Det har varit en valrörelse där sakfrågorna hamnat mycket i skymundan. I stället har SD:s anonyma konton, vem som ska samarbeta med vem och krisläget för småpartierna, dominerat dagordningen. Vilka som vinner på det lär visa sig men att L, KD och C är pressade är givet.

Liberalerna

Värst är läget för det mest EU-positiva partiet. Åker de ur lär partiets anti-SD falang vilja förklara det med SD-samarbetet. Och lyckas de hänga sig kvar kan samma falang hävda att det är tack vare Karin Karlsbros (L) tydliga front mot SD. Oavsett utgång kommer SD-frågan vara en huvudvärk för Johan Pehrson (L) även framåt. Men den som hoppas att L lämnar Tidösamarbetet om de tappar sitt mandat lär bli besviken. Även partiets mest besjälade SD-kritiker inser nog riskerna med att orsaka en regeringskris.

Kristdemokraterna

Inte bara sloganen om Gränser och Frihet har varit förvirrande, det har även partiets strategi. Ena dagen söker toppkandidaten konflikt med SD, nästa lägger sig partiledaren sig så nära sitt samarbetsparti som möjligt för att locka högerväljare som väger mellan M, KD och SD.

Det brukar inte ge utdelning i riksdagsvalen men att partiet ser ut att ha ökat mot slutet lär tas som intäkt för att strategin fungerar. Medan andra kan hävda att en lyckad valspurt varit Alice Teodorescu Måwes (KD) förtjänst.

Centerpartiet

Emma Wiesner (C) har lagt sitt krut på klimatet i hopp om att locka de borgerliga väljare som skattar den frågan högt. Men det har varit en uppförsbacke, C hamnar lågt när väljarna rankar partiernas miljö-och klimatpolitik.

Därutöver har C återigen försökt vinna väljare på sitt SD-motstånd. Det gav få väljare 2022 och av mätningarna att döma ser det likadant ut nu. Skulle partiet åka ur lär en hel del centerpartister fråga sig om Muharrem Demirok är rätt man att leda partiet 2026.

Tre pressade partiledare alltså, men ska man döma av historien slutar kvällens rysare i en suck av lättnad och åtta svenska partier i parlamentet även framöver.