en ekonomisk skada. Och vår syn på det har varit om det finns väldigt mycket björn eller järv i andra områden så kanske de inte måste vara i kalvningsland. Vi kommer uppnå de här regionala nivåerna för hur många järvar eller björnar det ska finnas i Jämtland ändå.

Det finns nationella mål för hur mycket rovdjur det ska finnas, så kallad gynnsam bevarandestatus. De är sedan nedbrutna till regionala mål. Jämtlands län har en järvstam som länge legat över dessa mål. I fjol höst fanns över 200 järvar här, men det gick också ut över rennäringen. 

Länsstyrelsen beslutade därför att 13 järvar skulle skjutas i förebyggande syfte. Man ville tunna ut den lokala järvstammen innan den hann orsaka skada. 

Men beslutet hann knappt lämna skrivbordet förrän det överklagades av svensk rovdjursförening.

Jan Bergstam: Vi såg nog att det var förtäckt licensjakt på järv och det är ju en sak som man inte kan acceptera eftersom järven är ett strikt skyddad djur i Sverige, och speciellt nu när miniminivån ligger under det antal som vi ska ha.

Ärendet hamnade hos förvaltningsrätten som gick på rovdjursföreningens linje. Visserligen fanns mycket järv i Jämtland, men nationellt sett hade järvstammen inte nått önskad nivå.

Jakt fick därför bara ske på särskilt utpekade individer som bevisligen dödat många renar, inte på järvar som kunde befaras göra stor skada så som länsstyrelsen önskat. 

Deras beslut avslogs. 

Men nu kom myndighet att ställas mot myndighet. Länsstyrelsens beslut att skjuta en större mängd järvar hade väckt ont blod hos Naturvårdsverket.

I december kom beskedet, länsstyrelsen fick inte längre förvalta den lokala järvstammen. Det skulle istället Naturvårdsverket själv göra. 

Mikael Wallén: Vi ser det som så att vi tog vårat ansvar enligt lagstiftningen, att vi ska beakta gynnsam bevarandestatus och att inte jakten bedrivs i alltför stor omfattning. Utan då måste vi agera. 

Reporter: Vad tänkte du när det beskedet kom?

Johan Nyqvist: Det är som ett kvitto på att den regionaliserade rovdjursförvaltningen egentligen inte existerar för den alltså ger bara regionala myndigheter rätt att förvalta om vi tycker exakt likadant som den nationella myndigheten. Och det gav man också uttryck för i de här besluten. Att om man inte följer dom nationella riktlinjerna och den vägledningen till punkt och pricka då ska man inte ha rätt att förvalta själv. Och då tappar man ju bort hela vitsen med förvaltningen regionalt eftersom tanken med det var ju att de regionala myndigheterna borde ha bättre koll på de regionala förutsättningarna än de nationella.

Järven är ett mårddjur. I fjällen är ren dess viktigaste bytesdjur och när förhållandena är gynnsamma är den effektiv och samlar i framtida förråd.

Det är inte alltid den dödar direkt. Ibland biter den av nacksenan så att renen blir stående till dess att järven kommer förbi igen.

Reporter: Vad tycker du om järven då?

Pär Mikael Åhrén: Ja, vad jag tycker om han. Järven är en järv. Där och då i tider och stunder är man fruktansvärt arg man jag kan inte säga att jag hyser någon större ilska till han. Det är nog värre mot Naturvårdsverket. Dom är jag arg på.

Reporter: Varför då?

Pär Mikael Åhrén: Jo, när vi efter många års traglande har börjat komma någon vart med länsstyrelsen. Vi gjorde en rovdjursplan, det var ett stort arbete för samebyn. Och vi tror att vi ska börja få myndigheter att förstå problemet. Ja, då flyttade bara Naturvårdsverket frågan till sig själv. Och så blev det tvärstopp. 

Reporter: Samebyarna är väldigt besvikna på er. Vad tänker du om det?

Mikael Wallén: Det kan jag förstå men samtidigt har vi att förhålla oss till lagstiftningen och hur den ser ut. Det är ju det som är vårat jobb på nationell nivå, se till att gynnsam bevarandestatus bibehålls. 

Det ska finnas minst 600 järvar i Sverige, i fjol fanns officiellt 522. Men det är svårt att veta hur många som verkligen finns. Järven är ett skyggt djur som lever på svårtillgängliga platser.

Varje år är länsstyrelsen ute och inventerar de lyor som ändå hittats. Via en omräkningsfaktor kommer man sen fram till hur många järvar det bör finnas i området.

