Året är 1973 när den svenska adoptionsförmedlingen Adoptionscentrum startar sin verksamhet från Chile. På plats har de en svensk representant som bor i Santiago: en kvinna som kallar sig själv för ”Aja” och är gift med en chilensk officer i en poliskår, nära knuten till Pinochets militärjunta.
LÄS OCKSÅ: Mamman trodde sönerna var döda
Redan två år tidigare har hon förmedlat sin första adoption till en närstående, då hon själv flyger med ett barn från Chile till Sverige.
Sedan växer ett nätverk runt henne med socialsekreterare, läkare och domare. Under sin tid med Adoptionscentrum kommer hon att förmedla över 2000 adoptioner från Chile till Sverige.
Även om ett tungt ansvar vilar på Chile, där chilenska domstolar går i god för att barnens papper är i ordning, spelar Sverige en central roll.
Kontaktar inte föräldrarna
I ett brev från början på 70-talet skriver ”Aja” att hon och hennes man Carlos ska åka söderut i Chile och ta kontakt med så många barnhem och sjukhus de kan. Hon skriver också:
”Eftersom Carlos tidigare var officer vid den sk carabineros-kåren så har han kontakter med ngn eller ngra officiella personer i snart sagt varenda liten by. Jag anser det rent otroligt att vi inte skall kunna hitta två små babies, som skulle må bra att flytta till Sverige.”
När Uppdrag granskning går igenom adoptionerna skall det visa sig att de chilenska barnen förs in i Sverige som fosterhemsplaceringar, som ett sätt att komma runt Chiles adoptionslagar.
För att det ska vara möjligt att få ut barnen ur landet skrivs ansvaret för barnen tillfälligt över på ”Aja”, i de fall som Uppdrag granskning har haft insyn i. När adoptionen senare prövas är det i ett land på andra sidan jorden. De biologiska föräldrarna kontaktas inte.
Pekas ut i chilensk media
Men frågan om var barnen kommer ifrån väcks tidigt. Redan 1975 pekas “Aja” ut i den chilenska veckotidningen VEA för att ligga bakom ”skandalös handel med chilenska småbarn”.
LÄS OCKSÅ: Detta har hänt: De adopterade barnen från Chile
Chilenska myndigheter ber senare om namnlistor på barnen som flygs till Sverige, men ”Aja” vägrar lämna ut dem.
Chilenska säkerhetstjänsten försöker då få passagerarlistor via SAS kontor på Santiago flygplats. På svenska ambassaden i Chile uttrycker man oro och skriver hem till UD att skandinaviska intressen är hotade.
”Tackat och tagit emot”
I dag står det klart att Adoptionscentrum i Sverige inte hade koll på var barnen kom ifrån.
I ett brev från oktober 1975 skriver dåvarande informationssekreteraren Catharina Stackelberg till hennes kontakt på svenska ambassaden:
”...vi aldrig fått riktigt klart för oss HUR hon arbetat och under vilka former hon fått ta emot barnen. Vi har bara, för att uttrycka det drastiskt, tackat och tagit emot.”
– Vi hade hundraprocentigt förtroende för alla som jobbade i Chile, säger hon till Uppdrag granskning i dag.
Ändå fortsatte trafiken med småbarn från Chile till Sverige. Mellan 1976 och 1982 adopterades årligen över hundra barn, vissa år över 200.
Det är inget varningstecken att hon inte ville vara transparent?
– Nej, nej, säger Catharina Stackelberg.
”En djupt humanitär insats”
Efter flera avslöjanden om stulna barn pågår nu en brottsutredning i Chile som omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt. Över 600 fall rör adoptioner till Sverige.
”Aja” är i dag närmare 90 år gammal och har via sin dotter meddelat att hon inte vill ställa upp på en intervju. Men i en stämningsansökan från 2018 ger hon sin bild av åren då hon arbetade för Adoptionscentrum:
”Sättet som barn försummades på grund av bristande resurser var inget som någon upprördes över. Barnen fick mycket lite hjälp från staten och många av dem levde under urusla förhållanden, med allvarlig brist på mat och med mycket dystra framtidsutsikter.”
”Arbetet för Adoptionscentrum var en unik och berikande erfarenhet. Barnen som kom till Sverige har fått det bra, de lever ett bra liv, har familjer och en lovande framtid.”
”Jag avslutade mitt arbete övertygad om att vi gjort en djupt humanitär insats.”
Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile – men att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.
De menar också att det var domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnen gjorts, och att detta ansvar inte låg på “Aja”.
