SVT har granskat hatbrottsanmälningar som inkommit till polisen de tre första veckorna i januari 2013. I de 188 granskade anmälningar, där polisen själva markerat att det misstänkta brottet kan ha hatmotiv, finns hatbrottsmotivet med i fyra av fall där det väcks åtal. I tre fall leder anmälningarna till fällande dom med straffskärpning.

– Alldeles för lågt säger ryggmärgen men sen kommer juristen in och tänker att det här är motivbrottslighet och det är svårt att få en enhetlig definition och då läcker systemet. Det är inte tillräckligt definierat och prioriterat för att det ska hålla hela vägen ut, säger Eva Tiby, kriminologprofessor vid Stockholms universitet.

Hon har själv gjort en studie som publicerades 2006, där hon följde upp vad som hände med 367 misstänkta hatbrott med homofobiska motiv.

Allvarligt att inte fler leder till åtal

Eftersom hennes resultat liknar de SVT Nyheter har fått fram är hon inte förvånad över det granskningen visar, men hon trodde att uppföljningen av fallen skulle bli bättre redan efter hennes studie. I dag finns det ingen som ansvarar för att följa alla misstänkta hatbrott genom rättskedjan för att se vad som händer med dem.

– Det är illa. Vi tänkte efter vår studie att ”det här måste ju ta skruv” och det blev en debatt, men nästa steg tas inte, säger Eva Tiby.

Hon tillhör de som forskat mest på hatbrott i Sverige och hon tycker att det är mycket allvarligt att det inte är fler misstänkta hatbrott som leder till åtal eller fällande dom.

– Sedan finns det händelser utöver de som kan bevisas inom rättsväsendet att de är brottsliga som man kan fråga sig ”vad gör vi med dem?” Det är ju en sak för exempelvis utbildningsväsendet, men det är också allas vårt ansvar.

”Utsatta upplever att man inte blir trodd”

Att inte fler åtalas med hatbrottsmotiv, och att inte fler döms och får straffskärpning tyder på att lagstiftningen inte är anpassad efter problemet, menar Eva Tiby.

– Den starka främlingsfientlighet som finns på gator och torg och i hemmen, och övriga andra kategorier också – det fångar man inte upp med den här motivformuleringen. Jag tror att man hade för höga förhoppningar kring vad den här lagen skulle kunna göra.

Och om lagen inte fungerar som det var tänkt är risken stor för det som kallas sekundär utsatthet.

– Personer kan uppleva upprepad utsatthet och även om det är vardagsbrott där granne ropar okvädningsord eller liknande, så tar det ju väldigt hårt, men anmälningsmässigt är det ingen styrka i det eftersom det är indicier på att det kan vara ett hatmotiv. Och den som har råkat ut för något, kanske i liten dos men kontinuerligt, om de inte upplever sig bli tagna på allvar hos polisen så kommer inte de att anmäla igen. Först blir man alltså utsatt för någonting och sedan blir man inte trodd, säger professorn.

Grupper känner sig åsidosatta

Straffskärpningslagen kallar hon för ”rättsväsendets knepigaste figur”.

– Det är ju förfärligt att samhället inte kan hitta, formulera och utforma verktyg som fångar in det vi vill fånga in.

Men hon vill inte säga att hatbrottslagen är en ”falsk marknadsföring” om att samhället tar problemen på allvar men sedan inte gör något åt dem.

– Men lagen ger en signal om att ’anmäl så straffar vi och det ska kosta lite mer’. Men sen får inte den utsatta det kvittot, och det är ett problem inte bara för individen utan också för grupperna som känner att samhället inte står på vår sida – det finns en lagstiftning men den används inte. Det är ett reellt problem som vi har redan i dag, att grupperna känner sig åsidosatta och inte tagna på allvar, säger Eva Tiby.

Hatbrott en ”udda fågel”

Hon berättar att ansvariga vid regering och riksdag i andra lagstiftningsärenden diskuterat om man skulle använda straffskärpning.

– Men då har man uttryckligen sagt att det är en för svag åtgärd för att den ska ha någon kraftfullhet i sig. Det säger ju någonting om dess inneboende kapacitet och hur den används, det är ingen vinnare, det är ingen Petter Northug det här inte. 

Trots att hatbrotten inte är en stor kategori i sig tycker professorn att man har ett stort ansvar att följa upp lagen eftersom det är en ”udda fågel i rättsväsendet”.

– Det finns juridiska spetsfundigheter men det finns också en strävan om att man ska leva upp till krav på mänskliga rättigheter och att folk inte ska behöva bli utsatta. Då kommer ju frågan: är det en skyddslagstiftning eller är det en symbol-lagstiftning, och svaret är väl att det är en symbol-lagstiftning. 

Vems ansvar är det att inte fler får stå till svar för det hat man tar ut på individer eller grupper?

– Det är allas vårt ansvar.