I och med att hans främste potentielle utmanare Elisabeth Svantesson backar upp honom finns det ingen realistisk konkurrent inom partiet. Hans tidigare lägenhetsaffärer lär visserligen åter komma upp till ytan, men kommer knappast att påverka partiledarvalet.
LÄS MER: Ulf Kristersson (M) kandiderar till partiledarposten
Men det är ingen enkel uppgift som i så fall väntar honom. Moderaterna har i det närmaste halverats i opinionen sedan valet 2010. De flesta av väljarna som flytt har gått till Sverigedemokraterna, men en stor del har också valt Centerpartiet.
Huvuduppgift: tydligt besked om SD
Det som historiskt ansetts vara ett vinnande koncept i partiet; att utforma politiken i skärningspunkten mellan liberalism och konservatism har i ett nytt politiskt landskap snarare blivit en belastning. När migrationspolitiken blivit en huvudfråga för svenska väljare har liberaler och konservativa ofta dragit helt olika slutsatser, vilket dränerat Moderaterna på väljare.
LÄS MER: Svantesson stöttar Kristersson som ny M-ledare
Att ge ett tydligt besked i denna fråga blir alltså den första huvuduppgiften för Ulf Kristersson. Hans företrädare Anna Kinberg Batra lyckades aldrig med detta. Motsägelsefulla besked och tilltrasslade resonemang banade väg för hennes avgång.
När Anna Kinberg Batra i januari lät meddela att Moderaterna ville ha en gemensam alliansbudget redan nu i höst kom det mesta att handla om ett annat budskap; att Moderaterna är beredda att vid sidan om Alliansen samtala med SD i riksdagens utskott. Detta är en linje som Ulf Kristersson tar avstånd ifrån.
Minoritetsregering beroende av SD
Däremot vill han försöka bilda en borgerlig regering efter nästa val även om de rödgröna partierna blir större i riksdagen. Det skulle kunna göra en sådan regering beroende av Sverigedemokraterna, något som kritiserats hårt av både Liberalerna och Centerpartiet. Frågan är således om Alliansen kommer att slå in på en sådan linje.
LÄS MER: Från Bohman till Batra – moderaterna pendlar i väljarstödet
Ulf Kristerssons hållning är att detta ska hanteras och bestämmas av allianspartierna gemensamt. För det är med Alliansen han vill erövra regeringsmakten. Den andra huvuduppgiften blir alltså att ena Alliansen efter en mandatperiod där de borgerliga partierna har glidit isär. Räkna dock inte med lika detaljerade borgerliga valmanifest som inför valen 2010 och 2014.
Behöver nytt framtidsprojekt
En tredje huvudfråga blir hur Ulf Kristersson ska lyckas placera Moderaterna i centrum för den politiska debatten. De nya Moderaterna förtvinade successivt i slutet av Fredrik Reinfeldts tid som partiledare. Anna Kinberg Batra har försökt lägga om politiken, men inte belönats av väljarna.
Vilken kurs Ulf Kristersson väljer får naturligtvis stor betydelse för om Moderaterna ska lyckas komma tillbaka som politisk kraft inför valet nästa år. Partiet behöver ett nytt framtidsprojekt, ett tydligt politiskt ställningstagande i en fråga som engagerar väljarna. Och – inte minst – där väljarna litar på Moderaterna.
Om Ulf Kristersson blir en framgångsrik partiledare återstår att se. På flera sätt har han ett bättre utgångsläge Anna Kinberg Batra. Viktigast är att han slipper efterträda en hyllad partiledare. Det är alltid enklare att efterträda någon som betraktas som misslyckad. Han är också en driven ideolog, har lång politisk erfarenhet och är dessutom en tydlig och skicklig debattör.
Anklagad för att vara lat
Men elaka tungor i Moderaterna har länge anklagat honom för att vara alltför bekväm, på gränsen till lat. Samma kritik omgärdade honom redan under hans första perioder i riksdagen.
Någon större politisk förnyelse tycks den nya partiledningen heller inte innebära. Att döma av de namn som Ulf Kristerssons hittills presenterat blir alla kvar – utom Anna Kinberg Batra.
LÄS MER: Ulf Kristersson – M-veteran med skelett i garderoben
Fastställer partistämman detta blir partiets slutsats av den djupa krisen att allt som gått fel de senaste åren helt och hållet beror på Anna Kinberg Batra. Genom att sparka henne kan skutan åter börja tuffa på i rätt riktning. Men det är en farlig slutsats för ett parti som under två partiledare har gått från 30 procent till 15 procent i väljaropinionen.