Liberalerna är det parti som visat sig vara mest splittrat under höstens och vinterns regeringsprocess. Först efter en uppslitande intern debatt lyckades Jan Björklund få majoritet i partiet för sin linje att inleda ett samarbete med Socialdemokraterna.
Men de interna motsättningarna i regeringsfrågan och en fortsatt nedgång i opinionen för Liberalerna knäckte slutgiltigt Jan Björklund.
När regeringsuppgörelsen väl var i hamn såg han ingen annan utväg än att i dag avisera sin avgång. Hade han valt att försöka hålla sig kvar hade partiet med all sannolikhet avsatt honom. Det var Jan Björklund väl medveten om. Bättre att förekomma än att förekommas, alltså.
Missnöje i partiet
Det finns flera förklaringar till att Jan Björklund, en av svensk politiks skickligaste taktiker, nu väljer att hoppa av. Den kanske viktigaste är att det finns ett stort missnöje i hans parti över uteblivna valframgångar. När Jan Björklund tillträdde 2007 hade dåvarande Folkpartiet 7,5 procent av rösterna i valet 2006. I senaste valet fick Liberalerna 5,5 procent. I opinionsundersökningarna efter valet har partiet fortsatt att tappa mark – i en del mätningar ligger Liberalerna under riksdagsspärren. Det här skapar nervositet i ett parti som ser sig som liberalismens självklara banérförare i Sverige.
Inom Liberalerna finns också ett missnöje med att den nuvarande partiledningen inte klarat av konkurrensen från sin liberala huvudkonkurrent, Centerpartiet.
Hans ställning har undergrävts
Även om Jan Björklund lyckades driva igenom sin linje att Liberalerna nu ska inleda ett samarbete med Socialdemokraterna, innebar den konfliktfyllda processen i det egna partiet, att Björklunds ställning successivt har undergrävts efter valet. En tredjedel av partiets förtroenderåd röstade emot partiledarens förslag, vilket inte kan ses som något annat än ett svaghetstecken för partiledningen.
När opinionssiffrorna samtidigt fortsatte att falla var Björklunds öde beseglat. Endast genom att själv avisera sin avgång kunde han förekomma de avgångskrav som annars skulle ha infunnit sig.
Och även om han för några år sedan överlevde en uppslitande partiledarstrid mot Birgitta Ohlsson hade hans odds denna gång varit betydligt sämre. Nu skulle han med all sannolikhet ha röstats bort.
Kommer strax efter uppgörelse med S
Samtidigt är det fullt naturligt att en partiledare avgår efter tolv år på posten. Och i någon mening är det förstås aldrig rätt tillfälle att avgå. Visst, nu befinner sig partiet i början av en mandatperiod och med gott om tid för en ny ledare att ta plats på den politiska scenen. Men samtidigt kan man förstås ifrågasätta det lämpliga i att avgå några veckor efter att en regeringsuppgörelse med Socialdemokraterna har träffats.
En uppgörelse som Liberalerna behöver satsa allt på att sälja in hos väljarna för att inte utplånas i opinionen. Att avgå några månader innan en viktig valrörelse till Europaparlamentet kan förstås också drabba ett parti som befinner sig i ett prekärt läge.
Med tanke på motsättningarna inom Liberalerna i regeringsfrågan ska det heller inte uteslutas att en ny partiledare kommer att inta en helt annan hållning än Björklund och i stället försöka lotsa partiet tillbaka till Alliansen.
En tongivande skolpolitiker
Jämför till exempel med Decemberöverenskommelsen, där samtliga medverkande partier var helt överens, men där partiledarbytet i Kristdemokraterna snabbt ledde till att uppgörelsen sprack.
Jan Björklund har inte bara varit partiledare utan också en av Sveriges mest tongivande skolpolitiker under lång tid. Han har medverkat till stora förändringar av svensk skola, förändringar som både hyllats och kritiserats.
Ingen given efterträdare
När Björklund nu avgår finns ingen given efterträdare. Riksdagsledamoten Johan Persson kan känna sig kallad att kandidera liksom ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson. Vilka möjligheter de har att bli valda är dock oklart. Utanför riksdagen finns bland annat före detta integrationsministern Nyamko Sabuni, men också stödet för henne måste betraktas som osäkert. En annan möjlig kandidat är före detta riksdagsledamoten och ministern Erik Ullenhag, numera ambassadör i Jordanien.
Borgarrådet i Stockholm Lotta Edholm är en annan tänkbar kandidat. EU-kommissionären Cecilia Malmlström skulle bli vald om hon ville, men har sagt att hon tänker lämna politiken.
Birgitta Olsson, som förlorade partiledarstriden mot Jan Björklund för några år sedan, har visserligen helt lämnat partipolitiken, och det är högst osäkert om hon är villig att ge sig in i hetluften igen.