Carl-Fedrik Yri: Den här uppfyller ju i princip alla krav på en lya. Det är bytesrester, toaletter, liggplatser, ullhår och så var det tydligen bitmärken.

Det trillar ju in några varje dag nu så det är svårt att säga men 51, eller 52 föryngringar har vi nu. I bara Jämtland.

Reporter: Är det mycket eller lite?

Carl-Fedrik Yri: Allt är ju relativt men det är ovanligt mycket. Vi har nog aldrig dokumenterat så många järvföryngringar nu de sista åren. Så det är, det är ju gott om det.

Markus Mattson: Det här är ju, det här är ju resterna av en klo, en järvklo.

Carl-Fredrik Yri: Är det ungen där? Det är ungen. En liten tass.

Reporter: Finns det mer också tror man eller är det här max?

Carl-Fedrik Yri: Nej, det säger sig själv att vi missar säkert några stycken eftersom det är så fantastiskt svårt att få till det. Nu här är de ganska stationära uppe i fjällen. Eller det är lättare att köra runt med skoter på vinterspår men mitt inne i tjock-skogen. Det är inte det lättaste att försöka hitta det då.

Carl-Fedrik Yri: Bra då är den klar. Då är det fortsatt den där vi sa vi skulle stryka. Vore bra, känns ändå som vi hinner med. Ja, det är på håret...

I år har spårförhållandena varit gynnsamma och i Jämtland har man nu hittat fler järvar än någonsin, 340 stycken. Det är mer än dubbelt så många som Naturvårdsverkets mål.

Vi ringer runt till angränsande län, och trots att flera länsstyrelser säger att de varken haft tid eller resurser att prioritera järv så har de sju länen nu tillsammans hittat över 700 järvar. Det är 100 fler än gränsen för gynnsam bevarandestatus.

Med dagens siffror skulle det alltså vara lättare att bevilja jakt. Men eftersom de siffrorna ännu inte är officiella, vill Naturvårdsverket inte kommentera dom.

Reporter: Men ser du att det finns en stor osäkerhetsrisk med siffrorna som ni har idag när det gäller just järv?

Mikael Wallén: Det kan jag inte säga utan vi har bästa möjliga underlag i den inventering vi gör i dag. Vi kan inte börja gissa en massa siffror hit och dit.

Samtidigt sa riksdagen redan 2013 att rennäringen inte ska behöva förlora mer än tio procent av sina renar till rovdjuren. En siffra samebyarna nu menar överskrids, och att en växande järvstam är en av orsakerna.

Mikael Wallén: Det är en jätteproblematik. Och det är snarare en politisk fråga som jag ser det. Man har fattat ett politiskt beslut om tio procent toleransnivå men det är inte infört i författningen. Däremot så finns gynnsam bevarandestatus i lagstiftningen. Och så länge inte tio procent-målet också finns där, ja men då går ju gynnsam bevarandestatus före.

Johan Nyqvist: Det är ett sätt att bedriva förvaltning som inte tar hänsyn till de människor som påverkas av, i det här fallet rovdjurens naturliga beteende. Och det kan man bara göra med grupperingar, och i det här fallet handlar det om gruppen renskötande samer. Och det finns en ganska lång historik om hur man grupperar och förvaltar sig kring renskötselns olika förutsättningar och den är kanske inte alltid så vacker. Och jag tycker inte att det här känns så vackert heller. 

Reporter: Men du har valt att sluta nu på länsstyrelsen.

Johan Nyqvist: Ja.

Reporter: Var det här en av anledningarna?

Johan Nyqvist: Absolut.

Reporter: Varför då?

Johan Nyqvist: För att det är frustrerande att lägga ner all energi och tid man har på en sak som i alla fall jag trodde skulle fungera, och många andra med mej. Och så kommer vi i en situation där vi inte ens kan testa om den fungerar.

Vi är tillbaka i Frostviken. Pär Mikael är på väg ut för att samla in nya kalvar som ska märkas och den här dagen tar de även hjälp av en helikopter.

Nils Henrik Åhrén: Nu är de nog och flyger där på fjällen norr om oss. De renar vi haft i hagen redan. De ska vi flytta från det här fjället så det här fjället blir tomt så vi kan ta hit dom, de nya renarna som de kommer med.

I våras när vi var på besök träffade vi Joel som precis börjat med renskötsel och som då berättade att han hade förlorat alla sina fjolårskalvar. Men nu har det fötts nya.

Reporter: Hur har det sett ut för dej med kalvtillgången i år?

