– Jag tycker att det ofta saknas en dimension i beroendedebatten. Man talar mycket om alkoholism och narkotika, men anorexi är också en typ av missbruk. Det är ett omvänt missbruk, säger Anna.
Ett inslag i Aktuellt om SVT:s serie Djävulsdansen påminde henne om hur systerns sjukdom har påverkat henne till den grad att det genomsyrat allt hon gjort.
– Man sätter sig själv i andra hand. Allt man gör handlar om att göra om hela tillvaron för att göra den sjuka personen frisk, eller åtminstone inte mer sjuk.
Svårt med gränser
Anna har också haft svårt att skilja på sina och sin systers känslor.
– Hur mår du? kan någon fråga och jag svarar: Sådär, min syster mår sämre igen. Och då svarar jag ju egentligen på hur hon mår, inte hur jag mår. Det händer ju såklart att jag mår bra, trots att hon mår dåligt, sånt är ju livet. Men jag har också ofta känt att jag inte har ”rätt” att må bra när hon mår så dåligt.
Hon minns diskussionerna kring matbordet. Hur systern kunde säga att hon blev mätt efter att ha ätit en halv potatis. Hur bråken mellan hennes syster och de desperata föräldrarna påverkade de övriga tre runt matbordet.
”Åk hem och ät mat”
Det tog lång tid innan Annas syster fick hjälp. Till en början saknade hon sjukdomsinsikt, och när hon väl tog sig till sjukvården avfärdade de henne ungefär i stil med ”åk hem och ät mat”.
Trots att Annas syster senare fick hjälp och själv anser att hon nu är frisk, påverkar hennes sjukdom fortfarande deras relation.
– Om vi träffas ute och jag beställer in middag så kan hon säga att hon redan ätit och beställer då bara in kaffe. Om jag då inte vågar tro på att hon ätit tidigare blir hon arg på mig för att jag inte litar på henne. Vilket jag förstår. Men jag är alltid rädd för hennes sjukdom och vågar inte lita på att hon verkligen är helt frisk i dag. Det skapar stora konflikter i vår relation.
Familjen som helhet fick inte stöd
Anna berättar att hennes föräldrar fick stöd när systern mådde som sämst. Men även om det var litet, så var det mer än det hon och hennes övriga syskon fick. Familjen som helhet hade behövt stöd, säger hon.
– Jag hade velat få mer insikt i vad anorexi är, och också få förståelsen att det kan hända att man som anhörig till en person med sjukdomen tar på sig känslor och en roll som man faktiskt inte ska ha. Att det varken gynnar mig eller henne eller vår relation. Vi har en ganska svår relation i dag som är ganska infekterad av bråk. Den hade jag velat slippa och det tänker jag att jag hade gjort, om någon sagt att du måste tänka på inte leva i hennes känslor.
Anna tror också att systerns sjukdom i sin tur påverkat hennes egna depressionsproblem och att hon själv i perioder inte haft ork att leva sitt eget liv fullt ut.
– Jag svarar alltid när min syster ringer, för jag är rädd för att det kan handla om att hon mår sämre. Jag har sömnproblem och har under flera år varit rädd för att hon ska ta livet av sig. Att vara medberoende ger ganska mycket skuldkänslor. Att inte räcka till, att inte göra tillräckligt, att inte veta vad man ska göra.