Elisabeth: Jag undrar vad som krävs för att få göra en könskorrigering. Det vill säga, hur starka ”argument” måste man ha?
Svar: Hej! För att få könskorrigerande/könsbekräftande vård måste en gå igenom en utredning som görs av ett team bestående av flera olika experter. Bland annat sjuksköterska, kurator, psykiatriker och endokrinolog (hormonläkare). De gör en samlad bedömning tillsammans, baserat på kriterierna i de diagnoser som finns som är kopplade till könsdysfori. För att söka vård och få påbörja en utredning behöver du inte ha några särskilda argument – det går bra att söka sig dit för att du är nyfiken och har funderingar kring din egen identitet, eller för att du redan vet vilken vård du vill ha. De kommer möta dig där du är, och kunna erbjuda stöd oavsett vart du befinner dig.
Carl R: Jag definierar mig som man och har alltid gjort men känner mig otroligt låst i mitt kön ändå. Jag försöker göra allt som jag vill, innanför könsroll och utanför men jag vet fortfarande att jag hindrar mig själv från att helt vara mitt sanna jag. Har du några tips på hur man kan sluta låsa sig själv och hur man kan förmedla till andra att det där med kön behöver inte betyda så mycket?
Svar: Hej! Frågor om kön är ofta väldigt stora svåra frågor och kan vara tunga att bära på själv, det kan vara skönt att prata med någon om det. Om du är transperson eller inte kan bara du veta. Jag tror att många kan hålla med dig om att normerna för hur en förväntas bete sig och känna som man är väldigt snäva. Transpersoner påverkas extra mycket av det, men också personer som inte är trans påverkas och begränsas. Oavsett tror jag det vore bra att prata om det här, kanske du kan träffa en kurator och få bolla lite tankar kring detta med den, alternativt prata med dina kompisar? Om du vill börja utforska könsuttryck (t.ex kläder, smink och annat) så tycker jag du absolut kan testa det lite i taget, och känna efter vad som känns bra för dig.
Farsan: Hej. Var kan man som anhörig förälder vända sig för att få hjälp i ämnet? Det är tusen frågor som kommer upp.
Svar: Hej! Tack för din fråga, jag förstår att det finns massor av tankar och funderingar som du har. Det är bra att inte vända sig till sitt barn i första hand med allt som kommer upp för dig som närstående – många unga transpersoner har gått och burit på detta länge och har också mycket som händer i sina egna huvuden, och behöver främst kärlek och stöd från dig. Att du vill stötta ditt barn är viktigt för barnets hälsa. Det kan vara läskigt att läsa om all statistik kring psykisk ohälsa för unga transpersoner, men det är viktigt att komma ihåg att många också mår bra, och att de som mår bra ofta gör det på grund av stöd de har i sin omgivning. Vill du ha konkret information om trans tipsar jag om transformering.se som RFSL och RFSL Ungdom driver, där finns också en stödmejl på trans@rfslungdom.se Det är också väldigt givande att träffa andra i liknande situation. Jag rekommenderar organisationerna Stolta föräldrar och Transammans.
Johannes: Hej! Jag arbetar som gymnasielärare. Vilket är det vanligaste misstaget skolan gör i relation till de som har genomgått/genomgår könskorrigering?
Svar: Hej! Det vanligaste misstaget skolan gör är att inte ta sitt ansvar när det kommer till att agera på mobbing, diskriminering och våld som sker, + att skolan ofta är dålig på att jobba förebyggande. Jag möter väldigt många unga transpersoner (och hbtq-personer i allmänhet) som utsätts för våld, hot och diskriminering i skolan utan att lärare agerar. Många internaliserar förtrycket och våldet och tror att de förtjänar att få skällsord skrivna på sina skåp, t.ex, pga de synligt bryter mot normer. Skolan måste kunna vara en trygg plats för unga hbtq-personer, men idag är den tyvärr inte det. Specifikt kring trans är de vanligaste och största misstagen att skolan inte lyssnar på elever och vägrar använda rätt namn och pronomen. Det är en liten sak som lärare och skolpersonal kan göra, som betyder allt för eleven.
Maria: Jag är över 40 och en väldigt maskulin kvinna. När jag var tonåring tänkte jag ofta på operation för att ta bort mina bröst. Jag har dock lärt mig med år att en del av viljan att göra det berodde på de skadliga köns-roller och identiteter som vi alla växer upp med. Jag lärde mig att det inte är ett krav att jag klär sig som en kvinna, ha en kvinnas hårklippning, ha på sig smink osv.
Innan en ung person genomgår irreversibla kroppsändringar lär man dem att det är ok att vara en manlig kvinna eller motsatt?
Jag undrar om fler män och kvinnor kände sig fria att bryta sig från dessa normer skulle mindre människor behöva genomgå operation?