Joel Åhrén: Lite tidigt att säga men hittills är jag hyfsad nöjd.

Reporter: För du hade ju ingen kalv i våras när du kom tillbaka hit?

Joel Åhrén: Nej, jag hade inte det men det är sånt här som gör att man ser det ljusa i det hela.

Reporter: Så nu känns det ändå lite hoppfullt?

Joel Åhrén: Ja, gör ju det.

Reporter: Och nu då? Vad händer nu?

Joel Åhrén: Ja, nu ska vi öppna här för nu kommer de med en hop söderifrån.

Joel är hoppfull men hos Pär Mikael lyser frustrationen igenom. Redan nu vid kalvmärkningen ser han att det inte är så mycket kalv som det borde kunna vara.

Reporter: Hur säker är ni på att det är just rovdjur som gör detta?

Pär Mikael Åhrén: Ja, det är vi nog 100 procent säker i samebyn att det är rovdjur. Det finns ju tillfällen då naturen kan slå tillbaka. Till exempel vid extremt dåliga vintrar och andra tillfällen. Men det ser vi ju också. Men då är det inte, som nu exempelvis, då det varit en vår som varit, ja inte sen mannaminne, varit så gynnsam. Och ändå ser vi nu vid kalvmärkningen att det är en hel del vajor som redan nu går utan kalv. Då är det inte så mycket annat än rovdjur kvar så att säga.

De åren som vi kommer upp i nu, nu tycker vi att vi har ett, som det verkar, någorlunda hyfsat år, men vi kan inte ens jämföra 30 år tillbaka i tiden. Det vi tycker nu är ett någorlunda hyfsat år nu det tyckte man för 30 år sedan kanske var ett halvdåligt år.

Reporter: Om du tänker nu, procentuellt, hur mycket kalv har ni nu, hur många vajor har kalv?

Pär Mikael Åhrén: Till dags dato har kanske 6 av 10 vajor har kalv.

Studier har visat att drygt 9 av 10 renkor får kalvar. Och föds dom bara under normala förhållanden, har dom goda chanser att överleva. Samtidigt kan ingen säga exakt hur många kalvar som dör en naturlig död och hur många rovdjuren tar eftersom renarna föds och lever i det fria.

Det gör också att Jan Bergstam på Svensk rovdjursförening ställer sig frågande till om rovdjuren verkligen tar så mycket ren som samebyarna säger.

Reporter: Rennäringen menar ju att man förlorar mer än tio procent idag, en del samebyar uppemot 20, 30. Vad säger du om den siffran?

Jan Bergstam: Jag tycker den låter hög, Men det är ju svårt för mig att sitta och säga att den är för hög. Men jag tycker att man ska en gång för alla starta ett projekt från myndigheternas sida, att hur ser hur det ser ut i verkligheten. Så det är mycket möjligt att vi kanske ligger på tio procent. När man väl tittar över problemet.

Reporter: Så, som du ser det skulle det vara bra att göra en riktig kontroll en gång för alla för att verkligen veta hur det ser ut? Och utifrån det agera?

Jan Bergstam: Ja då får man ta ställning, då får man ju ett facit på hur mycket det är.

Det är svårt att veta exakt hur många renar järven tar, men i Norrbotten pågår ett forskningsprojekt som på individnivå följt ett annat rovdjur, nämligen björnen.

I skogen utanför Kåbdalis är Peter Segerström och en representant för Udtja skogssameby på väg ut till en specifik plats.

Soundbite: Hur långt har vi kvar?

Ungefär 700 meter. Vi kommer till en myr alldeles här framme. Den 17 maj i år satte forskarna på björnen Tjirsa en kamera. I tre veckor dokumenterade den sen allt hon gjorde.

Peter Segerström: Det är som vanligt, bara småben kvar. Vii har börjat med videokamera på björnar.  Så den här björnen vi följer den har en videokamera runt halsen som filmar var femte minut. Och med hjälp av den här videokameran hoppas vi kunna dokumentera de bytesdjur som björnen tar.

Peter Segerström: Varje ställe som björnen har stannat upp, en femton minuter eller längre, så går vi in och tittar vad den har gjort.

Peter Segerström: Och då hittar vi ju  alla bytesdjur den har varit på. Och sen ska vi titta på videofilmen hur bra den är på att dokumentera vad björnen gör.

Peter Segerström: Och det som oftast blir kvar då det är käkarna, och en bit av skallbenet. Sen kan det vara lite rörben också, klövarna kan också vara kvar. Men det är inget kött kvar, det är inget kvar på skinnet. Bara några småbitar.

