“Mika”:

Alltså att vara en testkanin, det är ju att dom, vården vet inte vad dom håller på med. Dom har ingen vetenskap bakom detta. Dom prövar på en ung generation som har hela livet framför sig, och se vad det blir av detta. Jag vet, jag känner inte till nåt annat område inom medicinen där man prövar en behandling på det här viset.

Jag, jag... Jag blir arg. Jag tycker att det e. Det fruktansvärt oansvarigt.

Sametti:

I’ve been having gender dysphoria ever since I was a kid. And I’ve been thinking of my gender identity for years and when I heard about trans genders I was instantly, I was like this is what it is.

I'm female. That is what I am.

I felt that there is something different in my brain. It has always been present in my life. So… when I learned about transgenderism, I felt that, I just cannot go on anymore, so I had to change myself.

It went on for a very long time. It took months. I don't know how many meetings.

I started the hormones in, if I remember correctly, I started 2012 in May. And my first surgery was december 2012. And it was... it was the breast-thing.

It felt good. I felt that – this is the solution.

Like now we are doing the thing that will fix me. Like a... when I do this I will not feel bad anymore cause this is the thing that I need to do. And when I started to see the changes I felt that like, yes, that now it's, now it's happening. Now we are getting better.

Att få vara den man vill – är en självklarhet och en mänsklig rättighet. Det är något vi håller högt – så högt att samhällets välvilja till och med kan göra skada. 

Sametti bor i Joensuu, i östra Finland.

Hon har bestämt sig att för första gången prata öppet om vad hon varit med om. En berättelse hon delar med flera andra – inte minst i Sverige – men som få vågar prata om:

Because... I can not hide anymore. Because you know... Everybody can see what I am. You know… I sound weird, I look weird and whenever I go to, like to a bathroom or stuff like that, if people hear my voice they think that I'm a male. Like I'm a guy in a dress who is coming to women's bathroom. Or a women's locker room. And... There have been people who. Like, I have been to a grocery store or a place like that. And then there's somebody next to me who was like: Are you a man or a woman? You know. When they just hear my voice and they are like, oh my God what are you?

Det handlar om könsdysfori, det lidande som uppstår av att inte känna sig hemma i sin egen kropp.

Ur SVT arkiv:

Jag tror nog att det är liksom inne att vilja acceptera alla människor, med dom varianter och variationer som dom har.

Sverige har gått i bräschen för transpersoners rättigheter. Ända sedan 70-talet har det erbjudits medicinsk behandling och numera behöver man inte sterilisera sig för att få byta kön. Sveriges största könsmottagning är på Karolinska Universitetssjukhuset. Där behandlas vuxna på mottagningen Anova, barn och unga hos KID-teamet – grundat år 2000. Per-Anders Rydelius är överläkare och professor i barn och ungdomspsykiatri:

Per-Anders Rydelius:

Idag har vi sen starten haft ungefär 650 ärenden. Och det har varit intressant för i början var det kanske fem, tio per år. Men de sista åren har det varit en väldig ansamling av nya remisser. Nästan 200 per år. Så de sista åren har huvuddelen av de här 600 anmälts.

Cecilia Dhejne:

Jag jobbar sen -99 med att utreda och bedöma och också behandla och koordinera könsbekräftande behandling av personer med könsdysfori.

Man ser på mottagningar runt... dom mottagningar som tar emot personer under 18, så ser man att det är många fler personer som tillskrivs kvinnligt kön vid födseln, som, alltså dom har ökat mycket dom sista fem, sex åren.

Reporter:

Vad tror du det beror på?

Cecilia Dhejne:

Ingen aning.

Cecilia Dhejne utsågs 2016 till årets transhjälte – hon är drivande i att utveckla vården för att hjälpa patienter som upplever sig som födda i fel kropp. 

Cecilia Dhejne:

En könsbekräftande behandling innebär att man får hjälp så att kroppen blir mer, matchar mer med den könsidentitet man har. Och då kan man, eller övervägande manligt könshormon testosteron, ger ju en då mörkare röst, eller röst så småningom i ett manligt läge, eller så man uppfattas som man när man pratar. Det ger behåring på kroppen och så småningom behåring i ansiktet. Det kan ge mer muskler om man tränar, ger en viss förstoring av klitoris och manlig fettfördelning.

Per-Anders Rydelius:

Vi vet att dom som söker för könsdysfori. Dom har ju ett lidande. Dom är deprimerade, de har ångest, de har oro. Om mitt lidande av könsdysforin är så uttalat att det hämmar mig i min dagliga funktion, ja då, om man då är överens och i vårt avseende så är ju det här då att ungdomen, familjen och professionen har samma uppfattning. Om vi alla har samma uppfattning, ja då bör man ge könsbekräftande behandling.

