En spårsäkring med hjälp av en så kallad spårsäkringssats bör göras om det har gått mindre än tio dagar efter ett sexuellt övergrepp. Undersökningen kan ta flera timmar och omfattar hela kroppen för att säkra spår och dokumentera skador. En procedur, som vid sidan av själva övergreppet, ofta upplevs som uppslitande.

– Det är viktigt att säkra spår för att kunna döma en gärningsman, säger Eva Wettborg, chef för forensiskt analysteam vid polisen i Stockholm.

Men en granskning som polisen och åklagarmyndigheten har gjort av drygt 600 slumpmässigt utvalda sexualbrottsärenden under 2017 och 2018 visar att bara var tredje anmält övergrepp spårsäkras och bara fyra av tio av de spårsäkringarna skickades på analys.

”Hanteringen har inte varit rättssäker”

Varför fall inte analyseras är ofta bristfälligt, eller inte alls, dokumenterat enligt granskningen. I vissa fall torde det handla om att ärendet lagts ner, i andra sannolikt för att den misstänkte medgett samlag.

– Vi behöver analysera så många av de här spårsäkringssatserna som möjligt. Dels för att vi kanske finner en gärningsman som begår andra eller liknande brott, dels för att ge den som utsatts för ett brott upprättelse, säger Eva Wettborg som är kritisk till att inte fler fall analyseras.

Ansvaret för hanteringen av spårsäkringssatserna har legat på enskilda utredare. Och hanteringen har inte varit rättssäker, enligt Eva Wettborg.

Nya riktlinjer 2018

– Många spårsäkringssatser är nog bortslängda, destruerade eller ligger i en hylla på någons tjänsterum. Vi kan inte med säkerhet veta att de spår som skulle skickats på analys har skickats, säger hon.

2018 infördes nationella riktlinjer för hur spårsäkringssatserna ska hanteras och i Stockholm har man numera fått ordning på rutinerna. Men på andra håll håller man fortfarande på att anpassa verksamheten efter de nya riktlinjerna, enligt SVT:s dokumentär ”Våldtäktens spår”.