Ända sedan Napoleonkrigens slut i början av 1800-talet har Sverige varit militärt alliansfritt. Tanken var att Sverige därmed skulle stå friare från potentiella stormaktskonflikter.
Neutralitetspolitik och alliansfrihet blev till slut en del av den svenska folksjälens DNA. Den präglade generationer av svenskar och deras syn på såväl Sverige som omvärlden.
Alliansfriheten som säkerhetspolitisk doktrin överlevde en rad världsomspännande konflikter, inklusive två världskrig, men befanns otillräcklig i det nya läge som uppstod efter Rysslands angrepp på Ukraina.
Kritik saknades dock inte mot alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Andra världskrigets eftergiftspolitik mot Nazi-Tyskland ifrågasattes och även om Sverige i teorin var alliansfritt under kalla kriget pågick i hemlighet försvarsplanering och samarbete med västmakterna.
De senaste decennierna har Sverige dessutom helt öppet närmat sig Nato alltmer, bland annat genom gemensamma övningar.
Invasionen förändrade läget helt
Länge fanns dock i flera partier ett motstånd mot själva medlemskapet. Natokritikerna varnade för att ett medlemskap skulle destabilisera närområdet, leda till minskad utrikespolitisk självständighet och dessutom föra in Sverige i en kärnvapenallians.
Men Rysslands storskaliga invasion av Ukraina förändrade läget helt. Brutaliteten i det ryska kriget chockade den svenska allmänheten. Nedskärningarna i försvaret efter kalla krigets slut hade dessutom skapat en osäkerhet om den nationella försvarsförmågan. Snart fanns en klar majoritet i opinionen för att söka medlemskap i Nato.
Det här påverkade också riksdagspartierna. De fyra borgerliga partierna var redan för ett svenskt Natomedlemskap, och även tidigare Natokritiska Sverigedemokraterna bytte under våren ståndpunkt i frågan. Och när Finland började signalera en ny inriktning var det också dags för Socialdemokraterna att byta fot i frågan.
Därmed fanns en bred majoritet i riksdagen för ett Nato-medlemskap, vilket är den största förändringen i Sverige som kriget i Ukraina har lett till. Sverige övergav alliansfriheten, som varit den viktigaste beståndsdelen i utrikes- och säkerhetspolitiken sedan Napoleonkrigens slut. Det är ingen överdrift att kalla detta ett paradigmskifte i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Kriget i Ukraina har dessutom lett till andra omprövningar. För första gången sedan finska vinterkriget har Sverige skickat vapen till ett land som befinner sig en väpnad konflikt.
Allt större fokus på försvar och säkerhet
Kriget bidrog också till att energipriserna sköt i höjden, vilket fick stor betydelse för valrörelsen förra året. Energifrågan har fortsatt vara en viktig politisk fråga sedan dess.
Samtidigt har samhällets fokus på försvar och säkerhet blivit allt större under året som gått. Det handlar bland annat om nya satsningar på det militära försvaret, att civilförsvaret ska byggas ut och ökat fokus på cybersäkerhet.
Alla frågor som rör olika aspekter av det som brukar kallas den nationella säkerheten har ökat i betydelse. En ny vaksamhet mot främmande makt märks i debatten kring exempelvis misstänkta spioner och säkerhetsfrågor. Mycket av detta för tankarna till de stämningar som rådde under kalla kriget.
Ett annat exempel är de nu aktuella koranbränningarna, som tidigare skett med hänvisning till yttrandefriheten, men där polisen nu säger nej med hänvisning till just till nationell säkerhet.