Sametti:

Now, we’re going to the university to return some stuff that I borrowed for our student union meeting. And after that go to study! In Science Park. Because that is where the computer science faculty is. So yeah.

It’s there, that way.

I had a lot of problems with my emotions. I had like, lots of emotional problems. I call them emotional locks. Like, I had a lot of... Lots and lots and lots of locks. It made my disconnection to my body even worse.

Reporter:

When you first started the treatment. Can you explain how it felt for you?

Sametti:

Good. And it's a bit scary I think. You know... I had pretty bad dysphoria. And the treatment did take that away.

Könsdysfori är en psykiatrisk diagnos – behandlingen internationellt vedertagen.

Men det har hänt något de senaste åren. En ny och växande patientgrupp kommer till mottagningarna runt om i landet. Unga flickor – som vill bli pojkar.

Vården och transpersoner vittnar om hur behandlingen minskar deras lidande. Men tänk om det inte gäller alla – om det finns dom som egentligen behöver annan slags hjälp.

Det finns föräldrar som är oroliga – för just det. Flera av dem vill inte framträda öppet då barnen är minderåriga.

“Filippa”:

För oss kom det som en blixt från klar himmel. Vi hade aldrig nånsin upplevt att vårt barn hade varit någonting annat än en flicka. Inte på nåt vis.

“Kristoffer”:

För oss kom det ju som en stor överraskning. Vår dotter har mått dåligt i många år, saker har varit motiga för henne i skolan och med kompisar och kanske i familjen. På många sätt i livet. Nu verkade det som om hon plötsligt själv har hittat en förklaring till varför det varit så motigt och att det är en annan könsidentitet helt enkelt.

“Jens”:

Så kom hon kom och berättade för mig och att hon var trans och att hon hade valt ett pojknamn till sig. Så det var så mycket aggressivitet kopplat till den här känslan, så att jag hade svårt att lita på att det var just det. Och dessutom så hade det aldrig funnits något tecken på det här tidigare.

Karin:

Och hon ville att jag skulle hjälpa henne i kontakten med vården och sådär. Och jag fick inte säga något först till hennes pappa och familjen. Men, ja… och då var hon sjutton och ett halvt. Och hade då remitterats till vuxenmottagningen direkt.

De vittnar alla om att det kommit plötsligt och oväntat i tonåringarnas liv.

Och fenomenet har fått ett internationellt namn: Rapid onset of gender dysphoria, ROGD – alltså en hastigt uppkommen könsdysfori.

Tidigare var det få personer med diagnosen könsdysfori i Sverige.

Men så händer plötsligt något – antalet ökar – år för år.

Och 2017 fick över 3 500 personer vård för könsdysfori, enligt Socialstyrelsens statistik.

Och man ser hur antalet unga sticker ut.

Fler flickor än pojkar kommer till transvården.

Samma utveckling syns också i många andra länder.

RTE News:

There has been a dramatic increase of the number of people who say that their gender doesn’t match their biology. This is known as Gender Dysphoria.

BBC News:

And the demand has never been higher. BBC London has learned that between 2016 and 2017 there were just over 2000 referrals to the clinic.

Den som tror sig lida av könsdysfori kan själv skriva en remiss på nätet, det kan ta månader av väntan för att få komma till en könsmottagning. Utredning tar ofta runt ett halvår, när man får diagnos börjar behandling, och hormoner kan skrivas ut.

Karin:

Hon har ju nu fått testosteron under nästan hela det här året, tror jag. I maj så, när hon kom hit, då var hon i målbrottet, så då hade hon ju antagligen tagit testosteron några månader skulle jag kunna tänka mig.

“Sofie”:

Den läkare vi träffade ställde en enda fråga, och det var ”är du säker” och vår dotter, då 15 år sa ”ja”. Då säger läkaren ”då skickar vi en remiss till KID och grattis vad modig du är”. Inga uppföljningar, inga ytterligare frågor om hur har du kommit fram till det här, vad står du för, hur mår du i den här situationen utan det var bara gratulationer.

“Filippa”:

Det svar vi fick var att ”vi säger inte nej till någon”. Alla som kommer till oss bekräftar vi och det är jätteviktigt att bekräfta det här, att inte gå emot. Det är en identitetsfråga, inte en diagnos utan en identitetsfråga.

Cecilia Dhejne:

Här på Anova har vi ett standardiserat utredningsformat för dom allra flesta. Det, ja... för att få effektivitet också. Det är ett sätt att kunna jobba snabbare, så att säga. För att folk inte ska behöva vänta.

Reporter:

Hur ofta säger ni nej?

