Hennes patienter kommer från ett område som sträcker sig över en tredjedel av Sveriges yta. De är utspridda över landskapen Lappland, Norrbotten och Västerbotten.

Det handlar om personer som har remitterats till Röda Korsets Kris- och traumacentrum i Skellefteå för att de bär på trauman från krig, tortyr, svält eller från själva flykten hit.

– Om man är ensam med sina tankar kan de ta över och man kan känna sig som jagad av en varg. Men sitter man med någon som man kan dela det med, då vet vi att den här vargen blir mindre, berättar Astrid Jansson-Lindgren när jag frågar henne varför det är så viktigt att få behandling för sitt trauma. 

– Men ibland tänker jag: ”men hur ska jag kunna hjälpa den här personen, hur ska vi kunna komma vidare?” Att bygga upp en tillitsfull kontakt kan ta ganska lång tid, säger Astrid Jansson-Lindgren.

”Problem om de måste flytta på sig”

Vi träffar Astrid vid Röda Korsets mötesplats i Luleå. Hon pendlar hit och till Umeå, från mottagningen i Skellefteå, för att möta upp sina patienter. Varje bilresa tar omkring tre timmar.

Och att vara utspridda över landet, med långa avstånd, drabbar även hennes patienter.

– Allra värst är det för de som kommer från Vilhelmina. De åker jättetidigt och är framme vid lunchtid, sen måste de skynda till bussen strax efter klockan ett. De hinner inte ens äta lunch.

– Ett annat problem är när patienterna behöver flytta på sig. Det är inte alltid att man flyttar frivilligt, det kan vara på Migrationsverkets order, och då finns det ju områden där det är svårt att hitta någon mottagning alls, till exempel i Västernorrland. 

”Gick med ryggen uppefter väggarna”

Astrid Jansson-Lindgren är verksamhetschef vid en av ett tiotal specialistmottagningar som finns i Sverige i dag, men hon är också legitimerad psykoterapeut.

Varje dag möter hon människor som kommit hit som flyktingar och bär på minnen och upplevelser som gör livet svårt.

– Man tror kanske att när man kommer hit så ska allt bli bra. Men så blir det inte. Kanske för ett tag, men sen kommer de här upplevelserna tillbaka och anfäktar en både dag och natt. Det finns aldrig någon lugn och ro, utan det pågår hela tiden.

– Jag hade en kvinna här hos mig som gick med ryggen uppefter väggarna, för hon var så rädd att vara förföljd. Man sover jättedåligt, har mardrömmar. 

Kan man bli våldsam?

– Ja, man kan bli våldsam. Det beror på att man är rädd helt enkelt. Man klarar inte av att hantera allt det som pågår i en. 

Dyra resor

Många av Astrids patienter tvingas resa långt för att komma till någon av mottagningarna.

Förutom att det ibland kan vara svårt ekonomiskt, eftersom kostnaden för exempelvis en tågbiljett motsvarar en fjärdedel av många av hennes patienters bidrag, så är det också en påfrestning för de som redan bär på tunga bördor. 

– Man måste ju klara av, kanske framförallt de som åker buss, att sitta tätt intill någon man inte känner. Man kan få panikångest och inte veta hur man ska hantera det. I PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) ingår dessutom en smärtproblematik, så att sitta still flera timmar medför stora påfrestningar.

”Vi har redan slagit i taket”

Astrid och den andra behandlaren, samt läkaren som ibland kommer till mottagningen, gör omkring 1.500 behandlingstimmar per år, och tar hand om 180-200 patienter.

Nu kommer tusentals människor varje vecka för att söka asyl, och Röda Korset beräknar att omkring 30 procent av dem bär på trauman som behöver behandlas. Men det går inte mer, säger Astrid. 

– Det finns inga möjligheter för det. Det resurstillskott vi fått är en kurator på halvtid,  men jag bedömer inte att vi kan ta emot så många fler än de vi tar emot. Vi har redan slagit i taket.

– Det är inte realistiskt, vi har så spridda boenden så vi gör inget annat än sitter i bilen.

Svårt att få vård

Om människor med trauman inte får den vård de behöver kommer det att bli konsekvenser, säger Astrid, som kommer att märkas i flera generationer.

– Man kan få svårigheter med integrationen, för man har så mycket som upptar energin med ångest, flashbacks, svårigheter att sova, mardrömmar. Man kan inte tillgodogöra sig svenska eller någon annan kunskap. Och i värsta fall kanske man stänger sig inne och finns det då barn med i bilden så påverkas barnen av att inte ha närvarande föräldrar.

Kan man inte få hjälp i den ”vanliga” sjukvården? 

– En viss hjälp kan de kanske få. Men när det gäller traumabehandling bedömer jag inte att det finns så stora förutsättningar för den här gruppen. Om man inte har permanent uppehållstillstånd får man bara akut psykvård.

– Dessutom tror jag att man behöver ha särskild kompetens när man arbetar med de här människorna, deras trauman är komplexa, det handlar ofta om långvariga behandlingar. Och det är ju ganska svårt att få långsiktig hjälp inom psykvården även om man är född här.