Tiggeriförbud som många nederländska kommuner och norska Arendal har infört är verkningslöst, menar Hans Swärd, forskare i socialt arbete vid Lunds universitet. Historiskt sett har dessa förbud inte haft någon effekt för att stoppa fattigdomen – efter att utvärderingar av liknande förbud skett i bland annat London och Belgien.

– Att förbjuda tiggeri är som att förbjuda fattigdom. Man skyfflar problemen mellan länderna. Vi måste i stället hjälpas åt att lösa fattigdomen och utanförskapen i de fattigaste länderna i EU, säger Hans Swärd.

Osannolikt med förbud i Sverige

Olika tiggeriförbud ser olika ut men det vanligaste är att man bötfäller tiggarna – något som är problematiskt och bara ökar problemen, menar Swärd. Tiggarna får skulder till kronofogden som de inte kan betala och får därmed ännu svårare att ta sig in i samhället.

Swärd har tidigare fått mothugg i frågan av statsvetaren Bo Rothstein som föreslagit ett förbud mot att ge till tiggare och hävdat att ett förbud skulle tvinga fram de åtgärder som krävs för att hjälpa utsatta grupper.

Men att Sverige skulle kunna få liknande förbud mot tiggeri som det i Nederländerna och Norge är osannolikt, tror Swärd.

– Det finns ingen politisk majoritet för ett tiggeriförbud i Sverige, det är bara Sverigedemokraterna som driver den frågan.

Synligheten upprör

Men däremot ser den folkliga opinionen annorlunda ut. Tiggardebatten har rasat i Sverige under de senaste åren och enligt Swärd kan man skönja en viss övervikt hos dem som vill förbjuda det. Enligt Stockholms stads senaste Trygghetsmätning från 2014 har de som upplever ”påträngande tiggeri som störande” ökat från 2 procent till år 2008 till 22 procent 2014.  Swärd menar rädslan för tiggare späs på när debatten tar plats i medierna.

Och upprördheten kring tiggarna står inte i paritet med antalet tiggare som finns i Sverige, hävdar han. De är tiggarnas synlighet som skapar uppmärksamheten.

– De bedömningar som gjorts säger att det finns ungefär 2000-3000 tiggare i Sverige. Men den senaste nationella mätningen från 2011 visar att vi har 34.000 hemlösa och 10.000 papperslösa. Men alla dessa syns inte. Jämför man alltså med andra problem i samhället är inte problemet med tiggare så stort. Men det är synligt, säger Hans Swärd.

Oklar ansvarsfråga

Han drar även paralleller till den uppmärksamhet till exempel krogvåld och det synliga våldet på gator får till skillnad från det våld som sker i hemmet.

– Syns det inte så finns det inte. Det är även ett ganska nytt fenomen i Sverige och synligheten rör upp många känslor. Det finns en rädsla för att det ska öka om man ger för generöst och att fattigdomen ska sprida sig. Men rädslan blockerar att man hittar en lösning.

Ansvarsfrågan över tiggarna är även oklar – vilket spär på debatten.

– Vi äger inte frågan på samma sätt som tidigare på 1990-talet under förra ekonomiska krisen i Sverige. Då kunde problemet med hemlösheten hjälpas med hjälp av frivilligorganisationer. Nu är ansvarsförhållandena mer oklara eftersom det ofta rör sig om människor som är i vårt land under en kort tid. Det kan bli att man säger att någon annan ska lösa problemet, men vi har ju ansvar för att folk inte lider nöd i vårt land, säger Hans Swärd.