När Arbetsmiljöverket fattade sitt beslut om Serafen var budskapet tydligt. “Arbetsmiljöverkets bedömning är att munskydd är den minsta godtagbara nivån för skyddsutrustning för användning under så kallat heltäckande visir”, hette det i ett protokoll.
Men efter påtryckningar från bland annat kommunernas organisation SKR så mildrades hållningen. Ledningen körde också över sin egen expert, som efter en vetenskaplig genomgång kommit fram till att ”visir ensamt inte skyddar” mot smitta.
Den nya linjen är nu att man ska avgöra på varje arbetsplats, inför varje arbetsmoment, om visir räcker eller inte. (Se faktaruta.)
Måste följa Folkhälsomyndigheten
Statsvetaren Monica Andersson, som bland annat varit riksdagsledamot (S), statssekreterare och generaldirektör för Banverket, reagerar på uppgifterna.
– Det är ytterst allvarligt. Vi har ett oberoende rättsväsende, och när en myndighet tolkar lagtillämpning så är de en del av rättstillämpningen. Då ska de vara oberoende. Myndigheter måste prata med varandra men när det gäller att tillämpa lagen får de inte klampa in på varandras områden.
Ändringen har internt motiverats med att budskapen måste stämma överens med Folkhälsomyndighetens rekommendationer, som inte har något liknande munskyddskrav. Flera som jobbat med ärendet har markerat genom att inte vilja ha med sina namn med i myndighetens yttrande till förvaltningsdomstolen.
– Det är ytterst ovanligt och en exceptionell situation när medarbetare tvingas agera så. Jag tycker det är hedervärt, de ger uttryck för civilkurage, säger Monica Andersson.
“Får inte klampa in”
Arbetsmiljöverket ställer inte upp på en tv-intervju, utan svarar skriftligt: “Vi väger in de bedömningar och synpunkter som kommer in under processen, sedan landar det i ett yttrande från myndigheten som chefsjuristen skriver under. Det är så vi jobbar, enligt myndighetens arbetsordning”.
Myndigheten har i olika sammanhang tillbakavisat att man skulle ha backat efter påtryckningar. Men när det gäller anpassningen efter Folkhälsomyndighetens rekommendationer, så bekräftar man delvis detta:
“Folkhälsomyndighetens rekommendationer är självklart viktiga, så även här. Våra beslut efter ett skyddsombudsstopp baseras på förhållandena på varje arbetsplats, det aktuella kunskapsläget och de lagar, regler och rekommendationer som finns från bl a Folkhälsomyndigheten.”
Från ”minsta godtagbara nivå” till ”om” – så backade myndigheten
Den 7 april beslutar Arbetsmiljöverket att förbjuda Serafen att ”utföra patientnära arbete med brukare med konstaterad eller misstänkt covid-19-smitta” om man inte bär ”adekvat skyddsutrustning”. Detta preciseras som att ”visir ska bäras i kombination med munskydd.”
Den 8 april skrivs ett besöksprotokoll där det heter att ”Arbetsmiljöverkets bedömning är att munskydd är den minsta godtagbara nivån för skyddsutrustning för användning under så kallat heltäckande visir.” (SVT:s kursivering.)
Under de påföljande dagarna utsätts Arbetsmiljöverket för ett starkt tryck från både organisationen SKR, Stockholms stad och andra myndigheter. Ledningen meddelar internt att man måste anpassa sin hållning för att komma i linje med Folkhälsomyndighetens mildare rekommendationer.
Den 23 april skriver myndighetens sakkunniga läkare ett utlåtande med en tydlig slutsats. ”En vetenskaplig genomgång av visirets funktion som skydd vid infektioner, kommer till slutsatsen att visir ensamt inte skyddar luftvägarna mot droppsmitta, utan ska kombineras med skydd för luftvägarna.” (SVT:s kursivering.)
Några dagar senare, den 27 april, skickar Arbetsmiljöverket ett yttrande till förvaltningsdomstolen, där slutsatsen inte finns med, och där man inte heller skriver om någon minsta godtagbara nivå. I stället heter det att ”En lokal riskbedömning av varje arbetsmoment behöver göras för att avgöra om ett visir ger tillräckligt skydd mot stänk av kroppsvätska eller om ytterligare skyddsutrustning behövs.” (SVT:s kursivering.)