Daniel Sundström, 49 år, rättar till sin smala hårfläta på toppen av huvudet. Trots drogberoende och hemlöshet är han mycket mån om sitt utseende.
Med sitt sämsta val i livet syftar han på att han tidigt under tonåren sökte sig bort från sin familj på landet utanför Stockholm och valde droger och kriminalitet som livsstil.
Han beskriver ingen dålig uppväxtmiljö eller försummande föräldrar, utan snarare en jakt på kickar och nya upplevelser.
Namnet på halsen
Han har ett namn tatuerat på halsen. Det är skrivet i snirkliga bokstäver.
– Det är min yngsta son. Han är bara 13 år. Vi pratar ofta med varandra, men jag träffar honom nästan aldrig. Jag saknar honom.
Daniel har använt droger sedan han var i tonåren. Nu injicerar han dagligen heroin. Under halva sitt liv har han varit hemlös och åkt in och ut ur fängelse.
– Men det är slut med det nu. Jag lovade min förra tjej, Bim, som dog i en överdos för mindre än ett år sedan, att jag aldrig mer ska in i fängelse. Jag har slutat vara kriminell. Nu tigger jag på tunnelbanan istället.
Vill vara en bra pappa
På frågan om varför han inte träffar sina barn och barnbarn svarar han att han vill kunna vara en bra pappa och farfar och inte påverkad när han träffar dem.
– Men jag är narkoman. Det är en sjukdom, enligt WHO. Jag vill sluta men har inte lyckats, och utan heroinet kommer jag inte ens upp på morgonen.
Han slänger sin smala hårfläta bakåt och ögonlocken blir tunga.
– Dags att jobba igen.
Daniel börjar gå mot tunnelbanan. Mycket kvar att få ihop för att det ska räcka till härbärget i natt och medicin, säger han, och syftar på drogerna som i coronatider blivit mer än dubbelt så dyra och som ibland inte ens går att få tag på.