Hur fick ni idén till reportaget?
Vi har i flera år diskuterat gruvboomen och de baksidor vi kände till. Men, vi har aldrig riktigt kommit till skott. Liksom de flesta andra journalister blev vi nyfikna då ett gäng miljöaktivister började blockera vägen till en provbrytning i Jokkmokk. Vi gör TV, och sticker inte under stol med att de dramatiska bilder vi fick se från en konfrontation mellan poliser och miljöaktivister öppnade ögon på oss. Vi bestämde oss för att själva åka dit och bilda oss en uppfattning om vad striden egentligen handlade om.
Hur arbetade ni?
Vi tycker om att snabbt bege oss ut på plats och prata med så mycket människor som möjligt för att försöka förstå. Så gjorde vi även här. Pratade med aktivister och samer i Kallak, och med förespråkare för gruvan i Jokkmokk och politiker. Vi läste Arne Müllers bok Smutsiga miljarder och fick därigenom fler uppslag. Vi åkte till Västerbotten och tre nedlagda gruvor för att kunna ge EN bild av det komplicerade arbete som krävs för att ta hand om en gruva när den läggs ned, och hur lång väg det är innan en gruva ens kan öppnas. Kort och gott, vi har främst inriktat oss på att träffa de människor som i första hand berörs på olika sätt av en gruvetablering, och på ett balanserat sätt försökt redogöra för de argument som finns för och mot en gruva.
Vilka typer av källor använde ni?
Öppna källor från olika myndigheter. Samtal med människor som påverkats eller kan komma att påverkas av gruvetableringar.
Stötte ni på några problem?
De problem vi stött på är främst polisens sätt att försvåra för oss då vi försökt filma vid området där aktivisterna uppehöll sig. Först hävdade de att vi befann oss inne på ett område som avlysts av Länsstyrelsen och att vi således var misstänkta för brott. Det visade sig inte stämma. Området var inte alls avlyst. Dessutom sa de att de inte skulle försöka ta ned aktivister i träden eftersom det var alldeles för farligt. Vi trodde givetvis på dem och valde därför att följa med dem ut ur området. Sen visade det sig att de inte längre tyckte det var farligt och försökte ta ned en kvinna i ett träd, genom att helt sonika skära av hennes säkerhetsrep. Som tur var filmade hon den incidenten, annars hade vi aldrig kunnat bevisa vad som hände. Det här kan tyckas va en fråga av marginell betydelse, men för oss är det viktigt att va på plats där saker händer och bevaka det så bra vi kan, och vi vill kunna lita på att polisen har på fötterna då de hänvisar till beslut. Och vi vill inte att de försöker föra oss bakom ljuset.
Ett annat problem är den styrning av intervjuer med ministrar som vi tvingas följa. Alla är nog överens om att Eskil Erlandsson är minister för frågor som rör samer. I diskussion med hans pressekreterare hävdar hon att vi inte får någon intervju med honom därför att frågan ligger på näringsdepartementets bord, och således skall besvaras av Annie Lööf. När vi hävdar att vi vill veta hur han som sameminister ser på konflikten mellan riksintresset att utvinna malm, och riksintresset att bevara traditionell renskötsel, så hävdar pressekreteraren fortfarande att det är en fråga som handlar om gruvor, och gruvfrågor besvaras av Annie Lööf. Det är en tragikomisk katt- och råttalek som inte gagnar någon. Vi vill ge ansvariga bästa tänkbara möjlighet att sätta sig in i en fråga och därefter svara så gott de förmår. Men när vi tillslut, efter tjatande får en intervju med Erlandsson, eftersom han faktiskt är sameminister, så får vi TVÅ minuter. Tänk er själva, hur mycket vettigt hinner man fråga på två minuter, i ett ämne som är så komplext? Erlandsson hinner bara säga rena klyschor om samförståndslösningar och dialog, vi hinner inte gå till botten med de riktigt intressanta frågeställningarna, och det blir bara en meningslös ordväxling. Tittarna det vill säga medborgarna, får inte veta vad de har rätt att veta. Alla förlorar på denna ordning.
Vilka deltog i arbetet?
Hasse Johansson och Nicke Nordmark var reportrar. Benjamin Jónsson fotade och Sofie Werner klippte. Elisabeth Åsbrink var klok redaktör.
Hur lång tid tog arbetet?
Vi jobbade drygt fyra veckor med reportaget, varav två veckor var klippning. Researchen har skett parallellt.