Malin Hidborn är verksamhetsledare på en arbetsplats där det finns både hörande och döva. Malin är själv döv eller teckenspråkig som hon hellre säger. De tekniska hjälpmedlen på Malins arbetsplats underlättar kommunikationen mellan kollegorna men ibland behövs det en teckenspråkstolk, till exempel vid utbildningar och personalmöten. Då kan landstinget eller arbetsförmedlingen bidra till kostnaden för tolken. Men vem som ska betala beror på vad mötet handlar om och om det är den hörande eller döva som leder mötet.

– Om en hörande verksamhetsledare ska leda ett möte då ingår det i något som kallas vardagstolkning och då står landstinget för kostnaden av tolken. Men om jag som är döv leder mötet, det vill säga utför arbetet, då måste jag eller min arbetsgivare betala tolkkostnaden själva, berättar Malin Hidborn.

Måste skriva in sig på arbetsförmedlingen

Det innebär att det kan bli dyrt att anställa döva. En teckenspråkstolk kostar omkring 800 kronor i timmen och det behövs ofta två tolkar som kan lösa av varandra. Bidraget från arbetsförmedlingen är 50 000 kronor per år vilket inte räcker till särskilt många tolktimmar. Det förutsätter också att den som är döv är inskriven på arbetsförmedlingen, trots att personen i fråga har en anställning.

– Det känns kränkande även för mig som arbetsgivare att det första jag måste göra efter att ha anställt Malin är att be henne gå till arbetsförmedlingen och skriva in sig, säger Inger Eriksson som är Malins chef.

Tvingas hävda ”nedsatt arbetsförmåga”

Arbetsförmedlingen kan även bidra till tolkkostnaderna genom en ekonomisk ersättning som kallas stöd till personligt biträde men det stödet förutsätter att arbetsgivaren intygar att den anställde har en nedsatt arbetsförmåga. Något som både Malin och hennes chef värjer sig emot.

– Jag har ju anställt Malin för hennes unika kompetens. Att hon är teckenspråkig är en merit och inte en funktionsnedsättning, säger Inger Eriksson.

– Jag vill inte skriva in mig på arbetsförmedlingen, jag är döv men jag anser inte att det innebär att jag har en nedsatt arbetsförmåga, säger Malin Hidborn.

”Systemet är diskriminerande”

Åsa Gustafsson är studierektor på avdelningen för teckenspråk på Stockholms universitet. Hon är själv teckenspråkstolk sedan 30 år tillbaka och medverkade i utredningen som ligger bakom lagstiftningen om tolktjänster för döva som kom 1994. Hon är kritisk till hur systemet med tolktjänster fungerar idag.

– Det finns många problem, men det stora problemet är attityden som finns inom systemet, att det mer är en dövtolk ”man ska ha” än en teckenspråkstolk. Det är ju båda parter i ett samtal där man inte talar samma språk och därför behöver en översättning. Även den hörande personen är en brukare av tolktjänsten. Nu blir det istället så att en döv behöver en tolk för att den ska kunna interagera med det hörande samhället. Den ensidigheten är väldigt problematisk och i sig diskriminerande.

Döva ses som passiva

Malin Hidborn menar att det nuvarande systemet bygger på att den som är döv är en passiv mottagare av information.

– Så länge man är patient, arbetssökande eller om man studerar då är det oftast inga problem alls med tolktjänst. Men så fort en teckenspråkig person får en anställning, det är då problemen dyker upp, säger hon.

Krångligt system

– Det är ju precis samma innehåll i de möten som jag och min chef håller, men betalningsansvaret ser olika ut beroende på vem av oss som leder mötet. Det är väldigt svårt att förstå.

Admistrativt otympligt och rättsosäkert

För arbetsgivaren handlar det inte bara om att hålla reda på om mötet eller utbildningen kommer att innehålla moment där det antingen är landstinget eller arbetsgivaren/arbetsförmedlingen som ska  bidra till tolkkostnaden.

Eller om det kanske är ett möte som både innehåller ”vardagstolkning” (landstinget) och ”kompetenshöjande insatser eller ”utförande av arbete” (arbetsförmedlingen). Det handlar också om att kunna administrera systemet.

–Det är olika sätt att söka tolk, olika sätt att fakturera och när det gäller landstingen så tolkar de reglerna olika, säger Inger Eriksson.

– Vi har informationsmöten en gång i veckan då vi behöver teckenspråkstolk. Under en period tillhörde tre av mina anställda ett landsting medan den fjärde tillhörde ett annat landsting. Hennes landsting betalade bara för deltagande i informationsmöten en gång i månaden medan det andra betalade för möten en gång i veckan. Det ska vara lika i hela landet men det är det inte. Det finns ett stort tolkningsutrymme.

Systemet ses över igen

2011 föreslog en statlig utredning att systemet med tolktjänster skulle förändras. Utredningen välkomnades av organisationerna för döva och hörselskadade, men skickades aldrig ut på remiss utan lades i malpåse. Men sedan i höstas ses systemet över på nytt av en arbetsgrupp på Socialdepartementet. Arbetsgruppen ska enligt direktiven bland annat överväga för- och nackdelar med samlad administration för beställning av tolktjänster och kunna föreslå hur ”en ingång” av bokning av tolktjänst ska organiseras och finansieras. Översynen väntas bli klar senare i vår.

– Man skulle ju önska att systemet såg likadant ut för hörande och döva och att det var enhetligt system för hur man söker tolk och vems betalningsansvar det är, säger Inger Eriksson.

– I dag har vi ett modernt samhälle med en snabb teknikutveckling och massor med hjälpmedel och ändå ses döva fortfarande som problemet. Man glömmer att teckenspråk är ett riktigt språk och inget hjälpmedel, säger Malin Hidborn.