Björnprojektet har pågått i flera år. Tjirsa har de till exempel följt sedan 2010.

Peter Segerström: Och just Tjirsa här hon låg ganska högt i predationstakt, men det varierade lite från år till år. Men mellan 20 och 40, kanske inte riktigt 40.. 37 kalvar som mest. Så att, hon har varit duktig på att ta renkalvar.

Ja, Tjirsa tar många renkalvar. Men det gjorde även de andra björnarna som man följde i projektet. I snitt tog de 11 kalvar var per år.

Resultatet visar att björn som befinner sig i kalvningsområde kan ta ett betydande antal kalvar på kort tid.

Peter Segerström: Den forskning vi nu har bedrivit har ju visat någonting som rennäringen har hävdat men som man inte haft någon vetenskaplig belägg för. Men nu har vi det.

Enligt Naturvårdsverket är det bara järven som inte nått upp till gynnsam bevarandestatus. Samtidigt är alla fem rovdjur fortfarande rödlistade och ses därför som mer eller mindre hotade.

I dag finns nära 3000 björnar i Sverige. De finns främst i Dalarna och norrut. Här finns också den stora majoriteten av alla häckande kungsörnar, liksom järven som vi tidigare berättat om.

Lodjuren är numera utspridd över hela landet. Vargstammen däremot har myndigheterna styrt så de i största mån är söder om renbetesområden, eftersom vargen är det rovdjur som kan ställa till mest skada om den kommer in i en renhjord.

Reporter: Men om man tänker att ni slipper vargar, ska inte ni ta ett större tryck av de andra rovdjuren så att det ändå ska kunna finnas?

Pär Mikael Åhrén: Ja, och det är ju det vi gör i dag. Men då gäller det att det trycket inte blir övermäktigt för oss. För då hjälper det helt enkelt inte. Gör det inte.

Om rovdjur tar många renar kan samebyarna inte slakta lika mycket. Ohredahke sameby slaktar runt 600 renar per år.

Pär Mikael Åhrén: Om allt hade varit optimalt hade vi kunnat skicka säkert det dubbla, kanske det tredubbla, hade vi kunnat göra. Men framförallt hade vi, den stora vinsten hade kunnat vara att fler hade kunnat hålla på med ren.

Men Ohredahke sameby är inte ensam om att redovisa låga slaktsiffror. Birgitta Åhman är professor i renskötsel och hon har studerat dom siffror slakterierna redovisar.

I dag finns runt 250 000 renar i Sverige. Varje år slaktas omkring 50 000 djur. Men den siffran borde vara mycket högre, menar Birgitta Åhman.

Birgitta Åhman: Med den renhjord man har, borde man kunna slakta kanske 80 till 100 000 per år. Så alltså betydligt mer än vad man faktiskt slaktar.

Någonstans försvinner alltså en betydande mängd ren. Och enligt vad Birgitta Åhman kan se är det rovdjuren som står för det absolut största svinnet. Det finns ingen annan förklaring som hon ser det. 

Reporter: Så hur mycket tror du utifrån din forskning då att rennäringen förlorar till rovdjuren i dag?

Birgitta Åhman: Ja, alltså det är ju väldigt svårt, eller det är omöjligt, att ge någon exakt siffra och det varierar mellan samebyar och mellan år men som sagt vad, jag är ganska övertygad om att det är mer än tio procent, uppemot 20 procent och ännu mer för vissa. 

Ingen kan idag säga exakt hur många renar rovdjuren tar, men Birgitta Åhmans beräkningar tyder alltså på att det skulle kunna handla om uppemot 50 000 renar.  Det är i så fall dubbelt så många som vad toleransnivån säger.

Om den siffran stämmer innebär det närmare 100 miljoner kronor i förlorade slaktintäkter. Den statliga ersättning som samebyarna får för rovdjursskador – och som bland annat ska kompensera slaktförluster – är i dag på cirka hälften, drygt 50 miljoner kronor.

Birgitta Åhman: Även om renskötseln har ju många andra värden, kulturellt och socialt och så där, men det går ju inte i längden att bedriva en renskötsel där inte några kan försörja sig. För det måste vara några som jobbar i renskötseln och de måste ha en inkomst.

Reporter: Men hur ser din analys ut i dag då, klarar de det i dag då?

Birgitta Åhman: Alltså om man ser hur många renägare mår så ser det ju inte så bra ut. Självmordsfrekvensen bland unga manliga renägare är ju hög till exempel och det tyder ju på att man har ett mycket allvarligt problem.

