”När en programledarkollega plötsligt kom fram och förklarade att jag var så snygg, att vore han inte redan sexuellt tillfredsställd hade han gått in på toa och runkat.”

Så skriver en av över 4.000 journalister som skrivit under ett upprop mot sexuella trakasserier inom arbetslivet.

Bransch efter bransch har de senaste veckorna gått ihop och protesterat mot sexuella trakasserier. Senast i raden är journalisterna, som döpt uppropet till ”#deadline”.

”Många har lämnat redaktioner för att undkomma, vissa har till och med lämnat hela mediebranschen. Ännu fler har bitit ihop, kanske rentav skrattat med åt de sexistiska skämten, samtidigt som vi varnat varandra för de där kollegorna som alltid kommer för nära, med händer på fel ställen. Vi har lärt oss att det är såhär yrkeslivet ser ut”, står det i texten som nu publiceras av många redaktioner.

”Hoppas det blir ett år vi kan minnas”

Initiativtagarna till journalist-uppropet är systrarna Emma och Johanna Lindqvist.

– Jag hoppas att det ska leda till en bättre värld, säger Emma Lindqvist, som själv hoppat av journalistiken och nu jobbar som politisk sekreterare för Miljöpartiet.

– Lite mer konkret så hoppas jag att det ska bli en skillnad. Om några år hoppas jag att vi kan se tillbaka på hösten 2017 och se att det var då vi styrde skutan åt ett annat håll. Jag hoppas att detta blir ett år som vi kommer att minnas.

Osäkra anställningar gör att få vågar anmäla

Emma Lindqvist konstaterar att mediebranschen har många osäkra anställningar, vilket gör att människor som inte känner sig trygga på jobbet ofta hamnar i en svår maktsituation.

Den som säger ifrån riskerar att bli av med uppdrag eller att inte få förlängt vikariat.

”Inte sällan har förövaren varit en uppburen, hyllad och profilerad man, många år äldre och mer erfaren än de vikarier och nyanställda han så obekymrat trakasserat. Just därför har han också varit viktigare för cheferna, som valt att vifta undan och se åt andra hållet.”