Vid 60-talets slut ledde det auktoritära styret under president de Gaulle, höjd inflation och stigande arbetslöshet till ett pyrande missnöje bland framför allt många unga i Frankrike.

Våldsamma veckor

Den tändande gnistan bakom den franska studentrevolten var när utbildningsdepartementet beslutade att stänga universitetet i Nanterre efter att det ockuperats av vänsterradikala studenter i flera veckor. Men protesterna riktades även mot det föråldrade undervisningssystemet där universiteten styrdes utan studenternas inflytande.

Under några våldsamma veckor i maj och juni 1968 drabbade så tusentals studenter samman med polis och militär på Paris gator. Bilder av stenkastning, blödande studenter och polisens tårgasbomber kablades ut över världen.

”Kämpade mot samma mål”

-Visst påverkades vi av det som hände i Paris. Det gav en känsla av sammanhang, av att vi var fler som kämpade mot samma mål, säger Anders Carlberg, numera vd för Fryshuset i Stockholm, då ordförande för Vänsterns ungdomsförbund och ledande gestalt bakom kårhusockupationen.

Vänstervågen svepte över Europa. Protesterna mot Vietnamkriget dominerade debatten, i Båstad lyckades demonstranter stoppa en tennismatch mellan Sverige och apartheidstyrda Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och tidigare under året hade även studenter i bland annat Polen, USA och Tyskland demonstrerat våldsamt.

Kårhuset ockuperades

När den svenska socialdemokratiska regeringen presenterade sin nya utbildningsreform UKAS i maj 1968, blev det den utlösande faktorn för det svenska studentupproret med kårhusockupationen i Stockholm som huvudpunkt.

UKAS, en ny studieordning med fasta studiegångar, betraktades av motståndarna som ett försök från statsmakterna att kontrollera den högre utbildningen och i protest ockuperade de kårhuset.

-Det var kaotiskt. En grundstämning av att vilja förändra världen, men också bitvis fanatiskt och överdrivet med inblandning av både värsta rebellmaoistgänget och rena fascister från Nordiska rikspartiet som alla ville få sina röster hörda, berättar Anders Carlberg för Rapport.

”Makten hotad”

Ockupationen pågick i tre intensiva dygn och fick enorm uppmärksamhet i medierna innan aktivisterna fördes bort av polis.

Trots att Anders Carlberg nu, 40 år senare, är ganska trött på att tala om de där dygnen, hörs ändå en viss stolthet i hans röst när han berättar om kårhusockupationen:

-Jag har förstått i efterhand att männen vid makten kände sig betydligt mer hotade av oss än vad vi förstod då. Sten Andersson (då socialdemokraternas partisekreterare) har berättat att Tage Erlander var jävligt skakad. Vi lyckades ju fullständigt dominera debatten de där dagarna, säger han.

Världen förändrades

Anders Carlberg har kallat 1968 ”en barnmorska för kvinnorörelsen, miljörörelsen och en växande medvetenhet om en ojämlik värld”.

-Det skedde ett antiauktoritärt paradigmskifte där och då. Tidigare hade det varit männen som satt vid makten som styrde debatten helt. Plötsligt dök det nu upp demonstranter som krävde att få delta i debatten. Den värld där makthavare kunde driva igenom nästan vad som helst oemotsagda gick i graven och en annan politisk dagordning tog form.

Kvinnorörelsen växte fram

I skuggan av studentupproret och FNL-rörelsen växte sig en annan rörelse allt starkare. Kvinnors rätt till arbete, synen på kvinnors kroppar och rätten till fri abort stod på plakaten hos den spirande kvinnorörelse som började göra sig allt mer hörd under slutet av 60-talet.

Enligt Gunilla Thorgren, författare och journalist som var med och startade Grupp 8, var 1968 års händelser inte av någon större vikt för kvinnorörelsen. Däremot kunde man på ett något oväntat sätt dra nytta av den allmänna vänstervågen:

-Det var många unga studentskor som engagerade sig i studentupproret, bara för att upptäcka att det bara var män som fick prata på protestmötena, som bestämde, och att kvinnorna reducerades till kaffekokare. Då kom de till oss i stället, berättar hon.

”Backlash i klasskampen”

Enligt Gunilla Thorgren har i själva verket kvinnorörelsens strävanden varit den enda bestående behållningen av det sena 60-talets radikalisering och kamplusta:

-Om man ser till vänsterrörelsernas klasskamp så har det, förutom de arbetsrättsliga landvinningarna, snarare skett en kraftfull backlash de senaste åren i och med fackföreningarnas försvagades ställning. Kampen för kvinnors rättigheter står däremot fortsatt stark.

-Jag kan nästan lova dig att du inte kan hitta en enda kvinna som deltog i kvinnokampen på 60- och 70-talen som ångrar det i dag. Däremot finns det många, i dag framgångsrika, män som helt tar avstånd från sitt forna politiska engagemang inom 68-vänstern, säger Gunilla Thorgren.

Positivt och negativt arv

När Anders Carlberg försöker summera 68-rörelsens arv till eftervärlden fastnar han för en positiv och en negativ aspekt:

-Det politiska samtalet har förändrats och det finns en bredare samhällsdebatt med fler aktörer. På den negativa sidan blev 1968 en illustration av att skillnaden mellan hängivenhet och fanatism är väldigt liten. Det märktes under den perioden och det märks i många rörelser även i dag, avslutar Anders Carlberg.

Frida Pettersson