Cecilia Dhejne:

Det var många år sedan vi inte var överens med patienten, så att när vi... det är inte så att nån går och pratar med oss å så säger vi NEJ. Utan det blir, alltså det är en gemensam utredning. Det är patienten och inte vi som ska leva i sin kropp. Oavsett hur den ser ut.

Även i Norge har Rikshospitalets mottagning för transbarn sett precis samma kraftiga ökning av tonårsflickor och här finns det en oro för vad det innebär. För – man har också sett något annat som kännetecknar den nya gruppen. 

Anne Waehre:

Så de sista fem åren, från 2012 så har det varit en enorm ökning.

Det vi ser är ju att igen att det är tonårstjejer de flesta. Men så ser vi… den här gruppen är de som är biologiskt födda tjejer, här är biologiskt födda killar, och då ser man att i tonårsgruppen, av de biologiskt födda tjejerna, så är det över hälften, upp mot 60 procent som har en komplex psykisk ohälsa.

Då har de med sig svåra trauman med ptsd, posttraumatisk stress, de har autism-spektrum, de har svårt allvarlig depression, psykotiska symptom.

Anne Waehre och hennes team behandlar just nu cirka 350 barn och ungdomar från hela Norge  – den norska motsvarigheten till Karolinskas KID-mottagning. Hon stack ut hakan och skapade en storm när hon i en debattartikel riktad till hälsoministern, uttryckte sin oro för vem som ska ta ansvar för nationens skäggiga flickor. 

Anne Waehre:

Ja när man väl har kommit hit så är man på tranståget, som vi kan säga.

För om du börjar med testosteron så blir du patient för resten av livet. Du måste komma till sjukhuset, du måste följa upp med blodprover, det är ju en väldigt allvarlig behandling.

Och det är samma sak med en mörkare röst – den är där och den förblir där. Och då är det viktigt att samtala med dem och säga hur blir det för dig om du om två år kommer på att detta var inte rätt och du upplever då att du är en tjej eller en kvinna. Hur blir det för dig då att leva med en mörk röst och hårväxt i ansiktet? Så försöker man då, men alla dessa tonåringar är inte där att de klarar att reflektera runt detta.

Hennes debattartikel ifrågasattes och hon anklagades för att vara transfobisk – men hon fick också stöd från oväntat håll.

Mikael Bjerkeli:

Och jag ska koka kaffe som jag gillar så är det den här. Jag önskar att folk ska förstå att vi inte önskar att göra det svårare.

Men att vi önskar en kvalitet i behandlingen. Och det är inte det att vi inte erkänner någon, för vi jobbar ju för att man ska erkänna människan. Men det betyder att man erkänner helheten. Och helheten är inte nödvändigtvis bara en väg, det är många vägar.

Jag tänkte att vi skulle visa verkligheten här.

Mikael Bjerkeli föddes som flicka – han har jobbat länge för transpersoners rättigheter tillsammans med kollegan Tone Maria Hansen. När dom bytte kön, för över 20 år sedan, sedan var det annorlunda – det var åratal av utredningar och väntan på vård.

Idag är de oroade över att unga människor efter bara några månader kan få behandling.

Mikael Bjerkeli:

Jag tänker att när vi startade den här föreningen så var det så enkelt. Vi tänkte att, om någon säger det så är det så. Och på många sätt så var det det. Men, vi ser ju det, efter att tiden går att komplexiteten i detta, det ökar så extremt mycket.

Tone Maria Hansen:

Detta är ändringar för resten av livet. Det är ju också allvarligt egentligen. Och, jag tänker det är viktigt att bruke tid. Och det är det som, som varför jag känner är väldigt bekymrad, att det är så många aktörer som pressar på för att man ska få som så testosteron väldigt snabbt. Ta bort brösten väldigt snabbt.

Mikael Bjerkeli:

Och det tycker jag är otroligt skrämmande om jag tänker på hur potent dessa medicinska behandlingarna faktiskt är. Och hur mycket det kan göra om det är fel. Om det är fel så är det väldigt mycket att gå tillbaka på.

Anne Waehre:

Vi tänker att det kan i denna gruppen, men vi vet inte, att det kan vara personer som vi tidigare inte har sett och som vi är osäkra på har nytta av det här rätt och slätt. Av behandlingen.

Men man vet inte på sikt hur de kommer må heller. Man har ingen forskning på hur det går. Men man gör det och man hoppas och tror att det kommer gagna dem och att det kommer vara bra för dem.

Man “hoppas och tror att det kommer gå bra” säger hon. Inom sjukvården jobbar man ju vanligtvis efter vetenskap och beprövad erfarenhet.

I debattartikeln beskriver hon det själv som “experimentell behandling”.