Svar: Hej! Jag håller med dig om att alla unga borde få lära sig att det finns massor av sätt att vara kvinna och man på, men jag tror inte det kommer påverka hur många som söker sig till den könsbekräftande vården. Många transpersoner har inte behov av behandling, och en del har skiftande könsidentitet och känner också att de kan leva som maskulina kvinnor eller feminina män. Det som är viktigt att komma ihåg är att könsidentitetsutredningen är otroligt grundlig – den tar många år, och genomförs av team av expertkompetenser. Ångertalen är extremt få. Jag tror många transpersoner också önskar att de kunde leva som maskulina kvinnor eller feminina män, men en del transpersoner mår helt enkelt så dåligt av sin kropp att de måste få tillgång till könsbekräftande vård. Det är en vård som är livsviktig och som gör att vissa orkar fortsätta leva och ofta till och med mår jättebra med sin kropp. De som söker operation är ett mycket litet antal. Men jag vill verkligen slå ett slag för att våga bryta mot normer! Jag önskar alla unga personer hade vuxna i sin närhet som vågade göra det mer öppet och oftare! Och samtidigt måste resurserna till könsutredningsteamen öka, så att de som är i behov av vård får tillgång till det.
M Burling: Hur ser du på att självmordsfrekvensen för denna grupp är så hög både före och efter en operation ? För mig säger den att operation inte är rätt behandling, hur tänker du ?
Svar: Jag tänker att det säger att de transpersoner som genomgår underlivskirurgi är en otroligt utsatt grupp, som troligtvis har mått väldigt dåligt under lång tid. Att få en operation är ingen quick-fix som löser alla problem i livet, det är både utredningsteamen och de som genomgår operationen medvetna om. För personer med så mycket könsdysfori att de behöver operation så är operation en del av behandlingen, och ska ses som livsuppehållande vård. Många transpersoner är suicidala pga bristande stöd i sin omgivning och flera andra faktorer som skapar ohälsa, och de löser man inte med en operation, däremot så minskar könsdysforin av operationen och många mår bättre med sin kropp av att få kirurgi. Psykisk ohälsa och suicid är komplexa ämnen, och jag tycker inte att det är argument mot att ge operation till de som behöver det.
Madeleine B: Hej, har du något tips på hur en frågar om en persons könsidentitet utan att gå ”rakt på sak” alltid? Alltså huruvida personen exempelvis definierar sig som hen eller den. Ibland behöver jag veta, men jag vill samtidigt inte göra frågan laddad. Tack på förhand!
Svar: Hej! Om det gäller att fråga efter pronomen när jag träffar en ny person brukar jag säga (när jag hälsar på personen) ”Hej jag heter Frank, jag använder pronomen han, vad använder du för pronomen?” Det ord du letar efter tror jag är ickebinär :) Det kan kännas laddat att fråga vilken könsidentitet någon har, men ofta tycker transpersoner att det känns respektfullt att personer frågar vilket pronomen en använder om sig själv. Om någon frågar varför du undrar kan du säga att du vill säga rätt och att du inte vill anta vad personer har för könsidentitet.
Oscar: Vad säger du till oss som respekterar transpersoner, och önskar dom allt gott, men inte vill spela med i idén att man kan födas i fel kropp?
Svar: Då säger jag att jag inte alls tycker att du respekterar transpersoner och deras upplevelser av könsdysfori. Könsdysfori (som ibland beskrivs som känslan av att vara född i fel kropp) är inte en abstrakt idé som transpersoner har fått för sig – könsdysfori är högst verkligt, och transpersoner med behov av könsbekräftande vård har funnits i alla tider.
CR: Hej! Jag är en liberal ”straight” vanlig ”gubbe” som känner väldigt mycket för alla som inte får vara den de vill eller älska den de vill i dessa tider av hat och mänsklig missunsamhet. Vad kan jag göra i min vardag för att stötta unga människor att få leva som lyckliga individer så som du ser det?
Svar: Hej! Vad fint att du vill engagera dig! Jag tycker att du kan engagera dig för allas lika rätt i till exempel RFSL (som inte bara är för hbtq-personer). Jag tror säkert du kan göra mycket för hbtq-personer du möter i din vardag. Sätt upp en regnbågsflagga på ditt hus eller på din arbetsplats, tipsa om transformering.se på din facebook, starta en insamling till en hbtq-organisation... En viktig sak för dig som inte utsätts för homo- och transfobi är att stå upp mot homo- och transfobi på t.ex sociala medier och i verkliga livet. Många hbtq-personer får möta massor av konstiga frågor och kommentarer, och taskiga saker folk säger till en, och då hjälper det mycket att någon annan går in och säger ifrån ibland så en själv slipper.
Jag: Hej, alla tonåringar har känslor, som kanske förvirrar många av dem. Ett könsbyte är ett jättestort ingrepp. Uppmuntrar vi för mycket när vi öppnar upp (tidigt) för könsbyte?
