Det finns två former av dödshjälp. Den ena är assisterat döende, där patienten själv utför handlingen, till exempel att hen får tillgång till och hjälp med att ta ett dödligt läkemedel. Den andra heter eutanasi och innebär att någon annan utför handlingen, till exempel att en läkare ger en spruta till den döende patienten.
En rad länder i Europa tillåter i dag den ena eller båda varianterna. Frågan är också uppe på den politiska agendan i flera andra länder, däribland Tyskland, Irland och Italien.
Trots att frågan anses vara ett av de största etiska dilemmana syns alltså en tendens till att assisterad dödshjälp blir vanligare, menar Henrik Ahlenius som forskat om dödshjälp i en internationell kontext.
– Det finns ett värdesättande av autonomin, alltså självbestämmandet, och att minska lidande och öka livskvalitén. Samtidigt varnar de som är emot för att det kan skapa ett samhällsklimat där människor ses som en belastning, säger han.
”Revolution” mot kyrkan
Några av de länderna som tillåter dödshjälp, eller som är på god väg att göra det, är katolska. Det kan verka förvånande med tanke på den katolska kyrkans aversion mot fenomenet.
Men Henrik Ahlenius menar att katolska kyrkan i många fall får se sig besegrad vad gäller dödshjälpsfrågan.
– Det är som en liten revolution. Eller kanske snarare en omvärdering av den katolska kyrkans hegemoni i etikdebatten.
Svenskar positiva
Enligt en undersökning från 2020 är åtta av tio svenskar positiva till dödshjälp när ”allt hopp är ute”. Trots det finns det inget riksdagsparti som aktivt driver frågan. Om Sverige kommer följa ”dödshjälpstrenden” återstår alltså att se.
– På sikt tror jag det blir en legalisering i fler länder. Kanske också i Sverige, säger Henrik Ahlenius.