Anne Waehre:

Jag tänker att det experimentella i det – i den kurvan här – som ni också har i Sverige så finns det personer som vi idag är osäkra på – har gott av behandling på sikt.

P-A Rydelius:

Nä, den är inte experimentell i ordets bemärkelse. Den följer en utredningsmodell som har prövats. Självklart kan utredningsmodellen behöva modifieras på olika sätt. Men huvuddelen av de som utreds och behandlas, de blir ju ändå nöjda.

I Sverige har man också sett att över hälften av tonåringarna har andra psykiatriska diagnoser, att de lider av självskadebeteende, autism och anorexia – och flera berättar om andra trauman – som övergrepp.

Är samma utredningsmodell och behandling, som använts tidigare, rätt att också använda på den nya gruppen? 

Karin:

Jag frågade igen, vad är det som ska bli bättre och på vilket sätt kommer det här att hjälpa ditt dåliga mående? Och hon kan inte, hon har inte liksom uttrycka det.

“Kristoffer”:

Vi har sett att hon bara mått sämre efter att ha påbörjat den här resan, den här förändringen, så är vi jätteoroliga att hon kommer fortsätta må ännu sämre om man driver den utvecklingen vidare. Det är förstås en jättestark oro som vi har.

Sametti:

I felt good. I think that I looked better. I liked my new figure.

When I look at the old photos of myself, before I started the treatment, I look a lot different from the face. Like, you know when... I had forgotten what I looked like. And then I looked at the photos , and I was like oh my god.

And I actually have some photos that I can show you…

Reporter:

Yes, yea…I would love to see the photos.

Sametti:

Now? Can you see.. So, here….Why did I ever feel the way I felt, I don’t understand.

Reporter:

No...

Det finns en anledning till att Sametti vill visa bilderna, för hennes könsbyte blev inte det hon hade hoppats på. 

När en ung person ska börja resan mot könskorrigering ges medicin som stoppar puberteten  – ett stopphormon. Det är starka läkemedel – som nu ökar i åldrarna 15-19 år.

Läkare säger att kroppen återgår till en normal utveckling, efter avslutad medicinering, men ingen vet vad som sker på lång sikt. Ett forskarteam som följt en patient, ser sjunkande IQ-nivå. Annan forskning visar på risker för benskörhet, och att medicinen kan påverka hjärna och hjärta. 

Läkemedelsverket godkänner och kontrollerar läkemedel. Men det är sjukvårdens ansvar vem som får medicinen – samma medicin och – samma dosering som vid kemisk kastrering av vuxna.

Karl Mikael Kälkner, klinisk utredare, Läkemedelsverket:

Fysiologiskt förväntar man sig ju vissa av de här sakerna. Vi vet ju om att kastrerar vi så får vi en hjärtpåverkan. Och vi vet att det finns en risk för skelettet när vi kastrerar också. Så att, och att det blir en mental påverkan, det är också nånting som vi ser när vi kastrerar män eller kvinnor, som inom de behandlingar som finns.

Reporter:

Och det är samma läkemedel?

Karl Mikael Kälkner:

Det är samma läkemedel. Samma verkningsmekanism. Så att vi skulle förvänta oss att se det hos flickor då, det förväntar jag mig att vi ska få.

Reporter:

Men här är det ju kroppar som är fullt friska. Det är tonårskroppar som håller på och växer, som är fullt friska fysiskt, men där man då förskriver såna här starka läkemedel. Vad måste då finnas i andra änden som nytta?

Karl Mikael Kälkner:

Åter igen, som jag sa. Jag tror att det det handlar om då, att man någonstans kan visa att individen mår bättre för att ta den risken.

Frågan om behandling diskuteras just nu i Storbritannien: en intern rapport läckte från den nationella könsmottagningen för barn. Personal oroas över att diagnoser ställs lättvindigt och behandling sker för fort. Vi försöker få prata med någon ansvarig.

Reporter:

How many kids come like here every….how many new referrals do you have like…?

Pressekreterare Tavistock:

So, 2017 to 2018 the last day we had, kind of from April to April....2519 young people referred to, we have the numbers of the...website, I can send you the last five years, the details.

You can film from other side of the road ..?

Reporter:

Yes, but we don´t yes of course….

Vi får inte komma in, men bara dagar senare hoppar en ledamot av klinikens styrelse av, för att kunna berätta offentligt.

Marcus Evans:

Gender service over damning report, here we are, front page of The Observer.

Reporter:

So how was the reaction over this..?

Marcus Evans:

Yea, no I mean, I had a lot of positive reports, saying, thank god you’re speaking out and this chap is seems talk a lot of sense.