Svar: Hej! Könsdysfori skiljer sig från många andra känslor som tonåringar har. Att operera sitt underliv är ett jättestort ingrepp, ja, men det är inte första steget i en könsutredning. Först måste du träffa många experter, och det är bara om du, dina läkare och socialstyrelsen är överens om att du har behov av underlivskirurgi som du får tillgång till det. Idag får ingen under 18 år i Sverige underlivskirurgi, och alla som vill ha kirurgi måste först gå igenom en lång och noggrann process. Få transpersoner har behov av underlivskirurgi, för många med könsdysfori ”räcker” det med hormonbehandling. Många transpersoner som har behov av vård måste vänta länge på vården och mår dåligt av att vänta. Det är jättebra tycker jag att unga personer som har funderingar kring kön kan komma till utredningsteamen, så att de kan prata med experter och tillsammans med dem fundera på om en behöver vård eller inte.
Avsnoppad: Innebär genomgången konskorrigering hälsorisker senare i livet? Om så, vilka?
Svar: Det finns ingen forskning på det ännu som jag känner till, och det beror också på vilken typ av könskorrigerande behandling en gått igenom. Eftersom det finns så lite forskning och många olika kroppar så är det viktigt att transpersoner efter underlivskirurgi får eftervård och går på regelbundna kontroller. Om du genomgått underlivskirurgi och är orolig rekommenderar jag dig att höra av dig till ett utredningsteam, där de är experter på denna fråga. T.ex Anova i Stockholm.
Student: Hej! Jag som oinsatt har försökt förstå mig på begreppet könsidentitet, men några frågetecken finns kvar. Vad ligger till grund för könsidentitet? Så vitt jag förstår har det att göra med vilket kön man känner sig vilja tillhöra. Är könsidentitet bara en känsla som kan förändras av omgivningen? Om inte, vet man vad som gör könsidentitet så stabil -- biologi eller annat?
Svar: Hej! Könsidentitet formas oftast när man är väldigt ung, och blir starkare iom puberteten verkar det som. I närheten av puberteten brukar många veta vilken könsidentitet en har. Däremot påverkar omgivningen och samhällets normer självklart – många transpersoner förnekar sin identitet på grund av internaliserad transfobi. Men jag skulle inte säga att den kan förändras snabbt och enkelt genom trender eller omgivningen på det sättet, jag tror ens egna förhållningssätt till könsidentiteten är det som påverkas. Läs gärna mer om RFSL Ungdoms tankar om kön på http://www.transformering.se/vad-ar-trans/kon
Theodor Wessel: Varför använder ni ordet korrigering istället för könsbyte. när man säger korrigering så menar man ju att man ska rätta något som är fel. Betyder det då att något av könen är fel?
Svar: Hej! Vi använder inte ordet könsbyte eftersom man inte ”byter” kön. Korrigering innebär att du har en kropp när du föds, men din identitet stämmer inte överens med den kroppen och därför korrigerar du kroppen så den passar in på könsidentiteten. Inget av könen är fel, och inget sätt att förhålla sig till sin kropp är direkt rätt eller fel heller. Numera använder vi begreppet könsbekräftande vård istället för både könsbyte och könskorrigering. Det är för att vi tänker att vårdens syfte (när man tar hormoner och genomgår vissa operationer) är att kroppen ska bekräfta personens könsidentitet. Som du säger låter både korrigering och könsbyte stigmatiserande, som att det är någonting fel på en. Vi tycker inte att det är fel att vara trans, och vill gärna använda positiva stärkande ord.
Sara: Min sons kusin, 14 år, kände att hon var var kille och för ca ett år sedan, i samråd med psykologer och vårdpersonal, bytte hon namn och påbörjade även hormonbehandling. Nu har hon ändrat sig och identifierar sig som tjej igen. Hur vanligt är det att ungdomar har växlande könstillhörighet? Till saken hör att det var en period i hennes liv med vårdnadstvister och missbruksproblem i familjen. Kan yttre problem påverka känslor av könsdysfori?
Svar: Hej! Vi vet inte vad som skapar könsdysfori. Könsidentitet kan vara skiftande – ibland avslutar eller pausar personer behandlingen för att livet är för stormigt eller för att det inte känns rätt just då. Det är svårt att säga hur vanligt det är med skiftande könsidentitet, men det händer att personer har det. Det är viktigt att inte som närstående eller kompis till en ung transperson ifrågasätta och kritisera personens val. Beslut om hormonbehandling t.ex tas efter utredning, och sker i samråd med experter, och bara en själv kan veta vad som är rätt eller fel för en. Det är jätteviktigt att stötta också de fåtal personer som avbryter en könsutredning, och vara tydlig med att man stöttar personen oavsett vilket beslut den tar. Det är viktigt att komma ihåg att utredningen är en period där en ska kunna utforska, testa och fundera kring sin könsidentitet. När det kommer till underlivskirurgi och behandlingarna generellt är det extremt få som ångrar sig.