Under valrörelsen 2014 fullkomligt kryllade det av prylar när Sveriges partiledare debatterade med varandra. Enligt Jenny Madestam, statsvetare och politisk kommentator i Expressen, är tanken att rekvisitan ska göra politikernas budskap mer effektfulla.

– Det blir ett överraskningsmoment. Men det handlar också om att få uppmärksamhet i media, rekvisitan är inte bara för åhörarna, säger hon.

”Blir gammal skåpmat”

I den här valrörelsen har rekvisitan, givet vissa undantag, däremot lyst med sin frånvaro. Jenny Madestam har flera teorier på vad det kan bero på.

– Allting går oftast i trender. För tio år sedan skulle man ha lite lätt utsvängda brallor, nu är det raka byxor som gäller. Man imiterar varandra. Men jag tror också att det hänger ihop med att vi har haft ett ganska allvarligt politiskt samtal och klimat sedan flyktingströmmarna och krisen 2015. Sedan dess har mycket handlat om negativa saker.

– Människor dör i sjukhusköer men det kanske inte skulle vara så smakligt att ta fram en dödsannons. Dessutom har vi redan sett det. Kommer Fridolin med kolbiten igen då blir det gammal skåpmat. Man måste hela tiden förnya sig i sättet att framföra sina budskap.

”En stor risk”

Det känns som att det är lätt att bli hånad också?

– Absolut, det håller jag med om. Det är självklart en stor risk man tar, man kan uppfattas som löjlig eller så känns det malplacerat. Det är ytterligare ett raster som kan krångla till det. Det gäller också att man har riktigt bra tajming så att det inte blir märkligt.

Funkar rekvisitan då?

– Det har väldigt mycket att göra med vad det är för sak man har med sig. Första gången kolbiten kom upp tyckte jag absolut att det förstärkte budskapet. Det var väldigt tydligt, säger Jenny Madestam och fortsätter:

– Rekvisitan måste vara lätt att förstå. Man kan ju inte komma med en rebus som man ställer de andra debattörerna eller tittarna inför.