My worries we are letting kids down.

We’re rushing things through under pressure in order to make everybody feel right, that we solved the problem. In effect, we haven’t solved the problem, we’ve just fitted in with a quick fix. It’s not that I’m saying that people should never transition, that’s not the point. It’s just slow things down. Think things through with them, over time and in depth.

We’re saying there is no long time research and studies – we don’t really know about the effects, the long time effects of the hormonblockers.

What’s going on, we don’t know but we are acting as we do.

Tavistock skriver till oss att de jobbar efter nationella riktlinjer och att barnens hälsa är deras högsta prioritet.

I Sverige är Olle Söder en av dom som behandlat flest barn med könsdysfori.

Olle Söder, endokrinolog, Karolinska universitetssjukhuset:

Det får ju vägas mot en, att dom här patienter, alltså dom har ett stort lidande om de inte får behandling, så man måste ju väga de här sakerna mot varandra.

Alltså, det är klart att jag vet vad som händer om man tittar på hormoneffekter, men om vi på lång sikt ser hur det går för de här patienterna, det har vi ju inte kunnat göra nån uppföljning av eftersom det här är en såpass ny grupp.

Reporter:

Är det ändå rimligt att man behandlar i den här utsträckningen som man gör idag?

Olle Söder:

Ja, man kan ju säga såhär att, att om de här personerna, återigen. De har ett stort lidande, de söker ju själva hjälp.

Men Marcus Evans – som är en erfaren psykoanalytiker – tycker inte att man bara ska bekräfta en tonåring som söker hjälp för könsdysfori. 

Marcus Evans, psykoanalytiker London:

I wouldn't get myself into an argument. I'd say ok – that's what you believe, and I understand, it's very important that I understand how you want to be seen. But my job is to try to understand who you are and what drives this sort of perception. I don’t want to get into an argument. I'm trying to empathize with the individual and the way they want to be seen. But I've got my own mind, my own mind is thinking about them. As a person.

Rekommendationen i Sverige är att ge stopphormon i högst tre år.

Nästa steg är testosteron.

Medicinering måste fortgå hela livet och de fysiska förändringarna är för alltid.

Även här finns risk för biverkningar: Hjärt- och kärlsjukdomar och vissa cancersorter.

Testosteron har tagits fram för män men i flera län skrivs det idag ut till fler flickor än pojkar – mellan 15 och 19 år.

Reporter:

Den här nivån har ju aldrig förut, har man ju aldrig förut sett, vad tänker du kring det?

Karl Mikael Kälkner:

Gör man en stor kursändring så måste man ju ha nån form av evidens som underlag för det.  Och det är ju då i det här fallet sjukvården som har tagit ställning och då blir det sjukvården nånstans som behöver besvara, vad är underlaget för deras tankar och skifte i behandlings, behandlingen.

Karin:

Och i och med att jag fick den här initiala känslan av att det här är inte riktigt bra, så började jag ju att läsa på. Och... Det stärkte, det stärkte min initiala känsla. Och då, då tänkte jag, för man tvivlar ju på att... ja det kanske är rätt för henne det här då, för det är ju det man får från alla hela tiden att det är såhär, såhär är det. Och det enda du kan göra som förälder är att stötta.

Men jag blev ju mer och mer stärkt i att det här inte är riktigt bra.

“Sofie”:

Vi upplever inte att vården erbjuder någonting annat än ett erbjudande om hormonbehandling och planering för kirurgi. Att operera om vårt barn. Och ge ja, hjälpa vårt barn att byta kön.

Och egentligen validerar att det är fel på henne då, bekräfta hennes känsla av att hennes kropp ska vara annorlunda. Och att det är starkt och modigt av henne att driva det här.

“Filippa”:

Jag är helt övertygad om att vården vill göra rätt, jag begriper bara inte att man inte reagerar mer över att det är en helt ny patientgrupp och att man inte är mer försiktig.

Och så frågar vi hur många är det som ångrar sig och då säger dom ”nej, men det är inga som ångrar sig”.

Karin:

Min största oro är att det här är, att det kommer från påverkan utifrån och att det här inte är grundat i henne och att hon kommer så småningom upptäcka det.

Karin jobbar med läkemedel som toxikolog och är orolig för att hennes barn ska ångra sig. På besök hos en könsmottagning frågar hon om risken och spelar in samtalet.

Dold inspelning:

Läkare:

Tittar man på ånger är det häpnadsväckande siffror skulle jag säga, inte ens en blindtarmsoperation har sådana siffror på 0.2 procent. Det är jättelågt.

Förälder:

Kan man ångra en blindtarmsoperation?

Läkare:

Jojojo, det kan man visst det, det finns människor som får livslånga komplikationer av kirurgi.

