Men det infekterade bråket runt Pernilla Stålhammar är bara en av flera konflikter som plågar partiet. Att valet bara är tio månader bort och opinionssiffrorna körda i botten gör förstås nervositeten i partiet än större.
Inte minst språkröret Gustav Fridolin har all anledning att vara orolig. Hans ställning är redan ifrågasatt. Vid partikongressen för snart två år sedan lyckades han klamra sig fast vid språkrörsposten, medan kollegan Åsa Romson offrades. I maj nästa år är det åter dags för kongress. Om inte Miljöpartiet lyckats skapa lugn i partiet till dess och vända upp siffrorna löper han då risk att få silkessnöret.
Trauma
För Miljöpartiet har åren i regeringsställning i det närmaste blivit ett trauma. Partiet har i tvingats till plågsamma reträtter i flera hjärtefrågor. Det har framför allt handlat om omläggningen av flyktingpolitiken, men också försäljningen av Vattenfalls tyska brunkol.
Att Miljöpartiet för några dagar sedan uppnådde en smärre delseger om de ensamkommande unga höjde visserligen humöret tillfälligt i partiet, men lär inte påverka väljaropinionen särskilt mycket.
Större betydelse kan då de interna motsättningarna och skandalerna få. Och här syns inget slut på eländet för partiet. Snarare tvärtom. Och det blockerar effektivt Miljöpartiets möjligheter att prata politik.
Råkat rejält i klistret
Att hamna i regeringsställning innebär inte bara att ett parti måste hantera ständiga problem och kriser. Det handlar också om en hårdare mediegranskning. Och även här har Miljöpartiet, som i opposition behandlades mer hänsynsfullt, råkat rejält i klistret under den här mandatperioden.
Det började redan med bostadsministern Mehmet Kaplan och hans kontakter med turkiska högerextremister. Han fick snabbt lämna regeringen.
Kort därefter uppmärksammades kommunpolitikern Yasri Kahn, som vägrade ta en kvinnlig TV-reporter i handen. Miljöpartiets värdegrund kritiserades hårt och språkröret Gustav Fridolin hade stora problem när han skulle försöka förklara partiets linje.
Och på den vägen har den fortsatt.
De fyra riksdagsledamöterna Carl Schlyter, Annika Lillemets, Valter Mutt och Jabar Amin har vid flera tillfällen riktat hård kritik både mot partiledning och regering. De har isolerats i riksdagen och partiet vill till vart pris stoppa dem från att väljas in i riksdagen 2018.
Tre av dem har accepterat läget och deklarerat att de inte tänker kandidera. Det enda undantaget, Jabar Amin, kan bli nästa offer för partiledningens utrensningar. Han har en mycket stark ställning i sin lokalavdelning i Umeå och distriktet i Västerbotten. Miljöpartiet centralt har vidtagit den i svensk politik unika åtgärden att både lokalavdelningen och distriktet satts under tvångsförvaltning av moderpartiet i Stockholm.
Sexuella trakasserier
En annan riksdagsledamot, Stefan Nilsson, har tvingats lämna partiet efter anklagelser om sexuella trakasserier. Han tillbakavisar dock bestämt anklagelserna och har deklarerat att han tänker sitta kvar i riksdagen som politisk vilde.
Också Mehmet Kaplan har fortsatt att figurera i medierna. I somras blev det till exempel känt att han krävde dubbel fallskärm av SPV (Statens tjänstepensionsverk) efter tiden som minister. Men efter medial uppståndelse tvingades han krypa till korset och drog tillbaka sina krav.
Strid med blanka vapen
Ovanpå allt detta pågår nu den infekterade konflikten i partiet kring Pernilla Stålhammar. En av förklaringarna till denna konflikt är att det är nomineringstider. I ett krympande parti riskerar det att leda till en strid med blanka vapen. Om dagens opinionssiffror håller i sig kommer ju flera av de MP-ledamöter som sitter i riksdagen att bli av med sina platser.
Pernilla Stålhammar har anklagat en före detta MP-tjänsteman för sexuella trakasserier. Hon har också gått till angrepp mot flera partikolleger som hon menar ”drevar” mot henne. Mest anmärkningsvärd är dock anklagelserna mot andra miljöpartister för tvivelaktigt samröre med främmande makt (läs: Ryssland). Det har förstås skapat en bitter strid i partiet.
Partiledningen stod först handfallen inför hennes anklagelser, men ett extrainsatt gruppmöte i riksdagen på fredagen fattade beslut om att avsätta Pernilla Stålhammar som utrikespolitisk talesperson. Om detta markerar slutet för den här affären är dock oklart.
En sak är dock klar. Sverigedemokraterna tycks ha fått en skarp konkurrent i ”skandalligan” i svensk politik. Snart kanske Miljöpartiet är i kapp.