I snart ett decennium har Yvonne Nordlund vetat att hon bär på MRSA.

– I nio år har jag känt mig som den smutsiga patienten. Det känns som om jag har pest, säger Yvonne Nordlund när SVT:s Friktion besöker henne och hennes make Hans i deras hem i Garphyttan.

I början kom personalen in med stora utrustningar med visir, handskar, munskydd och förkläden, berättar Yvonne.

– Då kände jag mig äcklig. Jag kände ju att de inte ville vara nära mig. Då blir man nästan rädd för sig själv.

Besvärligt att leva med

Yvonne vet inte säkert hur hon fick MRSA, men hon tror att det var vid ett tillfälle för nio år sedan då en sjuksköterska som hade hand om henne slarvade med hygienen. Förmodligen har Yvonne i sin tur smittat Hans.

– I början var det riktiga restriktioner om hur man skulle bete sig. Jag som rörmokare skulle inte jobba på äldreboende till exempel, berättar Hans.

Det är krångligt att leva med MRSA. Framförallt i kontakterna med vården. Yvonne har diabetes och en del andra hälsoproblem och hon beskriver hur vårdpersonalen behandlar henne väldigt olika. Ibland behandlas hon som pestsmittad och ibland tar man istället väldigt lättsinnigt på hennes MRSA. Det är tärande, ovissheten om hur hon ska bli bemött och känslan av att hon hela tiden måste stå på sig för att inte riskera att smitta andra eller få en dödlig blodförgiftning.

”En social sjukdom”

Det sociala stigmat är också plågsamt. Hon berättar hur kollegor slutat krama henne på morgonen och hur vänner dragit sig tillbaka.

– De ringer och mailar hellre, det är ju smittfritt. Och då blir man lite sådan själv också att man hellre mailar och ringer än tar kontakt. Man blir påverkad på det viset, så det är en social sjukdom, helt klart.

Omgivningens oro är överdriven. Det är ingen fara att ta i hand, så länge de tvättat händerna och inte har några öppna sår. I vanligt umgänge så är risken minimal att smitta. Skulle någon råka få några enstaka MRSA-bakterier på sig så är det normala att de konkurreras ut av den vanliga bakteriefloran. Det är framförallt i sjukhusmiljö som risken är stor. Många som går på antibiotika, många sjuka och sköra, många öppna sår och katetrar.

– Man får ju lita på mig, jag är försiktig. Jag går inte på någon utan att ha tvättat händerna och har jag sår på händerna tar jag aldrig någon i handen, berättar Yvonne.

”De tycker att vi får skylla oss själva”

Yvonne är klassad som kronisk MRSA-bärare. Men hoppet om att bli av med eländet lever. De är båda rejält trötta på det sociala stigmat, trötta på rädslan, trötta på att hela tiden behöva vara på sin vakt.

– Ibland undrar man ju om man inte bara kunde få en dunderpenicillinkur och bli av med det här, men det funkar ju inte så, säger Hans.

– Ibland blir jag riktigt förbaskad. När en sjuksköterska säger att det kanske vore bättre att ni bodde på olika håll. För då smittar vi inte varandra, då skulle det lösa sig. Det är ju rent kränkande. Det är vårt fel att vi bor ihop och tar på varandra och ligger i samma sovrum. Så vi får nästan skylla oss själva, menar de, säger Yvonne.

”Jag har en livlina”

Yvonne tror att det blir en infektion som blir hennes död till slut. Och rädslan finns där hela tiden. Men läkarna har sparat en slags antibiotika som förhoppningsvis biter på Yvonne om hennes liv skulle vara i fara.

– Jag hoppas det i alla fall. Det är min livlina.

Yvonne ser dystert på framtiden. Hon tror att många fler kommer att få det som hon.

– Vi människor har slarvat. Antibiotika så fort man har ont i halsen, det är ju inte klokt. Jag hoppas bara att mina barnbarn slipper bli lidande av hur vi har ställt till det.

Tror du att barnbarnen kommer kunna ta antibiotika?

– Nej, tyvärr. Inte när de blir vuxna. Vi håller på att förinta oss själva.