Karins barn säger till oss att det inte den könskorrigerande behandlingen är välgrundad och rätt.

Hur många ångrar sitt könsbyte?

En svensk studie visar att från 70-talet fram till år 2010: bara 15 personer, 2,2 procent

Men – hur många som ångrar sig i den här nya gruppen vet ingen.

“Filippa”:

Det är jätteviktigt att bekräfta och det är klart att du ska få könshormoner och det är klart att du ska få kirurgi och det här kommer gå på ett halvår ska du se, du behöver inte vänta längre än så för jag förstår att du mår dåligt.

Jag blir ju alldeles kall när jag förstår hur snabbt det kan gå och hur oförsiktigt man hanterar den här gruppen av faktiskt sköra människor.

Och jag har egentligen samma budskap till mitt barn som till vården att det inte får vara bråttom. Det måste gå att vänta, det måste vara huvudalternativet att vänta tills man har mogen ålder.

Karin:

Vänta. Vänta några år. Lev som man, lev precis som den du vill vara. Uttryck dig i vilket kön du vill. Men gör ingenting som inte går att ta tillbaka. Gör inget irreversibelt med din kropp.

“Mika”:

Alltså, det jag fick veta av vården var att, det är i princip ingen som ångrar sig.

Alltså, att någon, som jag, som född biologisk tjej och sen gjort hela transitionen och sen skulle ha gått tillbaka. Det, hade jag aldrig, aldrig hört om.

Ånger, eller detransition som det kallas, är känsligt att prata om i transvärlden. Vi har haft kontakt med “Mika” i över ett halvår. Hon har hela tiden tvekat om hon vågar berätta.

“Mika”:

Jag vill är rädd för att visa mitt ansikte för att detransition är ett så fruktansvärt känsligt ämne. Och för att det här är en verklighet som vi inte vill ska vara, eller finnas.

Jag är….

Jag vill inte visa mitt ansikte, för att, för att jag är rädd för vilka konsekvenser det skulle få. När det kommer till hur folk ser på att jag berättar min version. Som aldrig har blivit berättad i Sverige på detta viset tidigare. För att många inom trans- och queercommunityt skulle tolka det som ett hot, att det finns, att det finns helt andra historier också.

Vi vill så gärna att, att det ska va enkelt. Och inga konstigheter med den här behandlingen och att alla, alla mår bra efteråt. Och den bilden är vi väldigt bra på att visa utåt för att få mer acceptans och förståelse och sådär. Och, och det ser jag också en poäng med. Men vi måste kunna visa alla historier som finns. Och absolut inte för att skada någon, men för att, för att ge den bästa behandlingen möjligt, och för att ställa rätt diagnoser på folk.

“Mika” fick sin diagnos 2017. Hon var helt säker på att det var rätt väg för henne. Att hon var en kille. Född i fel kropp.

“Mika”:

Jag såg det verkligen som att mitt största hinder i mitt liv, är att min kropp inte, alltså att min kropp speglar inte vem jag är. Så om jag får löst den biten så, så kommer många andra saker att bli betydligt lättare.

“Mika”:

När jag fick, när jag fick min första dos av testosteron, det var... Alltså, det är svårt att beskriva för jag minns bara att jag var så otroligt, otroligt lycklig. Nu, nu händer det. Nu är det liksom nytt, nytt kapitel i mitt liv som startas här och nu.

Sametti:

So this is me, before I started any hormones.

Reporter:

Ahh…you look different from…

Sametti:

Yes, from the face.

I always thought that I am very ugly. But now when I look at myself, I just I never was ugly. Why on earth, why did I feel I am ugly in the first place. How did it start? It makes no sense.

Do you want to see more?

I had pretty bad dysphoria. And the treatment did take that away. But it didn't solve the problems in the long run

I think the first two years was very good.

I really like the strawberries.

Både Sametti och “Mika” föddes som flickor, dom berättar att de led av allvarlig könsdysfori, gick igenom stora könskorrigerande behandlingar.

Ändå mådde dom inte bra.

Samettis behandlades med mediciner och kirurgi i flera år – innan hon började tvivla.

Sametti:

And, then I also found the detransitioners from the internet.

And I was like oh my god. People like that actually exist.

“Mika”:

Plötsligt så hittar jag en video på en detransitionerad kvinna. Alltså, en tjej som har påbörjat, fått diagnos och påbörjat behandling när hon var 16, och sen när hon var 22 så hade hon kommit fram till att det här funkar inte. Och hon hade alltså gjort en video om detta på Youtube.

Då hade jag kanske gått i ett halvår och tvivlat på vad det var jag höll på med.

