Vi får besöka ett skyddat boende. Taggtråd, galler för fönstren, övervakningskameror. Det liknar mest ett fängelse. Här hamnar kvinnor och barn som lever under starkt hedersförtryck.

– Vi får in barn, flickor som inte ens fyllt tio år, som blivit bortgifta med gamla gubbar. Här i Sverige, berättar Soheila Fors som driver boendet.

Giftes bort med en äldre man

När Farzana var 17 år fick hon veta att hon skulle gifta sig med en äldre man. De bodde då i Afghanistan och redan då var mannen våldsam och kontrollerande. Men än värre blev det när de kom till Sverige 2011.

Hon fick inte klä sig som hon ville och inte ha någon kontakt med någon annan.

– Jag fick inte prata med grannarna, inte gå ut. Om jag gick ut med vårt barn så skulle han hela tiden kunna se oss från balkongen.

Trots att hon gjorde vad hon kunde för att behaga och lyda honom blev våldet allt grövre.  

– Han höll sina händer över min mun och slog mig. Det värsta jag varit med om med honom var när jag var gravid i andra månaden. Han sparkade mig i magen så jag fick missfall.

Till slut kom hon loss. Hon lyckades fly genom ett fönster i tvättstugan tillsammans med sitt barn.

Kontrollerades av familjen

Bahar växte upp i den kurdiska delen av Irak och kom till Sverige för fem år sedan, då var hon 18 år gammal. Bröderna och pappan kontrollerade hennes liv fullständigt.

– En gång pratade jag med en kille för att vi hade en uppgift i skolan. Mina bröder gick igång direkt, de sa åt mig ”du vet vad folk tänker, du är en hora”. Pappa lät mig inte gå ut. Jag hade inte rätt att ha vilka kompisar jag ville. Han var som en polis och frågade mig alltid vad jag gjort. Jag hade ingen frihet. Om jag sa emot så slog han mig.

”Jag älskade min pappa”

Våldet blev värre och värre, också Bahars mamma blev ofta misshandlad. Bahar mådde så dåligt att hon hamnade i psykiatrin. Tillsammans med mamman och lillasystern lyckades de komma undan pappan. Men ärren finns kvar.

– Man började tänka vad har jag gjort för att förtjäna det här? säger hon.

Här brister Bahars röst. Den dubbla känslan av att längta efter sin förövares kärlek.

– Jag älskade min pappa. Det gör väl alla flickor. Man tänker ju att pappor ser sina flickor som deras prinsessa. Men det var inte jag. Inte heller min lillasyster.

Farzana och Bahar heter egentligen något annat.