Förre partiledaren Fredrik Reinfeldt pekas inte ut som direkt ansvarig för toppstyrningen, men kritiken träffar oundvikligen honom. Hans långa partiledartid gör honom i högsta grad medansvarig för den partikultur som råder i Moderaterna.
Samtidigt är inte toppstyrning något nytt i partiet. Gösta Bohman, Carl Bildt och inte minst Fredrik Reinfeldt är alla partiledare som styrt Moderaterna med järnhand. När Carl Bildt avgick handlade mycket av diskussionen i partiet om att bryta den makt som det så kallade ”bunkergänget” hade skaffat sig. Bunkergänget var en mindre krets starka politiker och tjänstemän som omgav Carl Bildt och som tillsammans med honom bestämde det mesta i partiet.
Fredrik Reinfeldt lanserade sig själv som en lyssnande politiker. I viss mån var han väl också det, alltid redo att framstå som pragmatisk och praktisk. Men den förnyelse som ägde rum inom partiet var helt regisserad ovanifrån, ibland i direkt konflikt med vad gräsrötterna tyckte. Inte minst när det handlade om arbetsrätten där partiledningen mer eller mindre tvingade igenom en ny intriktning utan något större engagemang bland partiaktivisterna.
Tyst opposition
Försvarsfrågan var en annan fråga där Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bestämde sig för – och drev igenom – en ny politik. Många knorrade i partiet, några lämnade, men Reinfeldts ställning var så stark att få vågade frondera öppet. Valvinsterna 2006 och 2010 ökade dessutom ytterligare manöverutrymmet för partiledningen.
När motgångarna så började komma under den senaste mandatperioden och det var slut på nya idéer skapade detta problem i partiet. I dag pratar tunga riksdagsledamöter gärna om att de inte tilläts ta upp vissa frågor eller att de inte visste vad de skulle säga när det var tyst från partiledningen. Ingen vågade inta ståndpunkter som inte var sanktionerade av partiledningen.
Eftergift till kommunorganisationen
Nu är beskedet från Anna Kinberg Batra och Tomas Tobé att Moderaterna ska bli mindre toppstyrt. Sannolikt handlar det delvis om en eftergift till kommunorganisationen, som länge klagat över för svagt inflytande i partiet. Men det handlar också om att öppna för en mer självkritisk syn på den politik som fördes under förra mandatperioden och som Moderaterna gick till val på 2014.
Hur långt denna självkritik bär är ännu för tidigt att dra några säkra slutsatser om. Än så länge har de nya beskeden varit få från Anna Kinberg Batra. Mittenprofilen ska vidareutvecklas, den ekonomiska politiken ligger fast och siktet är uppenbart fortsatt inriktat på den urbana medelklassen. Omprövning och förändring av politiken lär framför allt komma på områden som försvarspolitik och integrationspolitik men kanske också om arbetsrätt, som länge var en helig ko för Reinfeldt och Borg.