Den 16 augusti 1998 hittades fyraårige Kevin död i Kyrkviken i Dottevik utanför Arvika. Först trodde polisen att han hade drunknat, men när rättsläkaren undersökte kroppen stod det klart att det rörde sig om mord. Kevin hade skador på halsen, blödningar runt könsdelarna och kvävningsblödningar i ögonen. Den omedelbara dödsorsaken var kvävning orsakad av strypning.
Efter två månaders förhör erkände två bröder, fem och sju år gamla att de dödat Kevin. Då hade de genomgått sammanlagt 30 förhör.
Eftersom förövarna var småbarn blev det inget åtal eller rättegång, utan ett fall för socialtjänsten. Förundersökningen är heller inte offentlig.
LÄS MER: Mordet på Kevin – detta har hänt
Saknas teknisk bevisning
Polisen har beskrivit pojkarnas erkännande som helt avgörande för att fallet klarades upp. Det saknas teknisk bevisning i form av till exempel fingeravtryck och dna. Utredarna har visserligen hittat fingeravtryck på barken av en avbruten pinne som kan ha använts för att strypa Kevin, men det matchar ingen av de personer som figurerade i utredningen – inte heller de båda bröderna.
Nu har SVT:s Dokument inifrån granskat fallet och pratat med flera av de poliser som deltog i brottsutredningen. Hos flera av dem finns det fortfarande en kvardröjande osäkerhet kring vad som egentligen hände när Kevin dödades.
Kriminalinspektör Mats Sjöblom har funderat mycket på hur mordet gick till, och gör det än i dag. Han har pratat med kollegor och säger att han nog inte är ensam över sina funderingar.
– Det är klart att det var ju jättesvårt. I femårsåldern, två bröder, mycket svårt att veta vad som de sade som var sanning. I den åldern kan ett barn fantisera mycket. Det är farligt att ställa ledande frågor, det är ju svårt att lita helt på ett barn som inte är mer än fem år, säger han till Dokument inifrån.
LÄS MER: Föräldrarna ifrågasätter sönernas skuld
Kom inte ända fram
Kriminalinspektör Henry Nilsson var med under hela utredningen men tycker inte att de kom riktigt ända fram.
– Man har ju normalt sett en rättegång att stötta sig på, att det kommer en rättegång. Då får man i alla fall reda på vad som var styrkt i det här, det fick vi ju aldrig eftersom det inte var tänkbart med någon rättegång, säger han och fortsätter:
– Generellt sett kan man säga att ett erkännande i sig räcker inte till en fällande dom. Man måste ha någon form av stödbevsining, för det finns ju trots allt folk som sitter och erkänner brott och inte har gjort det.
Han bekräftar att förhören var avgörande för polisens bedömning, men säger att han inte är tvärsäker beträffande resultatet.
– Jag hade mycket svårt att ta till mig det här. Det hölls ju mycket förhör som inte gav så mycket och de var oroliga de här barnen, jag vet att det sades att de hade svårt att sitta still. Det är klart att det var besvärligt alltihop. Jag var nog ganska nöjd ändå, jag var ganska tillfreds när vi drog oss tillbaka och tyckte att det trots allt hade gått bra. Samtidigt, alltid en dörr öppen, tvärsäkerhet är en dålig polisiär egenskap.
LÄS MER: Långa förhör med barn skulle ge förtroende
Stod och tuggade
Barnen förhördes omkring 15 gånger vardera, trots att rekommendationen på den tiden var att bara höra barn en gång. Ingen försvarsadvokat närvarade och ofta fick pojkarna möta poliserna helt ensamma, utan föräldrarnas stöd.
Enligt förhörsledaren Ingrid Harrysson stod det länge och tuggade vid förhören. Poliserna kom ingen vart förrän den 26 oktober – då pojkarna erkände.
Kriminalinspektör Anders Forsman tog hand om pojkarna i samband med förhören som spelades in med en dold kamera. Han menar att pojkarna efterhand tröttades ut av alla förhör.
– Ibland var det för jobbigt och obehagligt, då valde de att prata om något helt annat. Då gick det inte ibland, säger han.
Bröderna minns själva ingenting av händelsen, men kommer ihåg förhören. De säger att både var rädda och kände sig pressade.
– Jag kommer ihåg att man var rädd för polisen och vad de än sade ville man göra så att de skulle bli nöjda och glada, säger den yngste brodern Robin.
LÄS MER: Polisen: Förhör hanteras annorlunda i dag
”Stenklara” om hur mordet gick till
Förundersökningsledaren Rolf Sandberg har tidigare berättat om erkännandet och sagt att dödandet bottnade i en konflikt om vem som skulle bestämma i en leksituation. För närvarande är han sjukskriven från sin tjänst som operativ chef för Värmlandspolisen efter att ha blivit påkörd och fått en skallskada, men minns att erkännandet kom successivt och var mycket detaljerat.
– Det riktiga erkännandet var när den äldre pojken berättade och gav klartecken till den yngre att ”okej, vi berättar nu”. Det var på slutet vi fick hela historien, säger han till Dokument inifrån.
Enligt Rolf Sandberg sprang pojkarna ned till vattnet, där bråket eskalerade. Bröderna ska ha använt ganska grovt våld och pinnar.
– Till slut så blev han strypt och dog. Efter att han hade dött forslade man pojken en bit åt det hållet där man lade honom ute i vassen på en lastpall.
Han vidhåller att pojkarnas vittnesmål var stenklart.
– När de berättar om själva händelseförloppet var de stenklara. Där var de stenklara hur det hade gått till, vem som hade gjort vad.
LÄS MER: Kevins pappa ger ut bok
Kallar det inte för erkännande
Men hans kolleger, som höll i förhören, har en helt annan minnesbild.
– Man kan inte säga att ”jag erkänner det här”. Så gick det inte till. Det var fragment, detaljer, saker i berättelsen som gjorde att ”nu känner vi att vi nått i mål och kan avsluta och överlämna det här till socialtjänsten”, säger förhörsledaren Ingrid Harrysson och fortsätter:
– Efterhand kom det pö om pö saker som gjorde att man förstod att det här kan man inte berätta om man inte varit på platsen och på något sätt involverad.
Kriminalinspektör Anders Forsman vill inte kalla det för ett erkännande.
– Det är inget erkännande i den bemärkelse som man får från en vuxen gärningsman. Här är det en liten kille som berättar detaljer hur det var när man var nere vid sjön.
LÄS MER: Expert: Enstaka förhör räcker inte när barnet är förövaren
Fortfarande ingen klar bild
Kriminalinspektör Henry Nilsson har fortfarande ingen klar bild över hur dödandet gick till.
– Jag frågade varför man inte kunde få en sammanhängande berättelse. Då säger de att ”du kan inte kräva det av en sådan här sjuåring, man får ta det bit för bit”. Men hur det hade gått till har inte jag någon klar bild över.
Han tillägger senare:
– Nu kallar jag det mordet, men jag vet inte om det var det en gång, säger han.