Youtube, Cari Stella: For those of you who is not familiar with me and my blogg, I am Cari, I am a 22 years old detransition woman. In fact i am one of the woman who wants to talk about pediatric transitioner, I transitioned socially at 15, I started hormones at 17 and I detransitioned after my 22 birthday.

“Mika”:

Jag upptäckte alltså efter hand att, att det finns liksom, det finns många detransitionerade. Det finns jättemånga detransitionerade, kvinnor framför allt. Det bara ingen som pratar om det.

James Caspian, psykoterapeut London:

Today we come for my lawyers to argue that we will be allowed a judicial review of my case, that is that Bath Spa universities decision to prevent my research into people who detransition gender. 

The University said oh, no you can't do the research, because the university might be criticized and that would be unacceptable. And they said – it is better not to offend people.

Brittiska psykoterapeuten James Caspian har i många år arbetat med transpersoner på sin klinik, men fick nej när han ville skriva en masteruppsats om dom som ångrar sig – en fråga han nu driver rättsligt.

Han menar att det till och med är tabu att prata om att det finns ångrare:

James Caspian:

I think that it's not just considered to be a politically incorrect research topic, it's considered to be a politically incorrect topic to discuss.

But it isn't that simple. Because we have to listen to what people are saying. Until I got into this I didn't really have an opinion about people who regretted. We thought they were very small in number. No one ever really talked about them. But I started to hear that there were more and more of them. And what they were saying to me was – that many of them felt damaged and traumatized.

They felt that when they said that they were reversing their transitions, they became very unpopular, some of them were vilified, there have been cases of people being very abused on the internet.

Who've reversed transition. So then, they don't want to speak out. So I think they wanted to speak through my research.

“Mika”:

Det är så fruktansvärt tabu och det är ett så.... Jag tror att man ser på det som ett så, så, ett så läskigt hot mot det klassiska transnarrativet.

Å, jag vill verkligen få fram allvaret i att va detransitionerad.

Men, att leva detransitionerade är ingen... Det är ingenting du vill. Det är ingen rolig verklighet.

“Mika” har fått kontakt med ett tiotal andra svenska ångrare, bara det senaste året.

Risken för att unga människor felaktigt får en diagnos och en oåterkallelig behandling har knappt diskuterats i Sverige – men Lundströmmottagningen i Västra Götaland märkte för ett par år sedan att patienter kom tillbaka. Idag har man traumabehandling för dem som ångrar könsbytet.

Lennart Fällberg,vårdenhetschef Lundströmmottagningen:

Den gruppen av patienter som ångrar sig, dom står inte på barrikaderna, det kan vi nog säga. Dom, dom har ett lidande, och dom är inte stolta över det här. Utan, det, det är kris. Det är kris på högsta nivå. Så.. Dom gör inget väsen av frågan, utan riktar nog väldigt mycket av skulden till sig själva. Att man har hamnat där man har hamnat. Och riktar inte skulden till vården.

Sametti:

I have been stupid. I have been extremely stupid. In so many ways, and I have been so delusional about so many things. That it's... It's embaressing. It's shameful.

I think that it's a very terrible thing in many ways, to realise that you have been wrong. You have been very delusional. And that you have done something irreversible to yourself.

Very boring house to be filming at. You know this is a student apartment so that I don’t have much stuff here. And also all the furniture they are included in this place like I don’t own them. And I really hate all the furniture they are so ugly I would like to throw them out but I can’t. Because they are, they belong to this place.

Lundströmmottagningen såg ju att patienter kom tillbaka – och det har påverkat personalen som fattar de avgörande besluten om diagnos och behandling.

Lennart Fällberg:

Alltså, det är väldigt mycket man inte vet.

Det är det som skapar den, den här, som vi kallar, etisk stress. Att, att vi inte har fullgod evidens för, för det vi gör.

Personalen upplever – etisk stress.

Men behandlingarna fortsätter. Hormoner och kirurgiska ingrepp.

På flickor opereras brösten bort – och operationerna har ökat i antal.

Vi begär ut ålder på dom som opereras, enligt sjukhusen är dom yngsta 16 år, men då bara om föräldrarna tillåter.

Alla sjukhus lämnar ut uppgifter om antalet operationer per åldersgrupp – utom Karolinska.

Kanske är det känsligt – för ingen annanstans i Sverige opererar man personer som är så unga som 14 år.

Per-Anders Rydelius:

Om brösten plågar mig så att jag inte kan visa mig ute, att jag inte kan va med andra ungdomar, om jag inte kan gå i skolan, om jag inte kan känna att jag trivs, ja då är det väl rimligt att om alla föräldrar, vi professionella, ungdomen har den uppfattningen, hjälpa henne och slippa bysten.

