Det är kväll, och ur en föreningslokal i Bredäng i Stockholm hörs mystiska grymtande ljud. Det är åtta ensamkommande pojkar som värmer upp sina röster tillsammans med sin förra musiklärare, Aminah Al Fakir Bergman.

Hon har skrivit en sång om deras flykt som de snart ska uppträda med.

Hussein förlorade benet i bombdåd

En av ungdomarna är Hussein Rasul. Han kom ensam till Sverige för två år sedan, och mötte Aminah när hon var hans musiklärare. Husseins föräldrar gick bort i ett bombdåd i Afghanistan när han var ett och ett halvt år gammal, och då förlorade han också sitt ena ben.

Sedan har han och hans syster fått klara sig själva, men de blev åtskilda under flykten till Sverige.

När han först kom hit var han väldigt ensam, berättar han. När de andra pojkarna gick ut för att spela fotboll så kunde han inte följa med, på grund av benprotesen. Den satt dåligt och gav honom sår, och han ramlade ofta i duschen på boendet.

– Allt var nytt för mig i Sverige. Jag förstod ingenting när folk pratade med varandra, jag mådde dåligt, och jag hade ingen som tog hand om mig, säger Hussein.

Tog flera månader att få god man

När barn eller ungdomar kommer till Sverige utan föräldrar så ska kommunen utse en god man som ska se till barnets välbefinnande och hålla kontakterna med myndigheterna. För Hussein tog det två månader att få en god man, och sju månader innan han fick börja skolan.

– Men jag hade ändå tur, för många andra pojkar tog det ännu längre tid.

Trots att det kom så många ensamkommande ungdomar under 2015 så har Länsstyrelserna kritiserat de kommuner som även med hänsyn taget till detta inte tagit tag i de långa väntetiderna.

Var tredje överförmyndare, 35 procent, fick kritik för hanteringen av gode män till ensamkommande under förra året, visar en kartläggning som SVT Nyheter har gjort.

Myndighet erkänner kaos

Hussein Rasul flyttades runt till fler boenden i Stockholm och kranskommuner. Stockholms överförmyndarförvaltning är också en av dem som fått kritik för sin hantering av gode män till ensamkommande. Håkan Andersson som är chef för verksamheten erkänner att de haft kaos.

– Det är väldigt viktigt att de får en god man så fort som möjligt, och det har varit högt prioriterat. Men när så många kommer under så kort tid så var det kaos i början, men vi är på väg att ordna upp det nu.

För Hussein var det väntan på beskedet om uppehållstillstånd från Migrationsverket som var svårast. Och en som såg det var hans musiklärare, Aminah Al Fakir Bergman.

– Jag såg att han mådde dåligt, och när jag väl förstod vad det var så kunde jag inte låta bli att hjälpa honom.

– Hon är en ängel, säger Hussein.

”Bara att vänta”

Husseins gode man trodde inte att det hjälpte att ringa och fråga Migrationsverket om hur det gick med ansökan.

– Det var bara att vänta, säger hon till SVT Nyheter.

– Jag har haft andra fall där vi har skickat in intyg och det har inte hjälpt.

Men Aminah och Hussein ville fortsätta att kämpa.

Tuffa svar

Aminah lyckades hjälpa Hussein att få byta advokat, men nu var det bara fem dagar kvar till Husseins 18-års dag.

– Då har jag ändå försökt få hjälp av gode mannen och fått ganska tuffa svar från både god man och advokaten att de kan inte göra något, det är nya tider och de kommer att skickas ut, säger Aminah.

Den gode mannen säger till SVT Nyheter att hon visst trodde att han skulle få stanna.

– Det är ändå asylskälen som avgör, och Migrationsverket hade redan sagt att de skulle ge beskedet innan hans 18-års dag, säger hon.

Hon tyckte inte att det behövdes fler skrivelser om hur dåligt Hussein mådde eller från läkaren om svårigheterna med hans funktionshinder.

– Det är advokaten som sköter asylärendet, och inte god man, menar hon.

”Jag började gråta”

Men advokaten tyckte ändå att de skulle skicka in fler intyg, och jobbade över en söndag för att de skulle få in alla papper i tid.

– Vi fick in åtta nya intyg på två dagar, han fick komplettera sin berättelse på söndagen och på måndagen lämnar hon in alla papper, berättar Aminah.

På eftermiddagen dagen innan 18-årsdagen fick Hussein beskedet. Han får permanent uppehållstillstånd. Själv minns han det ögonblicket så tydligt. Lättnaden, glädjen och misstron.

– När advokaten ringde till mig och sa att du får stanna, så sa jag: Nej du skojar, nej jag tror inte på det. Jag var på min säng, och jag började gråta.