Klimatpolitiska rådet har inte för vana att göra tummen upp åt någon regering. Det ingår nästintill i deras arbetsbeskrivning att en gång om året konstatera att takten i omställningen måste accelerera.
Men årets sågning är den skarpaste hittills och kan sammanfattas med orden för lite och för sent. Eller för mycket prat för lite verkstad.
Väntat med hård kritik
Att kritiken skulle vara hård var högst väntat. Tre av Tidöpartierna gick till val på att göra det billigare ”vid pump”. När det löftet nu förverkligats blir resultatet att utsläppen från fossila drivmedel i år blir 25 procent högre än 2023 enligt regeringens egna beräkningar
Helt enligt plan alltså. Mer besvärande är expertrådets kritik av regeringens klimathandlingsplan som utlovar ”hela vägen till nettonoll”, alltså att Sverige inte ska ha några utsläpp av växthusgaser 2045. Men hur det ska gå till är än så länge höljt i dunkel. Intrycket är att regeringen inte ens själva vet vilka verktyg som står till buds för att kompensera för de sänkta drivmedelspriserna. Av handlingsplanens 200 förslag kunde Klimatpolitiska rådet bara identifiera tio konkreta åtgärder. Det fick rådets vice ordförande att konstatera att planen är missvisande och brister i saklighet.
Mer problematiskt än det låter
Men att planen döms ut bekymrar inte klimatminister Romina Pourmokhtari (L). Hon verkar se rådets kritik mest som en åsikt bland andra i klimatdebatten och betonade återigen i kvällens Aktuellt att hon är helt övertygad om att samtliga klimatmål kommer att nås.
Tidöpartiernas lösning är elektrifiering och ny kärnkraft. Men även det döms ut av rådet som för smalt. Det omdömet påminner om Pourmokhtharis återkommande kritik av den tidigare regeringen som hon menar la ”alla ägg i samma korg” med reduktionsplikten.
Att det tar tid att förverkliga löftet om ny kärnkraft har föranlett regeringen att se de nationella målen till 2030 mer som en kontrollstation på vägen mot nollutsläpp. Men det kan bli mer problematiskt än det låter. Att vänta till 2027 med nya styrmedel gör att det sannolikt kommer krävas betydligt tuffare åtgärder nästa mandatperiod. Och varför skulle hushållen acceptera det när budskapet från Tidöpartierna är att omställningen inte ska behöva kosta?
Folklig acceptans avgörande
Enligt såväl statsvetare som klimatforskare är folklig acceptans för klimatåtgärderna avgörande för att Sverige ska lyckas nå klimatmålen. Men då gäller det nog att våra folkvalda inser att de har möjlighet att driva opinion, inte bara följa den.
Värt att komma ihåg i sammanhanget är också att EU:s mål fram till 2030 är bindande. Det innebär att Sverige riskerar dyra böter om måluppfyllelsen uteblir. En av Tidöpartiernas klimatpolitiska principer är att omställningen bara kan lyckas i en ekonomi som växer. En bärande del är att ge näringslivet rätt förutsättningar för att kunna vara med på tåget. Att justera klimatmålen riskerar i den kontexten att skapa en osäkerhet om vad som verkligen gäller.
Bland väljarna finns också en utbredd oro för klimatförändringarna. Att då uppfattas inte göra tillräckligt för omställningen innebär en risk för regeringen. Om inte annat så kan det sticka i ögonen på klimatengagerade storstadsväljare som Liberalerna är helt beroende av och som Moderaterna hoppas locka tillbaka