Bilderna har nått de flesta av oss. De på människor – kvinnor, män, äldre, små barn – som går av en färja och vidare in i vad de hoppas ska bli sitt nya hemland. Bara sedan september månad har över 40.000 flyktingar kommit till Sverige för att söka asyl.

Vad bilderna inte berättar är vad dessa människor har lämnat bakom sig. För många handlar det om minnesbilder som dröjer sig kvar långt efter att flykten stannat.

Man räknar med att nästan en tredjedel, 30 procent, har gått igenom krig, tortyr eller andra saker som varit traumatiserande. Enligt Röda Korset vet man inte exakt hur många det handlar om, men klart är att det är tusentals människor. Vissa av dem har trauman som kan läka av sig själva, medan andra behöver specialiserad traumabehandling.

– Det är människor som kan ha sett anhöriga dö på nära håll, eller så kan de ha genomlevt tortyr. Sedan ser vi även fall där själva flykten har varit traumatiserande, där familjemedlemmar drunknat till exempel, säger Eva Hall, vårdchef på Röda Korset.

– Jag tror att siffran 30 procent är i underkant.

Många kommuner saknar specialistvård

Det finns 14 mottagningar för krigs- och traumaskadade i Sverige. Sju av dem drivs av Röda Korset, sex är region- och landstingsdrivna – och en är privat.

– Det är på tok för lite, och det finns landsting i stora delar av Sverige där det inte finns någon vård alls. Och sen ska man komma ihåg att vi har två mottagningar i Stockholm och två i Göteborg. Det betyder att de vita fläckarna är ännu större. I stora delar av norra Sverige och hela Småland till exempel finns ingenting, säger Eva Hall.

På Röda Korsets mottagningar vårdar man varje år omkring 1.600–1.700 patienter, berättar Eva Hall.

Hur många patienter blir utan vård?

– Det vet vi ju inte exakt, och det är ett allvarligt problem. Men vi vet att många fler hade behövt vård, och rimligen blir behovet större eftersom allt fler flyktingar kommer för att söka asyl.

Kan inte de här människorna få hjälp i den ”vanliga vården”?

– Vi tycker att det är viktigt att man har en gedigen kunskap om den här gruppen, vad de varit med om och hur det sett ut i hemlandet. Dessutom kan det vara svårt för de här människorna att identifiera sig som en patient inom psykiatrin, trots att man varit med om fullständigt galna situationer.

Hon är en av två behandlare i Norrland

Nu har verksamhetschefer, psykologer och läkare vid traumaklinikerna bildat ett nätverk, och varnar för att flyktingar riskerar att inte få vård eftersom tillgången till traumabehandling är dålig, och ibland obefintlig, i stora delar av landet.

En av dem som är med i nätverket är Astrid Jansson-Lindgren, hon är verksamhetschef vid Röda Korsets kris- och traumamottagning i Skellefteå.

Tillsammans med en kollega täcker hon området Lappland, Norrbotten och Västerbotten, en tredjedel av Sveriges yta.

– Vi har problem med de stora avstånden, både för oss och patienterna. Varje resa tar nästan tre timmar enkel väg. Vissa av patienterna åker på sextiden på morgonen och kommer hem klockan åtta på kvällen.

– Det allra värsta är ju för dem som kommer från Vilhelmina. De åker jättetidigt och är framme vid lunchtid, sedan måste de skynda till bussen strax efter klockan ett. De hinner inte ens äta lunch. Det är ensamkommande pojkar, de skulle egentligen behöva komma en gång i veckan, säger Astrid Jansson-Lindgren.

Flera vittnar om problematiken

Trycket är hårt på de mottagningar som finns, väntetiden varierar från en månad i Göteborg till tolv månader i Malmö och Skövde. SVT Nyheter har varit i kontakt med flera av verksamhetscheferna och läkarna som arbetar med traumavård.

De svarar alla samma sak på frågan om vilket det största problemet är: otillgängligheten.

”Huvudproblemet är att vården inte ges till alla i hela landet, speciellt nu när alla kommuner ska vara delaktiga”, säger en.

”Vi tror att människor i dag bosätter sig, eller tvingas resa, i enlighet med var hjälp finns att tillgå”, menar en annan.

”Hos många vårdgrannar och andra samhällsaktörer kan vi se kunskapsluckor eller ibland en rädsla för att ställa relevanta frågor.”

Så här skriver en läkare om vad som kan hända om en traumatiserad person blir utan vård:

”De konsekvenser jag sett är att man med hög stressnivå lätt hamnar i konflikt. En del av konflikterna på asylboenden kan tillskrivas denna höga stressnivå.”

SKL: Vi ser att läget är akut

På Sveriges Kommuner och Landsting är man medveten om läget när det gäller vården för traumaskadade flyktingar. Traumavården måste byggas ut, säger Ing-Marie Wieselgren, nationell psykiatrisamordnare på SKL.

– Jag ser att det är väldigt akut. Det som bekymrar mig mest är att vi inte är tillräckligt snabba nu. Behoven ökar väldigt fort och vi har redan ett system som är maximalt utnyttjat och i många fall överansträngt.

Om man vet om att läget är akut, hur kommer det sig att man inte tänkt på det tidigare?

– Jag har fått signaler från specialistpsykiatrin hela det här året om att man är orolig för situationen. Det är som om vi just nu är i någon typ av förlamning, hela samhället.

”Vi kommer att behöva utnyttja kompetensen som finns”

På grund av den pressade situationen har SKL ansökt hos regeringen, och fått beviljat, att få göra ett försök i några landsting i hur man bättre kan organisera vården för flyktingar som kommer – för att ta reda på vad de har för behov så tidigt som möjligt.

– Vi kommer inte kunna bygga ut en tillräckligt stor traumavård för att möta allt om vi inte tagit emot med tidiga insatser. Därför tycker vi att vi behöver bygga ut hälsoskolor, kompetensen i primärvården och i elevhälsan – så att man kan göra mycket så tidigt som möjligt.

– Vi behöver också behöva utnyttja den kompetens som finns hos den grupp som kommer. Det finns många välutbildade med rätt sorts utbildningar som vi skulle kunna använda, eftersom vi har ont om psykiatriker, psykologer och allmänläkare. Vi kommer att behöva titta på nya sätt att jobba.

”Efter flera år kan det dyka upp”

Eva Hall på Röda Korset menar att traumavården är underprioriterad. Hon anser att regeringen, i ett läge där tiotusentals människor söker asyl i Sverige, måste ge förstärkningar på alla plan – eftersom även vården kommer att bli mer belastad.

Konsekvenserna av att traumatiserade människor blir utan vård, menar hon, kommer att märkas när de ska integreras i samhället.

– Om du sitter i svenskundervisning och inte har sovit, drömt mardrömmar och brottas med det du varit med om är det klart att du inte kan koncentrera dig på vad du ska göra där.

– Dessutom kan man drabbas av vad vi kallar re-traumatisering. Det betyder att man inte vill prata eller tänka på det som hänt, men efter flera år kan det hända något runt om dig och då rasar allt, man tappar fotfästet.