Reporter:

Är man säker på att en 14-åring förstår konsekvenserna av ett sånt beslut?

Om det nu är en väldigt ung person, ja då ligger det särskilt noggrann bedömning bakom. Men du har ju alldeles rätt att det finns ett dubbelt etiskt problem. Det oetiska i att inte hjälpa och underlätta lidandet, det oetiska i att vederbörande kanske 15 år senare ångrar sig.

Reporter:

Och vem bär ansvaret då?

Per-Anders Rydelius:

Ja, eftersom det i de här fallen har varit konsensus mellan barnet, föräldrarna, professionen så är ju det ett delat ansvar. 

Ett delat ansvar? Man lägger alltså en del av ansvaret på ett barn, som mår psykiskt dåligt.

“Mika”:

Alltså, nu i efterhand så tycker jag att det är helt sjukt rent ut sagt hur den här processen går till. För att det är. Det finns så lite stöd för allting.

Men... i grund å botten så är det. Det är vården som har ansvar för detta. Det är dom som ska kunna sätta en säker diagnos på mig. Det är dom som ska kunna säga att, du får den här behandlingen av oss för att vi vet att det kommer göra att du mår bättre.

I Socialstyrelsens kunskapsstöd: God vård av barn och ungdomar med könsdysfori – skrivna av bland andra Karolinskas egna läkare, rekommenderas bröstoperation vid könskorrigering – trots att “det vetenskapliga underlaget är otillräckligt”.

Bristen på vetenskaplighet – kunskap – återkommer i vårdens egna dokument – i en forskningsansökan till etikprövningsnämnden står rakt ut att det idag genomförs kirurgi, könskorrigering utan varken kvalitet säkring eller uppföljning.

“Mika”:

Jag, jag... Jag blir arg. Jag tycker att det är. Det fruktansvärt oansvarigt. Alltså, när jag, när jag gick in i detta så var jag ju..

Alltså min generation av framför allt många unga tjejer, många unga tjejer, som bara är lite annorlunda, sticker ut från den typiska tjej- eller kvinnorollen, vi är ett stort experiment i detta. Vi är testkaniner. Någonting som det inte finns tillräcklig vetenskap bakom. Var någonstans inom medicinen gör man på detta viset. Var någonstans spelar man med folks liv på detta viset?

Olle Söder:

Man kan ju inte byta hjärna på nån, det här sitter ju i hjärnan. Om man har en uppfattning som inte stämmer med kroppen, så försöker man ju ändra kroppen. Det är ingen optimal behandling, det här bygger ju på att man driver det så hårt och tycker det här, alltså, det här är deras viktigaste sak i livet att få det gjort. Då är ju frågan, ska vi inte hjälpa de patienterna?

Sametti:

Regret was not supposed to happen     and where am I now? Like, my problem still exist. I still haven't found a solution to them.

Nothing can be done about my body anymore. Because the surgeries and everything, they are irreversible. My voice is always going to sound like this. I will not get my breasts back. I will not get my, you know, the stuff back. Nothing can be done.

Sametti är på väg till läkaren, hon behöver hjälp att ändra sin juridiska identitet – till kvinna, igen.

Det är samma klinik, där hon en gång fick diagnosen.

Transvården är mer än bara vård – det är politik.

I Sverige bereder regeringen just nu ett lagförslag om att göra det snabbare och enklare att byta juridiskt kön, alltså personnummer. Att sänka åldersgränsen till 12 år.

Och att 15-åringar ska få operera underlivet utan föräldrars medgivande.

“Sofie”:

Vi hade nog förväntat oss att vuxna läkare, psykologer, kuratorer, skulle kunna säga till en femtonårig person att vi tror att ditt problem handlar om helt andra saker, att om dom kommer fram till att så är fallet. Att dom skulle kunna säga att vi tror inte att du kommer må bättre av hormonbehandling eller en könskorrigering, utan vi tror att du behöver det här istället. Nu är bilden att det finns ingen vuxen som vill säga det här till vårat barn.

Per-Anders Rydelius:

Det här är ett problem, men jag delar inte uppfattningen att vi skulle skynda på eller bortse från de här etiska konsekvenserna. Och är lidandet så uttalat att behandling ur etisk synpunkt måste ske. Då gör vi det.

Självklart är transvården viktig – för många säkert rätt väg. 

Men för dom andra – vem tar ansvar?

Dom flesta vågar varken prata om det eller återvända till sina klinker.

Sametti vågade.

Sametti:

Do I stop here?

I think they have been very very professional with me. So yeah. I am happy actually yes. I am feeling good now. And also they admitted that they had made a mistake, so I think that is a very big thing. That is a start.