Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna var tänkt att skapa en stabil regering trots dess minoritetsställning. Få frågor bedömdes vara av den karaktären att Vänsterpartiet i sak skulle kunna komma överens med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
I dag, ett år senare, kan vi konstatera att dessa bedömningar var felaktiga. Januariavtalet skapade en svårartad förbittring inom framför allt två partier: Vänsterpartiet och Moderaterna. I Vänsterpartiet för att man likställdes med Sverigedemokraterna och förklarades icke önskvärda av januaripartierna. I Moderaterna för det upplevda sveket av Centerpartiet och Liberalerna, som ju nobbade Ulf Kristersson och i stället släppte fram Stefan Löfven som statsminister.
Omöjligt för ett år sedan – inte i dag
För egentligen är det en sensation att Vänsterpartiet nu har gjort upp om delar av den ekonomiska politiken med sina traditionella huvudmotståndare, Moderaterna och Kristdemokraterna. Och dessutom att denna uppgörelse välsignas och möjliggörs av stöd från Sverigedemokraterna. För ett år sedan hade en sådan uppgörelse varit politiskt omöjlig. Det är den inte i dag. Och det säger ganska mycket om de krafter som satts i rörelse efter januariavtalet.
Moderaterna å andra sidan är så heta på att ge Stefan Löfven och Centerpartiet en näsbränna att de inte bara är beredda att tumma på den ordnade budgetprocessen, som de tidigare alltid hyllat, utan också göra upp med Vänsterpartiet trots att de inte fått igenom ett enda av sina förslag för att stärka polis och rättsväsende.
M fick vika sig för V
När Moderaterna förra veckan lanserade sitt förslag om en extrabudget var nämligen kraven på mer pengar till polis och rättsväsende lika viktiga som kravet på mer pengar till välfärden. Det har också präglat Moderaternas retorik under hela hösten och vintern: Inget är viktigare än att bryta den alarmerande brottsutvecklingen i landet. Därför är partiets viktigaste krav skärpta lagar och mer resurser till polis och rättsväsende. Redan i sommartalet förra året grundlade Ulf Kristersson denna retorik och politiska inriktning.
Men när den färdiga budgetuppgörelsen med V och KD presenterades idag fanns inte en rad med om polis och rättsväsende. Inte en krona. Av naturliga skäl. Det ville inte Vänsterpartiet höra talas om.
En örfil åt Centern
För Moderaterna är i stället framgången med den här uppgörelsen främst taktisk. Man lyckas inte bara underminera regeringens auktoritet utan har också fått med sig Vänsterpartiet på att ge Sverigedemokraterna en avgörande roll för det här budgetbeslutet. Därmed bidrar också Vänsterpartiet till att normalisera Sverigedemokraterna, vilket är det Moderaterna vill.
Att samtidigt kunna ge Centerpartiet en örfil är en välkommen bonus för förbittrade moderater, som ännu inte glömt sveket för ett år sedan. Det är därför ingen tillfällighet att den stora finansieringsposten är Centerpartiets paradfråga om ingångsavdrag för företag som nyanställer unga och nyanlända. Nu stoppas det förslaget. Att Miljöpartiets nya variant av friåret samtidigt stryks är det nog inte många som gråter över. Inte heller att Stefan Löfvens innovationsråd nu begravs.
Mer till kommunerna
En konsekvens av uppgörelsen, om den nu fullföljs i riksdagens finansutskott, är att kommuner och regioner får 2,5 miljarder kronor mer till välfärden än med regeringens förslag. Det är självfallet viktigt för skuldtyngda kommuner, men knappast något som Moderaternas partiledning legat sömnlös över tidigare.
Trots dessa tillskott bedömer Sveriges kommuner och regioner, SKR, ändå att det samlade underskottet inom landets kommuner alltjämt kommer att vara högt. Enligt de senaste beräkningarna lär det hamna på drygt 25 miljarder kronor år 2023, vilket visserligen är stort, men ändå en klar förbättring jämfört med i oktober förra året, då SKR bedömde underskottet till 43 miljarder kronor år 2023.
Kan få betydelse för minoritetsregerandet
Frågan är också vad dagens besked i riksdagen betyder för budgetprocessen och minoritetsregerandet, som ju historiskt varit en vanlig företeelse i Sverige.
Det vi nu ser, med en opposition som del för del kan demontera regeringens budget, undergräver inte bara den här regeringen, utan också kommande minoritetsregeringar. Skulle Ulf Kristersson själv bli statsminister för en minoritetsregering efter nästa val kan han alltså vara säker på att utsättas för samma behandling i riksdagen. Om detta är det nya normala i riksdagen kan minoritetsregerandet snart vara historia i Sverige.
Vänsterpartiets deltagande knäckfrågan
En annan konsekvens av dagens beslut kan vara att januaripartierna bestämmer sig för att också börja förhandla med Vänsterpartiet. Att utestänga V från alla förhandlingar var ett krav från Centerpartiet och Liberalerna, men den strategin har visat sig vara helt misslyckad. I stället visar dagens besked tydligt att såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna kan utöva ett direkt politiskt inflytande i riksdagen. Och att drivkraften bakom detta är just januariavtalet.
Vill regeringen undvika liknande motgångar framöver, och de lär komma, räcker det med att statsministern ringer till Vänsterpartiets ledning och bjuder in dem till förhandlingsbordet. Men frågan är om Centerpartiet och Liberalerna kan acceptera det.