2013 när den nya rovdjurspolitiken klubbades igenom var det tydligt att politikerna en gång för alla ville lösa konflikten mellan rovdjur och rennäring.

Men idag har konflikten istället fördjupats. Ute i samebyarna är frustrationen stor. Samtidigt kompliceras bilden av att rovdjursstammarna, trots att de vuxit, fortfarande är sårbara. Så frågan är då om det finns någon lösning.

Pär Mikael Åhrén: Min lösning på det hela är att ta ner det samlade rovdjurstrycket. Det är, det finns ju tyvärr inget annat, gör det inte. Utan det är det samlade trycket av järv, björn och lo tillsammans som är samebyarnas stora problem. Att det har blivit en ökning av alla de här rovdjuren och det under en ganska kort tid här nu in på 2000-talet framförallt. Och det gör att många av samebyarna håller på att gå på knäna. Och då finns det tyvärr inte så många andra lösningar. Inte för vår del. Det hjälps inte att ersättningarna ökar, det är inte pengar som är den stora saken utan vi vill ju hålla på med renar helt enkelt. Vi måste få ha dem vid liv.

Reporter: Men Sverige ska ju ändå också ha gynnsam bevarandestatus på de stora rovdjuren. Hur går det ihop då? Det finns ju det målet också?

Pär Mikael Åhrén: Ja, det finns det målet också men då vill jag påminna om att Sverige har åtagit sig saker och ting gentemot oss som urfolk faktiskt. Och det måste gå att förena på något vis. Till dels rovdjurens ställning men också vår ställning.

Jan Bergstam: Eftersom samtliga stora rovdjur idag finns på den rödlistan, mer eller mindre hotade, så är ju riskera stora. Eftersom det är ju ändå en tröghet i invandring och sådana saker som gör att, tar man ut för mycket och trycker ner så blir det genetiska luckor som kan vara svåra att reparera.

Peter Segerström: Jag tror inte det kommer bli lätt att genomföra det i praktiken. Jag tror att det kommer leda till att man måste trycka ner rovdjurstammarna så att de kommer under de nationella eller regionala målen. Alternativet skulle kunna vara att man ökar rovdjursantalet utanför renskötselområden om möjligt.

Birgitta Åhman: Dels så tror jag att det är dags att på allvar tillämpa den här toleransnivån då som man har satt utifrån det underlag man har. Ibland finns en tendens att man tycker, nej, men vi vet inte tillräckligt mycket, vi kan inte göra någonting, vi måste veta mer. Så kan man fortsätta i all oändlighet. Men man måste kunna göra åtgärder med de tillgängliga data man har och sen får man följa upp det helt enkelt. Det tror jag är viktigt psykologiskt för dom som är renskötare, att man känner att det här tas på allvar, att man får göra något åt det.

Peter Segerström: Jag vet inte. Jag skulle tycka det var intressant att veta hur politikerna tänkt det här. Det är en sak att ta ett beslut men att ta konsekvenserna av sitt eget beslut. Då måste man ha en plan och frågan är om de börjat med den planen. Hur har de tänkt att få det att funka.

Pär Mikael Åhrén: Där uppe på den där bratta hade björn lya ett år. Han låg där. I år verkar det inte vara någon där som bott.

Reporter: Har du någonsin funderat på att sluta?

Pär Mikael Åhrén: Nä, faktiskt inte. Det har jag inte, för egen del. Däremot ibland så vet jag inte, ibland har man väl sett lite mörkare på saker och ting för exempelvis barnen och sådär. Att det här det är.. Att jag är sisten kvar. 

Reporter: Kan rovdjur och rennäring samsas då?

Pär Mikael Åhrén: Ja, det kan dom. det har vi gjort i alla tider. Det kan vi. Men det måste vara så att vi har det levligt. Annars vet jag inte ens om rovdjuren har nån chans. 

Reporter: Hur menar du då?

Pär Mikael Åhrén: Det är ju ren som varit basen för den svenska rovdjursstammen. Som har varit ryggraden åt dom. Så tror jag det fortsatt kommer vara. Och när vi knäcks, då knäcks dom också. 

Reporter: Så ni lever lite i symbios? 

Pär Mikael Åhrén: Ja, vi gör ju som det. Det är bara synd att det kanske inte är fler som ser det på det viset. För både min och rovdjurens skull.

Uppdrag gransknings reportage Rovdjuren och rendöden finns att se på SVT Play. Reportaget sändes onsdag den 3 oktober 2018 i SVT1.